Jag har börjat skissa på en ny serie som jag kallar för Namn i Tolleby. Detta är den första delen, och denna kommer att bli längre med en enorm wall-of-text än de kommande delarna, eftersom en del saker behöver förklaras för de få individer som skulle komma på tanken att orka läsa allt.

---

Namn i Tolleby, del I
Namn förvandskas genom tiderna. Hemma på går’n har vi namn på de flesta biddarna’ (markerna och/eller platserna). Ofta beskriver namnen jordmånen, om det är sol eller skugga, växtlighet, topografi/geografi eller liknande. Exempel på detta kan vara Gule åkern (gulaktig lera när man plöjer), Skuggåkern (dåligt med sol), Rostflaga (rödbrun lerjord på en liten åker), Hemåkrarna (nära huset), Långåkrarna (långa, smala tegar) Gele-gabet (ett trångt bergspass/gap vid platsen Gelen) Stormyr (en stor myr), Långemyra (en långsmal myr), Sandwhigedarl’n (Sandviksdalen vid Tolleby tjärn) och Frökärrsmyra (en myr med mycket kaveldun som fröar varje år).

Det kan inte ha varit lätt för den lantmätare som reste till Tjörn att förstå dialekten Tjörbu’. Man ser det ofta i den nedtecknade texten på gammalswenska att lantmätaren har haft funderingar om vad bonden egentligen hade sagt för namn på platsen. Lantmätaren kom vanligtvis ifrån Uddevalla, Stockholm eller Göteborg och beroende på lantmätarens uppväxt och härstamning kan det se en smula lustigt ut i skifteshandlingarna. Man i de flesta fall skrev man som det lät. Ibland bytte man lantmätare mitt under förrättningen och den nye uppfattade orden på ett helt annat sätt än sin företrädare, och hade sin egen stafvning på saker och ting.

Om man vill lära sig prata tjörbu’ är ett bra tips att stoppa munnen full med havregrynsgröt och prata med det speciella i-ande som är typiskt för öarna på västkusten. Att prata med den fina Liiidingö-dialekten är inget som tattarna folket i Stockholm hittat på själva. Det var nämligen som så, att efter andra världkriget blev det kutym att de vuxna, föräldrarna i Den Kongleliga Hufvudstaden nyttjade sin semester utan ha med barnen. Mamma och pappa måste ju få vila upp sig ordentligt! Barnen skickade man till Det Stärkande Landet i väst för att vistas på koloni, sommarkollo. När avkommorna efter sommaren återvände till mor och far, hade de anammat den klädsamma västkustdialeten med i-ande.

Exempel på tjörbu’ som knappt går att förstå för utomstående.
-Wa ä de no titt’? (Vad händer? Hur är det?)
-Ditt förpillade [plats där vederbörande kommer från], ex Rönnänge-skiddâs! (skidd-âs – ett ytterst nedlåtande kraftuttryck om både människa och djur).
-La bli, la wära, la kua få skitt! (Låt kon få vara i fred!)
-Drabeerebochser. (Dra-på-sig-byxor d.v.s arbetsbyxor/kläder)
-Plowen. (Plogen)
-Hâl (någonting är stelt, eller en stenhäll. Uttalas med långt a, haaal)
-Schwjill. (Stenfot på byggnad)
-Schwassla. (Plaska i vätskor)
-Sleeba på en schwâ-a. (Halka på en berghäll som vetter ner mot vatten)
-Schkäre-leija (Skäreleja, en båttyp)
-Dräb (ha ihjäl)
-Katta (katt).
–Ku (ko)
–Kräg, kräg’a (flera djur)
–Schjwårt (något är duktigt, redigt, rejält)
-Hummerkubewäletauw (hummer-kupa/tina-väle (dvs flytbojen vid ytan)-tåg (grovt rep).

Ex 1 på meningsuppbyggnad
– Dräb katta i schwjilla.

Ex 2
– På möra låg ham hâl på gårdsplan.

Man förstår att lantmätar’n kunde bli perplex när bönderna började berätta om tegar, ägnar, åkrar, lider och berg.

---

När det stora Laga Skiftet påbörjades i Tolleby, Stenkyrka socken, Tjörn, år 1829, var det inte en liten enkel förrättning som var endast tog en vecka eller två att färdigställa. Det tog många år innan alla marker hade nedtecknats, gåtts igenom både fysiskt och psykiskt  och skiftats mellan gårdarna, och det slutgiltliga laga skiftet blev färdigt år 1837.  Det var otroligt viktigt att ingen gård fick mer bördig mark än den andra.

