Om »Valla Rensverk No 2»

»Walla Lantbruksmaskiner AB» startade sin verksamhet i början av 1880-talet. De välkända Wallaharporna leder sitt ursprung härifrån. F.n tillverkas stallgödselspridare, konstgödselspridare, släpräfsor, sädesrensare, gräsfrösåmaskiner, spannmålstorkar, halmfläktar m.m. Fabriken tillhör Arvika-koncernen. Företaget sysselsätter 50 arbetare och 8 tjänstemän. Platschef är disponent Stig Tollbo, Valla.

-Ur Svensk industrikalender, Tjugonionde årgången, 1947

Valla Tröskmaskiner, Valla
År 1883 började fabrikör Aug. Olsson i Valla tillverka kastmaskiner samt senare också mera utvecklade rensmaskiner, gödselspridare och under någon tid även tröskverk. Det blev aktiebolagsbildning i början på 1900-talet med namnet Olsson & Ollén. Efter år 1912 ändrades namnet till Valla Tröskmaskiner, senare Valla Lantbruksmaskiner. Företaget ingick därefter i Arvika-Koncernen som år 1960 fusionerades med Volvo BM. Tillverkningen av kompletta maskiner överfördes då till detta bolag varefter endast någon reservdelstillverkning fortsatte i Valla för att efter några år helt avvecklas.

Vi har en gammal spannmålsharpa som ~~sett sina bästa dagar~~ är väldigt välanvänd av de tidigare generationerna som bott på gården. Visserligen har jag tänkt att restaurera denna någon gång i framtiden men när jag via omvägar blev erbjuden en ny ~~sädesledare~~ sädesrensverk/harpa, tackade jag ja. Den förre ägaren hade städning på gården och ville inte jag ha rensverket så skulle maskinen förpassas till sin nya bostad – soptippen.

– Man behöver inte ta tillvara på allt!
– Nä, men man behöver inte slänga allt heller! är ett ständigt närvarande uttryck. Det betyder givetvis inte att det skall ligga bröte och skräp i stora högar överallt, men saker som kan bli svåra att få tag i, och som det finns intresse i, tycker jag att man kan ha kvar.

Jag tycker personligen att om man skall lära ut något så är det bra att ha möjligheten att lära sig från grunden. Det enkla. Förutom detta kan det vara roligt att bevara ett kulturarv och köra med det gamla tröskverket och rensverket någon gång om året. Om nästa generation vill storstäda och slänga maskinerna så får de givetvis göra detta. Då ligger man ändå i träfracken och kunde inte bry sig mindre.

Men åter till tanken om att lära ut – om nu barnen någon gång undrar ”hur man skördar? Hur skördade man förr?” kanske man inte behöver åka till en maskinhandlare och visa upp hur en toppmodern skördetröska fungerar. Man kan istället visa en lie, slåttermaskin eller självbindare som första moment, ett tröskverk som andra moment (det vill säga ett stiftverk och inte ett tröskverk från Thermænius eller Munktell, som rymde både tröskverk och rensverk i samma enhet).
Det tredje momentet blir då rensverk. Om man vill kan man gå vidare till krossen och kvarnen om hur man får mjöl, men det kanske blir överkurs.

Med risk för att vara övertydlig; om man parar ett stiftverk med ett rensverk och tillsätter en vagn, får man ett stationärt tröskverk. Om man sedan parar det stationära tröskverket med en slåttermaskin och tillsätter en spannmålsbinge, blir avkomman en skördetröska.

Hade man inte råd med ett tröskverk/stiftverk så fick man tröska för hand, med slagor. Slagan är en tvådelad klubba som består av två trästycken: handvalen och slagvalen, som sitter ihop med remmar av läder eller ålskinn. Tröskarna drämde helt enkelt till sädeskärvarna som låg utpridda på logens golv, för att skilja agnarna från sädeskornen. Sedan fick man sopa bort bosset/böset och plocka upp säden. Ett jäkla jobb.

