Efter ett tidigare inlägg, om gränsmarkeringar, beslöt jag mig för att skriva lite om storskiftet. Ämnena hör liksom ihop. Jag planerar att göra separata inlägg om laga skifte och enskifte senare annars blir det ett väldigt stort inlägg.

Gustav II Adolf var en driftig herre som bland annat kan anses ha grundat Lantmäteriet år1628. Lite öfvrig kuriosa om Gustavus Adolphus är att han – egentligen skall omnämnas som  Gustav Adolf den store. Faktum är att epitetet ”den store”, om vi skall hålla oss till lagar och beslut, inte bara kan utan skall användas. Detta är inget som fosterländskt sinnade nationalister på 1800-talet hittade på utan ett beslut fattat av Sveriges riksdag 1633, året efter kungens död. Ständerna lade dessutom till att så skulle ske i efvighet. Av detta skäl pryds kungens sarkofag i Riddarholmskyrkan med den latinska texten Gustavus Adolphus Magnus, ”Gustav Adolf den store”. Sedan är det en annan sak vi inte har brytt oss om riksdagsbeslutet utan fört in kungen i regentlängden som Gustav II Adolf. Men eftersom beslutet aldrig har upphävts är det formellt sett helt korrekt att benämna kungen med det epitetet ständerna röstade igenom.

Det  var alltså år 1628 kartografen Anders Bure fick i uppdrag av kungen att göra en systematisk uppmätning och kartering av landet. Man började med geometrisk (detaljerad) kartläggning av gårdar, byar och städer med tillhörande marker. Kartorna från denna epok är i allmänhet upprättade i skala 1:4 000. Från mitten av 1600-talet fortsatte lantmätarna med omfattande geografiska (översiktliga) kartläggningar. Man gjorde kartor över socknar, härader, landskap och landsdelar, över kuster, öar och skärgårdar, över vattendrag och vägar. Dessa kartor, som är upprättade i allt mellan skala 1:10 000-1:150 000 och som ofta redovisar ett större geografiskt område, ingår i Lantmäteristyrelsens kartarkiv.

I slutet av 1600-talet började lantmäterikontor att inrättas i Sveriges residensstäder och den geometriska kartläggningen blev åter en framträdande del av lantmätarnas verksamhet. Den storskaliga karteringen har genom tiderna bedrivits i olika syften, bland annat skattläggning, utredning av ägotvister och skiften.

Lantmätarnas verksamhet kom så småningom att allt mer ägnas åt vår dåvarande huvudnäring, jordbruket, genom 1700- och 1800-talets stora jordreformer; storskiftet, enskiftet och laga skiftet. Storskiftet och laga skifte genomfördes i stort sett i hela landet, medan enskiftet genomfördes i framför allt de södra och mellersta delarna av landet.
Syftet med alla skiftesreformer var att försöka samla den då splittrade ägoindelningen i större ekonomiskt bärkraftiga enheter. De kartor som upprättades och de beslut som fattades då, är fortfarande juridiskt gällande när det gäller fastighetsindelningen, såvida inte området ifråga har berörts av efterkommande lantmäteriförrättningar.

---

Ända sedan Hedenhös hade bönderna bott i byar. Utanför byarna låg deras åkerjordar som var uppdelade i flera fält där varje bonde hade sin del. Efterhand som folkmängden växte och arvskiften genomfördes blev åkerjorden ännu mera uppdelad vilket i sin tur ledde till att vissa byar kunde ha flera tusen åkerfält och en ensam bonde kunde äga små åkerlappar på uppåt en femtio olika ställen.

Somliga av dessa små tegar kunde vara så små att man kunde samla skörden i förklädet. Dessutom var vissa tegar så små att man inte kunde vända med häst och vagn utan att komma in på grannens fält. Det var även oerhört tidsödande när man skulle plöja, så och skörda och för det mesta var man även tvungen att rätta sig efter sina grannar när arbetet skulle utföras, vilket bestämdes på bystämmorna. Om man nu kunde komma överens – träta var inte ovanligt. Ett av de vanligaste nöjen bönderna hade vid denna tid, var att dra varandra inför tinget. Ofta över att man själv eller en ko gått på fel sida hâggåln – gärdesgården. En annan vanlig orsak, kanske till följd av detta, var att dra varandra inför tinget gällande förolämpning och ärekränkning (ja, det är skillnad). 

