Lär känna din säd – Kornet

Detaljerad fortsättning på det tidigare inlägget – Lär känna din säd.
Om hur en gammal så-maskin fungerar kan man läsa här.
Mer om sådd här.

---

 

»Korn»
Ursprung, historia och utbredning.
Korn är en mycket gammal kulturväxt och anses av en del forskare t. o. m. vara vår äldsta kulturväxt. Enligt fynd från 3 300 år f. Kr. skulle korn av de gamla egyptierna ha använts som födoämne och fodermedel. Europeiska fynd talar för att kornet spelat en stor roll som födoämne i Europa från yngre stenåldern ända fram till medeltidens slut. I Sverige var korn under tidigare perioder det viktigaste sädesslaget, vilket bl. a. framgår därav, att dess gamla namn bjugg ersattes med korn, som egentligen betyder säd i allmänhet. Varifrån korn härstammar, vet man ännu inte. De flesta teorier gå ut på att det härstammar från en i Kaukasien, Afganistan och Palestina vildväxande art som kännetecknas av bräckliga, tvåradiga ax. Bräckligheten hos axet anses nämligen vara en primitiv egenskap hos alla våra stråsädesslag. Mot dessa teorier talar att det sexradiga kornet inte gärna kan ha uppkommit ur det tvåradiga, vilket senare vanligen anses som en reduktionstyp av det sexradiga.  

Samtliga tre kornformer, stjärnkornet, det vanliga sexradskornet och tvåradskornet har funnits i odling under yngre stenåldern. Stjärnkornet var under denna tid sannolikt det vanligaste. I Sverige odlades under dessa tidigare perioder naket korn i mycket stor ut sträckning. Korn odlas mycket långt mot norr, sexradigt korn kan odlas ända upp till 70° nordlig bredd. Det förekommer även i subtropiska och tropiska trakter och torde ha den största utbredningen av alla sädesslag; det odlas i Europa, Asien, norra Afrika och största delarna av Nord- och Sydamerika. Kornodlingen har i vårt eget land under den senaste tiden minskats så att vi runt 1950-talet hade c:a 105 000 hektar korn mot 215 000 hektar i slutet av 1800-talet. Därvid är dock att beakta att efter 1950-talet odlades det cirka 250 000 hektar blandsäd, som till mycket stor procent utgjordes av korn. I dagsläget är vårkorn tillsammans med höstvete den vanligaste spannmålsgrödan i Sverige. 

Korn, eller barley som det brukar kallas i den anglosaxiska världen, skall inte förväxlas med det sädesslag som handlas under namnet corn, då detta är majs. Precis som vete och råg, innehåller korn gluten vilket gör det olämpligt för konsumtion för dem som lider av celiaki, det vill säga glutenintolerans.

I 2007 års rankning av spannmål i världen, var korn det fjärde vanligaste sädesslaget både vad gäller producerad kvantitet (136 miljoner ton) och i odlingsareal (566.000 km²). Korn är en vanlig stapelvara och används både i människors och djurs kost. Korn växer i över 100 länder och är en av de mest populära spannmålssorterna vars popularitet endast överträffas av vete, majs och ris.

Även om korn är en ganska anpassningsbar gröda och kan odlas i många regioner, är det en känslig spannmålssort och försiktighet måste iakttas i alla stadier av dess tillväxt och skörd. I USA odlas korn i nästan hälften av staterna, även i de där odlingen behöver kommersiell bevattning. Korn har en relativt kort säsong och en tidigt mognande gröda.  Eftersom korn håller höga halter fullkorn ger konsumtionen flera hälsofördelar. Det kan sänka både kolesterolhalten i blodet och blodsockernivåerna. Korn har också en låg fetthalt.

Användningsområden
Djurfoder
Hälften av USA:s korn-produktion används som djurfoder och är ett viktigt foderspannmål inom delar av världen som inte är lämpad för majsproduktion, särskilt i norra delarna av jordklotet, till exempel norra och östra Europa.

Drycker
En stor del av den resterande kornproduktionen används till mältning då korn är det sädesslag som är bäst lämpat för detta ändamål. Korn är således en av de viktigaste ingredienserna i såväl öl som i whisky. Tvåradigt korn används traditionellt i tyska och engelska öl medan sexradigt korn traditionellt har använts i amerikanskt öl, men båda sorterna är allmänt förekommande på denna marknad i dag.

På Irland och i Skottland har öl och whisky främst gjorts av korn, medan andra länder valt att utnyttja mer varierade källor till sin alkohol, till exempel vete, majs och råg som alla är vanligt förekommande i USA. Även potatis är vanligt i alkoholtillverkningen. Alkoholfria drycker såsom kornvatten och kornte (kallas mugicha i Japan) görs genom att koka korn i vatten.

Barley Wine var en populär alkoholhaltig dryck under 1700-talet. Det utvanns genom att korn kokades i vatten och sedan blandades kornvattnet med vitt vin och andra ingredienser som gurkört, citron och socker. Det smakade säkert skit, men det var säkert då som nu i de flesta fall, endast yrsla’ man ville åt.