Det fanns även ett medeltida vapen kallat stridsslaga som baserades på verktygets slagkraftiga (haha!) konstruktion.

På de små gårdarna förr i tiden hade man oftast inte råd med ett helt tröskverk själv. De första större stationära tröskverken drevs av hästar och mekanik, sedan av en motor, ex tändkulemotor, remskivor och remmar.

Utöver detta saknade gården ofta arbetskraft för att driva tröskverket, om inte flera gårdar samarbetade. Därför köpte oftast byn gemensamt ett tröskverk. Medans man för personligt gårdsbruk använde man stiftverk och rensverk som krävde mindre arbetskraft.

Vid fjolårets gammaldags tröskning klarade vi oss på tre ~~hjon~~ personer men det efterföljande arbetet efter tröskning och rensningen – själva magasinerandet av säden, hade som rekommendation denna uträkning, (hl = hektoliter, 1 hl = 100 liter) :

»Spannmålsmagasinsarbeten».
Två man och ett hjon böra hinna vanna eller harpa 250-300 hl. hafre, 125-150 hl. af hvete, råg, korn och vicker samt 90 hl. ärter, då de flesta agnarna förut äro ifråntagna vid själfva tröskningen.

Vid omskyffling af spannmål bör en man hinna skyffla omkring 1,300 hl. af hafre och blandsäd. Af hvete, råg, ärter, korn och vicker hinnes något mindre. Ett hjon bör hinna skyffla omkring 400 hl. af hafre, en halvidiot omkring 150 hl. en helidiot omkring 75 hl. och ett dåårhushjon omkring 25 hl. Tattare göra sigh icke besvär.

Hur fungerar då sortering av säd och frö?
Sedan kärnan vid tröskningen lösgjorts ur axen, baljorna eller andra fröhus, ska den skiljas från halm, agnar, boss (böset) och ogräsfrö. Som tidigare nämnt skedde detta i äldre tid mest för hand. Säden kastades med skovel, varvid blandningen uppdelade sig efter tyngden, så att de lättaste delarna, agnar, boss och halmstump, hejdades av luftens motstånd och föll närmast arbetaren, under det att det tyngre, kärnan och ogräsfrö, föll längre bort, ju tyngre det var i förhållande till storleken. På detta sätt erhölls redan en lindrig sortering, i det att de väl matade kärnorna föll längre bort än mindre väl matad säd och slösäd. Jämte detta användes även sållning på handsåll, dels grövre rissel (grövre såll) på vilka halmstump, tistelknopp och annan grövre förorening skildes från de smärre delarna, säd eller frö, agnar och boss, före kastningen, dels finare såll, på vilka säd och gagnfrö efter kastningen skildes från inblandade ogräsfrön och sönderslagna kärnor samt även en sortering efter grovleken kunde göras.

Senare utfördes detta huvudsakligen med maskiner; handsåll förekom dock vid rensning och sortering av smärre partier frö. De maskiner, som användes för rensning och sållning, uppdelade i allmänhet sädes- eller frövaran, liksom då arbetet utfördes för hand, efter tyngden eller efter storleken, i vissa redskap efter kärnans form. Arbetet skedde vanligen enligt följande:

1. Frånsortering av halmstump, ax, tistelknopp och andra grövre föroreningar sker på rissel eller grova såll. Detta skedde i sammansatta tröskverk på det grova boss-sållet samt vid rengöring av på enkla tröskverk tröskad säd med särskilda risselapparater samt genom boss-sållet i kastmaskiner.

2. Rengöring genom kastning på kastmaskiner eller sädesharpor samt frörensnings-maskiner, i vilka säden eller frövaran medels fläkt befriades från lättare föroreningar och medelst såll dels från grövre föroreningar, som tistelknopp, ax, ogräsfrö. En kompletterande rengöring samt luftning gjordes på fläktvannor, vars enda egentligen verksamma del är ett fläkthjul, som genom en luftström sorterade varan efter tyngd och vindfång.