Ända sedan Hedenhös hade bönderna bott i byar. Utanför byarna låg deras åkerjordar som var uppdelade i flera fält där varje bonde hade sin del. Efterhand som folkmängden växte och arvskiften genomfördes blev åkerjorden ännu mera uppdelad vilket i sin tur ledde till att vissa byar kunde ha flera tusen åkerfält och en ensam bonde kunde äga små åkerlappar på uppåt en femtio olika ställen.

Somliga av dessa små tegar kunde vara så små att man kunde samla skörden i förklädet. Dessutom var vissa tegar så trånga att man inte kunde vända med häst och vagn utan att komma in på grannens fält. Det var även oerhört tidsödande när man skulle plöja, så och skörda och för det mesta var man även tvungen att rätta sig efter sina grannar när arbetet skulle utföras, vilket bestämdes på bystämmorna. Om man nu kunde komma överens – träta var inte ovanligt. Ett av de vanligaste nöjen bönderna hade vid denna tid, var att dra varandra inför tinget. Ofta över att man själv eller en ko gått på fel sida hâggåln – gärdesgården. En annan vanlig orsak, kanske till följd av detta, var att dra varandra inför tinget gällande förolämpning och ärekränkning (ja, det är skillnad). 

Enligt 1734 års lag kunde nytt skifte inte äga rum om inte alla jordägarna i byn samtyckte till detta. 1757 kom en förordning som kallades storskifte vilket gjorde det möjligt för varje delägare att begära skifte vilket även omfattade de övrigas ägolotter, alltså ett försök att samla ihop böndernas jord till större stycken. Varje gård skulle alltså få mindre och större, sammanhängande tegar. Innan dess hade teg– eller solskiftet gällt, vilket innebar att varje gård skulle ha var sin andel av likvärdig kvalitet i byns samtliga åkergärden och ängsmarker. Det handlade om rättvisa och riskspridning. Olika gärden kunde vara mer eller mindre bördiga, torra, svårplöjda, steniga med mera. Resultatet blev oftast långsmala åkertegar med relativt liten area och att de enskilda brukarna ofta måste förflytta sig långa sträckor för att kunna utnyttja alla sina åkerremsor i de olika gärdena.

Ett exempel på små tegar från Tolleby på Tjörn i Bohuslän, är Tolleby-dalen uppmot Tyfta. Gamle Yngve på Backen hade 17 st hâggålar – gärdesgårdar att dansa menuett över med mjölkebyttorna för att mjölka varje morgon och kväll. Och gamle ”Óssan” (Ossian) hade ännu fler att hoppa jämfota över. Enkel väg. Bra gymnastik.

1933, Ekonomisk karta

2017, Satellitbild

 

Genomförandet  utaf reformen gick långsamt, och för att skynda på beslöts om Enskifte år 1807 och Laga skifte år 1827. Storskiftet genomfördes från cirka år 1750 fram till 1800-talets början.

De gemensamma dragen för de olika skiftesreformerna var att de var i hög grad initierade av staten och de hade ett tydligt rationaliseringssyfte – dvs att förenkla ägostrukturen. Det var de utbildade lantmätarna som utförde myndighetsutövningen. Det är därför det finns mycket stora mängder kartmaterial med tillhörande beskrivningar i lantmäterimyndigheternas arkiv.

Från vårt nutida iPAD-osociala medier-perspektiv är det mycket lätt att avfärda de gamla tegskiftena som stolleprov. Men, som tidigare beskrivits och säkerligen framgått, kan systemet med tegskifte inte avfärdas som en alltid ineffektiv form av jordbruk. Vad som hände under 1700-1800-talen var att de fördelar som funnits i tegskiftet blev mindre bra medans nackdelarna blev mer kännbara. En nackdel kunde vara att tegsplittringen ökade med den allt mer ökande hemmansklyvningen. Genom arvskiften ökade antalet hemmansandelar och tegarna blev mindre och mindre.

I 1757 års förordning konstateras att fastän storskiften varit tillåtna i de fall där alla by-delägare var ense om deras genomförande, hade erfarenheten varit den att ”grannar sällan därom kunnat förenas” och att härav storskiftena sällan kommit till stånd. Orsaken, sägs det i lagtexten, synes vara dels gammal vana eller hävd, dels ”en ogrundad fruktan hos de enfaldigare att igenom en slik delning få antingen mindre eller sämre ägor än de tillförne haft”. Man var alltså som vanligt – på Tjörn – ; BARE JÄ FÅR!