Enligt 1734 års lag kunde nytt skifte inte äga rum om inte alla jordägarna i byn samtyckte till detta. 1757 kom en förordning som kallades storskifte vilket gjorde det möjligt för varje delägare att begära skifte vilket även omfattade de övrigas ägolotter, alltså ett försök att samla ihop böndernas jord till större stycken. Varje gård skulle alltså få mindre och större, sammanhängande tegar.

Innan dess hade teg– eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och riskspridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga, torra, svårplöjda, steniga med mera. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de olika gärdena.

Ett exempel från Tolleby på Tjörn i Bohuslän, är Tolleby-dalen uppmot Tyfta. Gamle Yngve på backen hade 17 st hâggålar – gärdesgårdar att dansa menuett över med mjölkebyttorna för att mjölka varje morgon och kväll. Och gamle ”Óssan” (Ossian) hade ännu fler att hoppa jämfota över.
Enkel väg. Bra gymnastik.

1933

2016

 

---

---

Genomförandet  utaf reformen gick långsamt, och för att skynda på beslöts om enskifte år 1807 och laga skifte år 1827. Storskiftet genomfördes från cirka år 1750 fram till 1800-talets början.

De gemensamma dragen för de olika skiftesreformerna var att de var i hög grad initierade av staten och de hade ett tydligt rationaliseringssyfte – dvs att förenkla ägostrukturen. Det var de utbildade lantmätarna som utförde myndighetsutövningen. Det är därför det finns mycket stora mängder kartmaterial med tillhörande beskrivningar i lantmäterimyndigheternas arkiv.

Från vårt nutida iPAD-osociala medier-perspektiv är det mycket lätt att avfärda de gamla tegskiftena som stolleprov. Men, som tidigare beskrivits och säkerligen framgått, kan systemet med tegskifte inte avfärdas som en alltid ineffektiv form av jordbruk. Vad som hände under 1700-1800-talen var att de fördelar som funnits i tegskiftet blev mindre bra medans nackdelarna blev mer kännbara. En nackdel kunde vara att tegsplittringen ökade med den allt mer ökande hemmansklyvningen. Genom arvskiften ökade antalet hemmansandelar och tegarna blev mindre och mindre.

I 1757 års förordning konstateras att fastän storskiften varit tillåtna i de fall där alla by-delägare var ense om deras genomförande, hade erfarenheten varit den att ”grannar sällan därom kunnat förenas” och att härav storskiftena sällan kommit till stånd. Orsaken, sägs det i lagtexten, synes vara dels gammal vana eller hävd, dels ”en ogrundad fruktan hos de enfaldigare att igenom en slik delning få antingen mindre eller sämre ägor än de tillförne haft”.
Man var alltså som vanligt – på Tjörn – ; bare jä får!

På grund av detta bestämde man att varje delägare, hur liten teg han än ägde, skulle ha skiftvitsord. Det innebar att han hade rätt att söka och erhålla skifte från staten och att alla bygrannar måste underkasta sig skiftet och ta del av kostnaderna. Ungefär som det fungerar idag, om en granne vill mäta ut marken/tomten så delar alla grannarna på lantmäterikostnaden.

Antalet åkertegar, som nära byn låg i solskifte var omkring 30 per jordbrukshemman, har reducerats till omkring 10. Den äng som förut var oskiftad har dels skiftats ut till bydelägarna, dels gjorts om till beteshagar. Även byns gemensamma betesmark har delvis gjorts om till enskilt ägda beteshagar.

Medan byns hemman i början av 1700-talet hade ett 50-tal åkertegar vardera har antal sammanhängande åkerstycken här reducerats till 8 för det markerade hemmanet. Sedan 1700-talets början har det skett nyodling av åker på ängens bekostnad.