3. Sortering av den rengjorda varan efter kornens tyngd skedde rätt ofullständigt medelst fläktvanna, men fullständigare efter kornens storlek på sädessorterare. Sädessorteraren bestod av en cylindrisk sålltrumma eller ett plansåll, vilka kunna antingen bestå av flera efter varandra följande såll av olika grovlek eller vara ställbara till olika grovlek.

4. Sortering efter kornens form sker på triörer (det vill säga en maskin som rensar och sorterar (trierar) säd), som bestod av en sluten cylinder med fördjupningar i väggen. Sorterare och triörer var vid inmatningen försedda med en liten fläkt och ett skaksåll för avlägsnande av kvarvarande lätta och grova föroreningar. Trioren bestod som sagt av en plåtcylinder med på insidan pressade och urfrästa celler och inuti cylindern fanns det en liggande ränna för uppsamling av de frön som avskiljdes. I rännan fanns även en skruv, som efterhand bortförde de avskiljda produkterna. Den rensande varan uppsamlades vid nedre änden av cylindern, som var upphängd svagt lutande. Triörer avsedda för sortering av frö hade en grovlek på cellerna av 2,5 – 3 mm eller 1,5 – 2 mm.

Nördgrejer, jag vet.

»Rensningsmaskin för säd och frö»
Dessa maskiner bestå vanligen av fläkt och såll. Även enbär fläkt användes som rensmaskin men då sådana maskiner ej från sädes- eller frövaran kunna avskilja tyngre föroreningar, ss. tistelknopp, halmstump m. m., äro de lämpliga endast för slutlig rengöring och luftning samt i någon mån sortering av redan från dylika föroreningar rengjord vara. Allmännast användas s. k. »kastmaskiner» (så kallade därför att de ersätta den gamla kastningen med skovel) eller »sädes»- och »fröharpor» (»harpa» = grovt såll). Dessa maskiner, som arbeta med fläkt och såll, sägas ursprungligen ha varit en kinesisk eller japansk konstruktion, som på 1600-talet införts till Holland och därifrån till Storbritannien. Från Skottland infördes de första dylika rensningsmaskinerna till Sverige och blefvo här inemot och efter mitten på 1800-talet föremål för en rätt omfattande tillverkning. En stor tillverkning av enkla kastmaskiner uppstod i Valla, och Vallaharpor spredos över hela landet och blevo först förhärskande, tills på 1860-talet Överums bruk och J. Th. Thermænius, först i Torshälla, sedan i Hallsberg, förde förbättrade modeller i marknaden.