På grund av detta bestämde man att varje delägare, hur liten teg han än ägde, skulle ha skiftvitsord. Det innebar att han hade rätt att söka och erhålla skifte från staten och att alla bygrannar måste underkasta sig skiftet och ta del av kostnaderna. Ungefär som det fungerar idag om en granne vill mäta ut marken/tomten, delar alla grannarna på lantmäterikostnaden.

Här har vi en käck och färglad karta över Tolleby som man blir lätt i sinnet och glad i själen över att få beskåda! Laga skifte i nåådens år 1837. Som tidigare nämnt färdigställdes inte det Laga skiftet på kort tid. Man påbörjade skiftet år 1829 och var färdig 1837. På denna tid var lantmätaren en man som bemöttes man allvar och respekt och befälskedjan var Gud – Prästen – Lantmätaren – Doktorn.

---

Vi förstorar en del av Tolleby…

Denna del tänkte jag skriva om i detta inlägg.

Nu ska vi jämföra den gamla kartan med en modern dito.

 

Då börjar det roliga..

Vissa nummer är indelade i a) och b). Detta på grund av att det kunde ju inte vara som så att en och samma gård fick exempelvis 46a. och 46b. Detta var (och är) mycket fin jord (som ger mellan 7-8 kubik med havre per hektar),  därför skulle den delas upp mellan två gårdar, eller fler, beroende på hur mycket dålig mark den andra gården skulle få skiftat till sig.

32.a – Stenlöcka

 

 

35. Trädet – Trä’t.
Har kallats för trä’t så länge jag minns. Bra jord för tidiga potäter. På 1800-talet fanns det inte mycket skog eller träd på Tjörn, men i detta hörne har det alltid funnits träd. En trolig förklaring. En annan kan vara att området var rena skiten – avträdet. 

36.  Spjellen – Spjäla’.
Står fortfarande på vissa moderna kartor. Varför det heter så vet jag inte. Kanske för att det ligger 900 st 2,5″ tegelrör som de äldre generationerna i släkten grävde och lade som dränering, likt ett spjäll tar bort vattnet från diket.

43. Kåhlgård
44. Kåhlgård utmid wägen
45. Kåhlgård
Nu var det inte så att bönderna bara odlade kål och släppte väder dagarna i ända (!), utan en kålgård är ett gammalt ord för köksväxtodling. I kålgården odlades inte bara kål, utan där fanns också rover,  morötter, lök, ärter, bönor, och kryddor.

46.a Hemjorden a.
46.b Hemjorden b.
Logiskt. Åkern/molla’/jorden ligger nära hemmet.

47.a Hemjorden a.
47.b Hemjorden b.

 

48. Lia med tomt

 

Lia – liden hade en tomt. Där vägen svänger kallar vi det för Li’-hörn’t.

49. Lia Backe
50.a Dahlebräckorna / bäckorna

 

 

Lia Backe, ett utmärkt exempel på tautologi, det vill säga omsägning av samma sak. (Tårta på tårta).

82. Nåhleberget / Pettersnåhleberget / Petters Nåhle-hål
83. Nåhlebergets lid / Pettersnåhlebergets lid
84. Kohagen

Den gamla landsvägen till Tolleby gick genom ett mycket smalt bergspass, det var precis att häst och vagn, och senare bil (vi snackar T-Ford) kunde ta sig igenom. Hur som haver ägde vid denna tid Petter Mattson i Nedergården denna mark, och med naturlig tjörnhumor döptes det smala passet till Petters Nåhle-hål. Det omkringliggande berget blev då Nåhle-berget, eller Petters Nåhleberg. Slänten ner från berget blev Nåhlebergets lid. Jag är van vid att folk säger Petterschnåra, eller möjligen i vissa fall Petterschnåla‘. Ett bra exempel på hur namn ändrar sig genom generationerna. Det är som viskningsleken. Namnen på de tre bilderna ovan är skrivna av tre olika lantmätare, och man ser hur olika de uppfattat bönderna.

 

113.a. Hamnebacken
113.b. Korndahlen
115. Mjölkebacken

 

 

 

 

Här är ett ord som jag mycket väl vet vad det betyder, men det är svårt att förklara. Hamnen – Hamna‘. Det är inte en hamn som ligger vid vattnet, utan man menar här en mer eller mindre ohägnad utmark, långt från gården. Om någon kommer på en bättre förklaring, skriv gärna en kommentar om det.

Hamnebacken är en backe i en hamn‘, i detta fall den mark som vi numera kallar för Smens plats, där vi håller på att röja. Läs här om röjningen. Förr gick en av de gamla körevägarna uppför Hamnebacken, genom Mjölkebacken, vidare till Östra dammen där Bö tjärn ligger idag, bort mot Morik och ner till Bö. Korndahlen är där Vattenverket ligger idag.

