–Du ser ledsen ut i ögonen…jag tycker bättre om när du ser glad ut.

Orden kom från Wiggo, som med en sexårings självklarhet tyckte att det bara är att ”bli glad om man är ledsen”. Vi hade tillbringat dagen med att hälsa på Wiggo och Elins morfar vid Svartedalens rand. Barnen hade fått köra traktor, fika och äta middag innan det var dags att bege sig hem igen.

Elin i knäet

Wiggo på sidan

Särla söndag kväll kände Wiggo helt sonika ett uns av ansvarstagande, ville åka till går’n och göra rent i kaninburen. Sådana exter bör ju uppmuntras, och trots att jag precis parkerat mig bekvämt i soffan var det bara att dra på sig blåbyxorna och åka. Jag och Wiggo satte oss i bilen och började köra i den mörka, kalla och stjärnklara natten, när Wiggo fick syn på Nordstjärnan (Polstjärnan) och undrade varför den stjärnan lyser starkare än de andra. Jag försökte lägga nivån att förklara att Nordstiernan är en fixstjärna som står i zenit ovanför nordpolen – där tomten bor – och som på norra halvklotet alltid står stadig och aldrig vandrar under horisonten, och därför är en stadig vägvisare. Därpå följde flera vetgiriga förklaringar och svar om väderstrecken, norr, syd, ost och väst och hur man alltid vet åt vilket håll norr är om man är ute i naturen. Lite hade han lärt sig i skolan och Wiggo tyckte det var roligt att prata om hur man (på dagen) kan använda en analog klocka som kompass genom att hålla klockan i handen, sedan vrida sig så att timvisaren pekar mot solen. Söder finns nu mitt emellan timvisaren och klockslaget tolv (tretton om det är sommartid).

Ännu mer fascinerad blev han när jag berättade att man även kan använda kroppen som kompass genom att ställa sig med ryggen mot solen mitt på dagen (kl 12.00 vintertid, 13.00 sommartid) och sträcker ut sina armar. Då kan man se väderstrecken i skuggan. ”Med näsan åt norr, har du öster åt höger och väster åt vänster”.

Vi pratade om att grenar alltid växer frodigare och längre åt söder och att grenarna åt söder oftast lutar nedåt för att samla in mest ljus. Om myrstackar alltid ligger på sydsidan eftersom myrorna tycker om värme och ljus. Att mossa på stenar och stubbar helst växer i skugga, för mossa gillar fukt och växer alltså åt norr. Att rimfrosten lägger sig ymnigast åt norr. Att snön smälter fortare på södersluttningar och att växtligheten spirar där. Att under sommaren är södersluttningarna gulare och torrare.

Småhönorna hade lagt sig för natten

Storhönorna satt uppflugna

Allt detta diskuterades under tiden som vi gjorde rent för kaninerna. När arbetet var färdigt avslutade Wiggo med;
-”Det kan ju vara farfar också som sitter däruppe vid stjärnan och tittar på mig”
-”Det kan det vara, instämde jag. Man kan ju inte riktigt veta”.
-”Jag saknar min farfar. Fast jag aldrig träffat honom. Hur kan man sakna någon man aldrig träffat?”
På denna frågan hade jag tyvärr inget bra och övertygande svar och blev lite blank i ögonen när jag tänkte på de som inte finns ibland oss längre.

Innan vi skulle åka hem stod vi och filosoferade under stjärnorna, när jag försökte skoja till det genom att peka på ett ljus långt borta vid marknivå och sa:
”-Titta, Wiggo. Är det en stjärna det med?
”-Är du dum, pappa? Det är ju Bosse som klipper gräset med traktorn”

Bosse klipper gräset långt nere på gärdet

I onsdags tittade jag in på Överskottslagret under lunchen för att bara se om det fanns något bra-att-ha. Det stog fyra sprillans nya elverk från Försvarsmakten och skräpade i ett hörn. En av de anställda svarade på sitt eget vis att ”-ALLA TRE VAR SÅLDA”. Men det står ju fyra elverk?  Jag fick en intensiv stirrande blick tills dess att assistenten fick komma och förklara att det fjärde var ute på auktion och att det gick inte att köpa nu, trots prislapp och erbjudande. Det var endast för påsyn.