»Kastmaskinen» är försedd med en inmatningstratt, som är något olika, allt efter som bossblandad säd, sådan den kommer från det enkla tröskverket, skall rengöras eller redan kastad skall luftas och befrias från mindre mängd föroreningar. I det förra fallet, på logharpor, befordras den bossblandade sädens utströmning vanligen genom att tratten är öppen framtill och fäst på sållställningen, så att den deltar i dennas skakande rörelse, eller ock faller säden från tratten på en överst i sållställningen anbragt kam av kvarterslånga järntrådar, som fördela säden över sällen. Hos magasinsharpor, för säd, som redan är befriad från boss och agnar, brukar tratten vara orörlig, fäst på maskinens stomme, och utloppets storlek regleras genom en ställbar lucka. Sällen äro anbragta i en sållställning, som är rörligt upphängd i maskinens stomme och sättes i skakande rörelse medels en vevstake och vevskiva från den axel, varmed även fläkten drives. Genom vevstakens anfästning på olika avstånd från vevskivans axel bör skakningen kunna regleras till olika hastigheter i förhållande till fläktens omloppshastighet. De i sållställningen inskjutna sällen äro vanligen ett övre skum- eller boss-såll med grövre hål samt 1—flera undre såll, av vilka det understa och finaste, f r ö s å l l e t, vanligen sitteri ett fast plan under sållställningen. Under det säden strömmar från inmatningstratten och över sällen, påverkas den av luftströmmen från fläkten. Denna är innesluten i ett fläkthus och består av 4—6 vingar. Luftströmmens styrka regleras genom skjutluckor för inströmningsöppningen på fläkthuset och bör medels vridbara spjäll kunna riktas antingen mer uppåt, så att den med större styrka träffar den från tratten fallande dråsen, då starkt bossblandad säd kastas, eller i annat fall mer rätt fram över sällen. Genomluftströmmen utdrivas boss, agnar, slökorn och andra lättare delar framom maskinen, varvid slösäd och lättare kärnor, som utdrivas från sällen, pläga upptagas innanför en skjutbar gavelbräda i ett slösädesrum längstfram i maskinen. Smått och tungt ogräsfrö faller genom frösållet i ett under varande frörum, och den fullmatade säden faller från nedre kanten av frösållet under fläkthuset på golvet eller i ett särskilt rum. Härvid sorteras säden hos en del kastmaskiner, ss. Thermænius’, genom att den från frösållets plan faller framför fläkten, som driver de lättare kärnorna in i ett särskilt rum för 2:a säd. Förr användes uteslutande trådsåll, numera äro dessa oftast ersatta av plåtsåll, boss-sållet stundom av kragsåll-typen.

I konstruktionen av sädesrensningsmaskiner av denna typ förekomma även andra olikheter än de nu antydda. Avverkningen av bossblandad säd plägar uppgå till 500—600 kg. säd i timmen, vid magasinsharpning intill hälften mera.

Rensnings- och sorteringsmaskiner för frö äro vanligen i huvudsak byggda efter kastmaskinernas typ, men då rengöring av de finare fröslagen är svårare, hava sällen vanligen större längd och hållas öppna genom mot deras undersida verkande på en ändlös kedja fästa borstar. Dylika rensningsmaskiner för säd och frö med långa såll äro Thermænius’ ur-gator och Grönqvists Primus-sorterare.

Därjämte finnas även rensningsmaskiner av helt annan konstruktion för särskilda fröslag. En sådan typ, avsedd att rengöra större runda frön, ss. trindsäd och betfrö, har- en över två valsar löpande ändlös duk, utför vars lutande yta de runda fröna rulla och samlas vid dukens nedre ände, under det att halva frön och icke runda föroreningar följa med duken och avlämnas, där duken vänder över ena rullen. Duken rör sig antingen uppåt mot sädens rörelseriktning eller åt sidan.

Frörenseri.
De flesta maskiner som konstruerades för frörensning var så dyra i inköp att man endast kunde motivera ett inköp när man skulle rensa större fröpartier. En anstalt eller affärsverksamhet som fokuserade på detta och som hade frörensningsmaskiner kallades – just det – Frörenseri. Frörenserierna var gärna en bisyssla för utsädesfirmor och föreningar (exempelvis frö-odlare). För att underlätta arbetet så var frörenserierna ofta uppförda i två eller tre våningar. På den översta våningen utförde man den första behandlingen av fröet (grovsållningen), och på den nedersta våningen utfördes den slutliga rensningen. I ett större frörenseri fanns det klöverfrönötare, rensningsmaskiner, sållmaskiner, triörer och skakbordssorterare. I ett mindre renseri fanns det klöverfrönötare och rensningsmaskiner. Man utförde även torkning av frövarorna. Det var relativt billigt att få en rensning utförd – i varje fall billigare än att själv investera i en adekvat maskin. De flesta län i Sverige hade eller flera Frörenserier. På Tjörn fanns det ett renseri vid Kuballe korsväg, alldeles vid infarten till Gåre från väg 169. På berget som vägen går genom.