135.a Kyrkekärnet
135.b Kyrkekärnet
Idag kallas vi platsen för Lera‘. För er som vet var dynamitbua‘ ligger, är Lera’ den långa backen ner mot dalen. När de bönder som hade körrätt på vägen vid Lera’ förbättrade vägen under 1960-talet (morfar Gustav, Holger, Birger, Arne, Sven, John Berntsson och Ossian) levde det gamla namnet Lera‘ kvar, trots att det efter vägförbättringen gick lättare att köra både upp och ner för backen, och inte bara ner.

Det finns flera hagar i dalen men alla har inte rätt att nyttja (den privata) vägen med motorfordon. Jag tänker berätta om de speciella körvägarna till hagarna i ett kommande inlägg.

138.a Gamle qvi
Gamle Qvi. Ännu ett ord som är svårförklarat. Den är inte döpt efter någon kviga som ramlade ner och slog ihjäl sig och kved och led, utan en qvi är en liten, ofta smal, klämma uppe i bergen. Militär kallar det ofta för jeep. Runt om Gamle qvi, ligger Gamle Grå / Gamle Gråberga’. En qvi kan vara en inhägnad, fålla eller fä-fålla vari boskapen om sommaren insläppes för att göda åkern. Kan även vara en instängd plats utanför fähuset, ett gärde där rovor sås, ett kringgärdat åkerstycke. en Qvi/Kvi, flera qväljar, kan även vara ”en trång  körväg mellan tvenne gärdesgårdar; deraf kväjä-minne, n. mynningen på en sådan körväg, der gärdesgårdarne börja eller sluta.”

139. Klöfwa. Klåva. Klyfta. dvs en sprickdal. Klåva (…och klöv) betyder att det är fråga om att något är kluvet, tudelat, som t ex klyftor, eller klöven på ett klövdjur etc. Det som finns mellan två ”höjdryggar”, likt en ravin, är en klåva.
171.
140. Hönse bergs håla
141. Wajsdahlen / Wassdahlen
142. Kalfvhags Qvia / Qvien / Kalvhage-Qvia

Nr 139 har inget modernt hamn, annat än att körvägen upp till denna plats går under namnet ”Skojarehör’t” på grund av att en av de tidigare ägarna körde sin traktor upp här med käringa’ bakpå mollskopan. Och ursäkta mig, men jag har kört upp här med traktorn också, och hur i helvete någon kunde sitta bakpå en mollskopa (utan att vara fastsurrad) utan att ramla av och bryta nacken är och förblir en gåta. Hönse bergs håla kallas för Höne-hålan i en annan anteckning av en annan lantmätare, jag är uppväxt med att det heter Hunne-höla. Borde vara Höne-höla, men det har blivit förvandskat. Wassdal’n är numera moderniserat till Bassdal’n. Dialektalt missuppfattat mummel i kompination med att höra fel kan hända den bäste (det har hänt mig).

171. Vid hamnegrinden.

Det stod en grind tvärs över vägen som stänge för djura‘.

172. Gillja

Gilja/Gillja är en hålväg, bergsväg. Höglänt mark mellan tvenne berg, ett bergspass, skogspass, mellanrum, klyfta, gil, liten bergsklyfta eller en fördjupning mellan berg.

179. Berg.

Just vad det är. Allting är markerat på kartan.

---

När varje gård hade erhållit lika skifte med bördig mark, var det dags att börja om från början igen. Denna gången gick man inte igenom den bördiga marken, utan den obördiga!

Det kallades för afrösning. Man skrev ner och räknade ut hur mycket sten som fanns på den bördiga marken.

I område 35, 42, 43, 44, 45, 48, 49 och 50 såg afrösningen ut så här. Jag har klippt bort uträkningarna som var flera sidor utöver namnen.

Ännu ett exempel.

---

Som om detta inte vore nog avslutade man det Laga Skiftet med att noggrant beskriva varje gård. Vem bodde där? Vilka byggnader fanns det? Hur var det byggt? Hur många djur? Detta gjordes för att kunna räkna ut mantalet för gården, vilket var en äldre skattesats mot kronan.

Ordet mantal används redan i fornsvenska om antal av män eller människor. Det återkommer i termer som mantalsregister, mantalslängd, mantalsskrivning. I fastighetssammanhang betecknar 1 mantal ett hemman (en gård) som i början av 1600-talet ansågs kunna försörja en familj. Man räknade med vad åkrar, ängar, skog och fiskevatten gav. Mantalsstorleken har däremot inget direkt samband med areal.