Korn innehåller åtta essentiella aminosyror.  Intag af fullkornskorn kan reglera blodsockret, minska blodsockret i anslutning till en måltid i upp till 10 timmar efter intag jämfört med vitt eller till och med hela vetekorn, som har en liknande glykemiskt sammansättning.

 

Botaniska egenskaper och systematik.

Bladen hos den unga kornplantan är högervridna (hos havre vänstervridna) och har kraftigt utvecklade bladöron, som ofta är vita eller violetta. Axen, vars småaxsamlingar sitter alternerande på axspindeln, har ett tämligen växlande utseende. Hos stjärnkornet och det vanliga sexradiga  kornet är alla tre småaxen i småaxsamlingen fertila och utbilda normala kärnor. Småaxen är hos stjärnkornet likformigt utbildade; hos det vanliga sexradskornet är mittelradens småax tryckta mot axspindeln och sidoradernas utstående. Axet har därför, sett uppifrån, hos stjärnkornet ett stjärnformigt utseende och hos det vanliga sexradiga kornet ett rektangulärt.

Hos det tvåradiga kornet är endast mittelradens småax fertila, medan sidosmåaxens är sterila; de har endast normalt pollen. Normala kärnor utbildas därför endast i mittelraden. Inom det tvåradiga kornet urskiljer man efter axets utseende dels nutansformer, som har glesa, hängande ax, dels erectum-former, som har upprätta, täta ax. Dessa två skiljas förutom genom axets utbildning även genom utseendet av kärnans basalända. Denna är hos de hängande delarna av kärnan (nutans) snett avfasad, hos den stående delen (erectum) försedd med en valk och en tvärfåra.

Till de stående sädesslagen (erectumform) hör även det s. k. påfågelskornet, som har ett vid basen brett och mot toppen avsmalnande ax. Namnet påfågelskorn kommer av att borsten är långa och stretande, varigenom axet får ett säreget utseende. I regel är blomfjällen försedda med borst, men hos det s. k. gaffelkornet, är dessa ersatta med tredelade bildningar. Såväl tvåradigt som sexradigt gaffelkorn förekommer. Blomfjällen hos korn kunna antingen vara fast förenade med den egentliga kärnan (caryopsen) som hos det skaltäckta kornet eller löst förenade med denna, så att de vid tröskningen bortfalla som hos det nakna kornet.

Mycket goda kännetecken har man också i kärnornas utseende. Färgen är hos såväl naket som skaltäckt korn en ofta använd egenskap. Man skiljer mellan gula, violetta, gröna och svarta kärnor. Hos det skaltäckta kornet är dessutom det med caryopsen fast förbundna blomfjällets karaktärer värdefulla. Framför allt gäller detta tandningen på ryggnerverna och hårigheten hos basalborstet och svällkropparna.

Kärnstorleken är mycket växlande, men med nuvarande stora antal sorter torde den dock inte med tillräcklig säkerhet kunna användas vid bestämning av korn. Som en allmän regel gäller, att stjärnkornet har de minsta kärnorna (1 000-kornvikt c:a 30 g), det vanliga sexradskornet större (1 000-kornvikt c:a 35 g) och tvåradskornet de största (1 000-kornvikt c:a 45 g). På kärnornas form kan man dock lätt avgöra, om det är fråga om ett tvåradskorn eller sexradskorn, det förra har symmetriskt byggda kärnor, som äro bredast strax ovan mitten, det senare har en del kärnor symmetriska, och bredast ovan mitten och en del oregelbundna och i regel bredast mot toppändan. Sorter. Tidigare odlades lantsorter av vilka Östgöta grovkorn, även kallat flättring, var ett bra foderkorn. De skånska, gotländska och öländska lantkornsorterna var goda maltkorn. Värdefulla utländska sorter var under samma period de engelska Chevalier, Printice
och Plumage och det böhmiska Hanna-kornet. Av sexradigt korn odlades s. k. äkta sexradskorn, stjärnkorn, som var mycket tidigt och därför förekom längst mot norr. Det har också fått namnet »lappkorn» eller »finnkorn». Avkastningen var inte så hög som hos det vanliga sexradskornet, varför det snart undanträngdes av detta. Genom urval ur lantsorterna och de nämnda utländska sorterna och genom korsningar och upprepat urval har ett stort antal sorter framkommit. Sorter,
som funnits eller ännu finnas, är av den tvåradiga erectumtypen Svanhals, Extra Plumage, Gold Thorpe och Primus I och Primus II och av nutanstypen Östgöta Flättring, Svalövs Gute, Prinsess I och II, Chevalier II, Gull, Seger, Drake, Puke l och II, Binder, Opal, Opal B, Kenia, Mäja och Brage.