I frörenserierna fördes fröet först över det s. k. hylrisslet, där avfall såsom strå- och stjälkbitar avskiljes. Resten fördes antingen direkt till sorteringsmaskinerna eller också, där det var fråga om klöverfrö, först till klöverfrönötaren och därefter till sorteringsmaskinerna (fröharpor eller purgatorsorterare). Den sortering, som erhölls med dessa maskiner, var dock endast att anse som en förrensning av frövaran, innan denna behandlades i de mera känsliga maskinerna. En sådan längre driven sortering kunde göras i triörerna. Trioren fick långsamt rotera, då de små cellerna på plåtmantelns insida fylldes med frön, som fördes uppåt. Den olika formen hos fröna gjorde emellertid, att de följkde med till olika höjd. Halva och skadade frön samt ogräsfrön föll ned i rännan, medan de oskadade stora fröna snart ramlade ned bland det ursprungliga materialet. På detta sätt frånrensades en stor del frön av främmande gagnväxter samt ogräsfrön och avfall. Man kunde med mycket gott resultat bortrensa bl. a. rödsyra och åkergyllen ur timotej och alsike ur småfröig rödklöver.

För att kunna skilja runda frön från ej runda (t. ex. frön av åkersenap från rödklöverfrön) användes snäcktriören. Sorteringen skedde genom att, då fröna med stor hastighet rutschade ned genom spiralerna i snäcktriörerna, slungades de runda fröerna ~~åt helvete~~ ut i de yttre spiralerna, medan de avlånga stannade i de inre.

Med skakbordssorteraren avskiljdes grodda frön, sotkorn m. m. från de normalt utvecklade tyngre fröna. Inmatningen skedde i mitten av det lutande bordet, de tyngre fröna vandrade nedåt, de lättare uppåt. På detta sätt kunde även skalade frön av timotej skiljas från ej skalade, och smärre ogräsfrön från timotej och rödklöver.

Rensning och sortering av spannmål och frö bestod som jag tidigare förklarat i att sand och damm, strå- och stjälkbitar, agnar, hylsor, ogräsfrön, svagt utbildade kärnor och frön samt främmande gagnväxtfrön avlägsnades. Borttagandet av föroreningarna innebar, att en mera lagringsduglig vara erhölls, då ofta många av dem hade högre vattenhalt än det rena spannmålen och fröet.
Man ville genom rensning och sortering åstadkomma ett fullt likformigt parti. För att underlätta rensningen efter här nämnda principer konstruerade man kombinerade maskiner, som innehöll både fläkt- och sållapparat samt trior.

Spannmålen sorterades och rensades olika hårt beroende på vad den skulle användas till. Gällde det en vara avsedd för kvarnändamål eller lagring var det viktigt att få bort grodda kärnor, ogräsfrön, svagt utvecklade kärnor m. m. Man önskade ett parti, som vid försäljning som kvarnvara uppfyllde kvalitetsfordringarna och betingade ett tillfredsställande pris.

Hos spannmål som var avsedd till utsäde försökte man åstadkomma en starkare rensning och sortering. Vid olika tillfällen påvisades det att de små kärnorna av stråsäd gav upphov till svagare plantor och att dessa även oftare bar på växtsjukdomar. Till utsäde skulle man endast använda de stora och väl utbildade kärnorna. Hos havre skulle till exempel de mindre innerkornen frånrensas, och i bestämmelserna för statsplombering fanns det bestämda gränser för den mängd innerkorn, som fick förekomma i ett parti avsett för plombering. En utsädesvara (säd avsett för sådd) borde därför vara ordentligt sorterad.

Detta hade större utsikt att lyckas om fläktning tillsammans med rensning på såll användes, d. v. s. sortering efter storlek och vikt. Rensning på såll skedde tidigare för hand, men utföres nu med maskiner.