Många gårdar var inte så bärkraftiga, utan fick då en mindre mantalsstorlek, till exempel 3/4 mantal. Under 1700-talet kom därtill en uppsplittring av ägor i gång, så att en normalstor gård under tidens gång fick en betydligt mindre mantalsstorlek än en sådan haft tidigare. Det är fråga om en förskjutning av vilken bärighet som ett mantal ansågs stå för. I viss mån fick man också gradvis ut mer av jorden i takt med jordbrukets utveckling. In på 1800­-talet är hemmansstorlekar på exempelvis 1/8, 1/16, 1/32 eller 1/64 mantal vanliga, medan ett hemman på 1 mantal är en klart förmögen gård. Godsegendomar omfattade flera mantal.

Ett axplock från Nedergårdens förteckning
”Manbyggnaden af timmer…på stenfot…läkt med tegel på bräddor samt brädfordrad…Kakelugn….jordkällare…”

”Tomten omkring 1980 alnar…”

”Ladugården 20 och 3/4 alnar lång (runt 12,5 meter) och runt 10 alnar bred (6 meter) och 4 alnar hög stenfot (2,4 meter), träläkt med tegel på brädor och vägg af timmer…”

”…ett skijul med flätat tegel lagd läkt på tak från ladugården…”

”…en jiordkählare täckt med torf på bräder, 4 och 1/4 alnar lång, 3 och 1/4 alnar bred, (dvs 2,55 m x 1,95 m)…

---

Bonus i onödigt vetande: Hur lång var egentligen en aln?
Fram till år 1889 var det ordning och reda på de svenska längdmåtten. En fot var en fot, en aln var en aln, och alla småväxta var en tvärhand höga.  Ordet aln betyder underarm – de flesta äldre måtten utgick från någon kroppsdel. Problemet var bara att en underarm bedömdes vara olika lång i olika delar av landet. Likare sattes upp på kyrkportar och i rådhus runt om i riket, så att det inte skulle någon tvekan om vad som gällde på platsen. Man ville ju inte bli lurad på någon tum rep. Redan i de gamla svenska landskapslagarna användes aln som måttenhet. Även det redskap, alnmåttet, med vilket denna längd mättes, kallades aln.

Hjältekonungen Karl IX fann dock detta lite opraktiskt och 1604 gav riksdagen i Norrköping konungen i uppdrag att rätta till alla slags olika mått, mål och vikter i riket. Det beslutades att det svenska alnmåttet skall vara lika med Rydaholmsalnen och att edsvurna smeder skulle tillsättas i alla städer för att göra alnmåtten. En aln i Sverige skulle vara exakt 59,38 centimeter.  Man gick därför ifrån den gamla  Stångaalnen från 1200-talet, som var exakt 55,5 centimeter och bar texten ”Hitta ier ret gota eln” – Detta är rätt göta aln. Karl IX hade egentligen redan före 1604 låtit göra en aln efter den gamla Rydaholmsalnen och fästa den på dörren till Stockholms rådhus. Denna aln, som senare kallades Stockholmsalnen, var exakt 59,34 centimeter lång, medans den nyare Rydaholmsalnen var cirka 1 % längre än Stockholmsalnen. Stockholmsalnen bytte därför namn till Linea Carolina för att förvilla allmogen, som inte förstod latin.

Alnens växlande storlek i olika landsdelar (beroende på vilken standardiserad aln man använde) åstadkom åtskillig villervalla. Allmogen klagade vid riksdagarna. Grannars slogs. Folk stämde varandra inför tinget. Tjörnbor och Orustare dräpte varandra till höger och vänster. Nya förordningar utfärdades år 1733 och 1737. År 1855 bestämde man att frångå alnen, och foten skulle istället bli grundmått i stället för alnen. När metersystemet infördes 1889 som ensamt längdmåttsystem, slutade alnen användas i officiella sammanhang. En del använder fortfarande måttet aln (inklusive jag själv för att alltid retar det någon). Det är lika roligt som när man idag frågar hobby-makrilfiskarna vilket djup de fiskar på. Den oinvigde förväntar sig ett svar i meter men i 9 fall av 10 svarar fiskarn….”5-7 famnar djupt…”

En aln indelades i 2 fot som i sin tur var 4 kvarter som i sin tur var 24 verktum à 24,741 75 millimter. 3 alnar var en famn och 18000 alnar var en svensk gammal mil (10 688 m). Alnen var enligt denna definition exakt 0,593 808 meter lång. Verktum (12 per fot) ändrades till decimaltum, även kallad nytum (10 per fot, med motsvarande ökning i längden av 1 tum, 29,690 4 mm).