Okej, jag åkte hem och funderade. Dagen efter tittade jag på nätauktionen och lade ett bud på elverket. Det hela avslutades med ”Reservationspris ej uppnått” i rödblinkande text. 

Nästa dag stod det på nätauktionen att auktionen var avslutad och elverket sålt. Jag blev nyfiken på slutpris och ringde till Överskottslagret och fick tala med den jovialiske herre som jag talat med ett par dagar innan. Jag hann inte mer än säga ”elverk” innan det glatt tjoades ”-DE E SÅLDA ALLA” i luren. Jag behövde ändå köpa en ny slägga, så på lunchen åkte jag till Överskottslagret – igen- och letade reda på en bra slägga. En sådan hittades, en sexkilos slägga, fabrikat Tors hammer – Made in Sweden. Det blev även affär på ett bräckjärn och en timmersax. Nya från mobförråden och infettade med rikligt med smörja utan minsta spår av rost.

En redig etikett!

Tors Hammer. Bräckjärn Nr 107 – 30″. Kvalitetsverktyg för stora påfrestningar

En redig timmersax i nyskick

Svensk kvalité. Nostalgi.

Jag talade igen med den trevlige herre jag tidigare haft samtal med. Elverket stod kvar.
-”DE Ä ….”
-”…sålt!”, jag vet! Men jag vill bara veta vad som blev slutpriset. Jag vann det inte på nätauktionen förstår du.
”-MEN DU BUDA!?
-”Ja…”
”-RINGDE INTE HAN DIG?!”
”-Vem?”
”-HAN SOM RINGER?!”
”-Nej.”
”-HAN BORDE RINGT DIG OM DU BUDA HÖGST!?”
”-Ja, men reservationspriset var ju inte uppnått? Då säljs det väl inte?”
*Stirrande blick*
”Skulle du kunna ringa han som skulle ringa mig för jag bjöd högst?”
”-JA!….*Tar upp telefonen*….JA, HEJ! DE ELVERKET…BLEV DE SÅLT? JA, HAN ÄR HÄR NU!”
”-DU FÅR GÅ UPP Å PRATA ME KARIN EN TRAPPA UPP!”
”-Jaha…okej. Tack så mycket för hjälpen.

Jag gick upp och talade med Karin, som direkt visste vem jag var när jag förklarade vad det rörde sig om. Jodå! Mitt bud på elverket hade varit det högsta, så jag hade vunnit. Jaha, trevligt. Det var bara att betala och gå ner och hitta någon som kunde packa upp det. Jag skulle visa kvittot för ”han där nere”.

Kommer att bli bra det här

Inte ett slagmärke på denna sidan

Inte ett märke på denna sidan heller

Nyskick

Tors hammare – Mjölner

6 Kilo är en lagom vikt för en slägga

En redig etikett

Jag gick ner och visade kvittot för ”han där nere” som intensivt stirrade på mig och uttryckte sina hjärtliga gratulationer över att det gått så bra. Men sedan visste vi inte vad som skulle vara nästa steg i säljprocessen. Jag tackade så mycket för hjälpen och gick iväg för att leta efter en annan anställd. Jag hittade en annan gubbe som först undrade om jag hade köpt det stora elverket, som visade sig vara ett ställverk på 300 kilo. Nej, det var inte det. Jag visade vilket elverk det rörde sig om. Eftersom det stod fyra elverk på höjd så undrade gubben om jag ”köpt båda två?”. I ett svagt ögonblick var jag frestad att svara ”Jatack”, innan samvetet kom på rätt spår.

Min kamrat och jag fick mäta emballaget innan vi lyfte ut det till bilen. Lådan gick precis in i bagaget med två centimeter till godo.

När jag packat upp verket ordenligt kommer det en rapport om hur det fungerar.