Om man ska fortsätta prata om de gamla kornstorterna så finns det av sexradiga korn Brio, Vega, Doré och Stella, vilka tillhöra det s. k. vanliga sexradiga kornet och Asplundskornet, som är ett stjärnkorn. Under tidigare år har Gullkornet, som renodlats ur Gotlandskorn, haft den största betydelsen för vår svenska kornodling. Av nu odlade sorter av tvåradigt korn är de danska sorterna Opal, Kenia och Maja, och den ur Opal uppdragna linjen Opal Binder de bästa för södra och delar av mellersta Sverige. Binder är stråsvagt, men relativt tidigt, Opal stråstyvt, högt avkastande och med medel måttig kvalitet, Kenia är stråstyvt, högt avkastande och har goda maltegenskaper och Maja skiljer sig från Kenia genom att det är något senare och har sämre stråstyrka. Primus I och II är foderkorn. Primus I är avsett för tunga och kalla jordar, Primus II för lätta och mullrika jordar i södra och mellersta Sverige. Puke II har uppdragits för Svealand och södra och mellersta Norrland. Det kan inte i avkastning mäta sig med övriga tvåradiga kornet men står närmare de norrländska sexradskornen. Drake-korn lämpar sig för torvjordarna i södra och mellersta Sverige.

Av de gamla sorterna sexradskornen är Vega ungefär liktidigt med lantsorterna i övre Norrland och avsett för denna del av Norrland. Dorekornet är ännu tidigare än Vegakornet, men, då det uppdragits på kalkrika jordar i Jämtland, passar det endast för detta slag av jordar i Norrland, och kan ersätta Vegakornet på de sura jordarna. Stellakornet är avsett för kusttrakterna i södra och mellersta Norrland och bör inte odlas i nordliga delarna. Det sexradiga Briokornet är avsett för södra och mellersta Sverige.

Moderna (vår) kornsorter är Filippa, SW Judit, Kannas, Makof, Melius, Overture, Propino, Sanette, Vilgott och Vilde. Filippa är unik genom att den har god tolerans mot låga PH-värden. Den är av tvåradstyp och har tidig mognad vilket gör att den passar för mellansverige.
SW Judit däremot är ett sexradskorn som passar för de norra delarna av landet och dominerar marknaden bland tidiga sorter med sin starka avkastningspotential. SW Makof är ett tvåradigt maltkorn med hög enzymaktivitet, speciellt framtaget för whiskyproduktion. Melis är ett foderkorn, Overture är maltkorn för södra Sverige. Det finns alltså korn av många olika slag, var och en med sina speciella framavlade egenskaper.

Vid val av sort måste man i första hand taga hänsyn till avkastning, stråstyvhet och tidighet. Proteinhalten hos foderkorn är hög, hos maltkorn låg; detta senare bör dessutom ha en hög stärkelsehalt (över 80 %). Dessa två egenskaper är hos ett bra maltkorn jämte grobarheten och groningsenergien de viktigaste.

Odling.
Det korn som nu odlas, utgöres nästan uteslutande av vårkorn; endast i Skåne finner man vinterkorn på mycket små arealer. Framför allt odlas korn på torra kalkrika marker som på Gotland och Öland, samt i Skåne. Även i Norrland odlas det i ganska stor utsträckning till en icke ringa del beroende på dess korta växtperiod och tidiga mognad. Den bästa kornjorden är en kalkrik lättlera i god kultur, nyuppodlade marker äro olämpliga Torvjordar kunna användas för odling av foderkorn, men ej för maltkorn. På grund av dels den korta vegetationsperioden dels kornets svaga rotsystem och dåliga förmåga att upptaga svårlösliga näringssalter ur jodren, måste det under vegetationsperioden ha riklig tillgång till lättlöslig näring. Det bör därför erhålla en god plats i växtföljden, gärna efter en hackrensad gröda, och det bör gödslas tämligen kraftigt. Naturlig gödsel är ej att rekommendera, då man därigenom får ett ojämnt kornbestånd, med vilket följer ojämn mognad och dålig kvalitet. Superfosfat och kalisalt bör ges rikligt, kväve sparsammare till maltkorn.

Sådden skall ske tidigt, särskilt betydelsefullt är detta vid maltkornsodling, då tidig sådd ger högre kvalitet. Utsädesmängden bör vara 140—150 kg/har, men kan i vissa fall behöva ökas upp till 200 kg/har. Strimsjuka, sot och rostangrepp förekomma ofta på kornet under växtperioden, och angrepp av kornj ordloppor och nematoder är inte ovanliga. Skörden företages i fullmognadsstadiet och då kornet är mycket känslig för dåligt bärgningsväder, bör bärgningen skötas med stor noggrannhet. kornets avkastning varierar från 18—28 dt/ha kärna på de sämre jordarna till 35—45 dt/ha på de bästa. Hektolitervikten är hos tvåradskorn 66—72 kg och hos sexradskorn 64—70 kg. Halmskörden är i flesta fall 1—1 % ggr kärn-skörden.

Korn som fodermedel beräknas ha följande sammansättning: 87 % torrsubstans, 2,6 % aska, 10 % rå-protein, 9,3 % renprotein, 2 % råfett, 68 % kvävefria extraktivämnen och 4,4 % växttråd.