Frörensning efter här angivna metoder fordrar dels en god uppsättning av frörensningsmaskiner, dels att maskinerna skötas av sakkunnig person. Då en del maskiner äro dyra i inköp, är det i de flesta fall bättre för de enskilda jordbrukarna att låta rensa sitt frö på frörenserier*, som ha fullständiga uppsättningar av specialmaskiner. Avrensning, d. v. s. avfallet från tröskverk, rensnings- och sorteringsmaskiner, innehåller förutom damm, sand, stenar och skadade kärnor även en mängd ogräsfrön, svampsporer och skadeinsekter av olika slag. Avrensningen bör inte förvaras i lokaler där spannmål eller frö lagras, då risk finns för förökning av event. förekommande skadeinsekter. Man bör även vara försiktig med användningen av avfallet, vars halt av ogräsfrön ofta är mycket stor. Användes det till strö eller direkt utfordring, får man räkna med att ogräsfröna lätt spridas genom den naturliga gödseln. Risk finns för spridning av växt-sjukdomar vid en dylik användning. Skall avrensning komma ifråga för foderändamål, bör den först malas eller möjligen kokas, så att ogräsfröna förstöras. Då dess fodervärde är relativt högt, bör den komma till användning som foder.

Men hur var det nu med vårt nya rensverk?
Jo. Holger och Claes hämtade det med släp och jag och Wiggo kom upp och inspekterade på kvällen. Verket var dammigt och smutsig så Wiggo ville ”städa” det. Fram med tryckluften.
Under tiden satt jag och Holger på varsin stol och övervakade arbetet.

Valla, verk No 2.

Här ser man det översta (första) grova sållet. Det sitter två sprintar – en på varje sida – i sållet. Sprintarna är långa och går ner genom alla fyra sållen och låser dessa.

Här ser vi alla fyra sållen. Det grövsta sållet överst och det finaste längst ner. Vi kommer att byta ut näten mot nya, fräscha.

Det finns en såll-hållare på sidan av verket.

På ena långsidan finns en lucka. Jag har inte riktigt funderat ut vad som kommer att ramla ut ur rännan vid rensning. Kanske ogräsfrön? Vad jag vet däremot är att säden kommer ut på ett helt annat ställe. Denna lucka finns inte på vårt gamla rensverk.

Man kan justera luft-flödet, genom drag-luckor (haha, fattar ni?)
Jag vet inte vad detta skulle vara bra för, men en gissning är att man justerar beroende på hur mycket boss eller förna det är i det man skall rensa.

Ännu någonting man kan justera. Skruven låser brädbiten på olika höjd.
Genomluftströmmen utdriver boss, agnar, slökorn och andra lättare delar framom maskinen, varvid slösäd och lättare kärnor, som utdrifvs från sällen, pläga upptagas innanför en skjutbar gavelbräda i ett slösädesrum längst fram i maskinen. Smått och tungt ogräsfrö faller genom frösållet i ett under varande frörum, och den fullmatade säden faller från nedre kanten av frösållet under fläkthuset på golvet eller i ett särskilt rum.

Ännu en liten parantes; Slösäd är sådan säd (vete, råg, korn eller havre), som har svaga eller missbildade kärnor. Orsakerna kan vara flera:

– för tidigt skördat så att det inte är fullmoget (nödskörd)
– angrepp av skadedjur, exempelvis slökornsfluga (frit)
– växtsjukdom.
– för mycket ogräs
– dålig grobarhet, därför mindre lämpligt för utsäde.

När slösäd tröskas får man slökorn.

Slökorn flyter i vatten och kan ösas bort med sen håv eller sil. Fullgott korn sjunker däremot i vatten. Att stjälpa säd i vatten kallas med ett gammalt uttryck att stöpa säd. Etymologiskt har detta stöp samma rot som ljusstöpning och stup = brant; ”att stupa omkull”.

Vattenläggning av säd görs inte bara för att rensa bort dåliga korn, utan även av andra skäl:
– Underlätta groning av utsäde
– Förgroning inför mältning vid ölbryggning