Vi hafva i det föregående redogjort för de arbeten, som vi anse lämpligen kunna utföras på beting. För fullständigheten skola vi nu redogöra för hvad som af öfriga, till beting icke lämpliga jordbruksarbeten, bör kunna hinnas af personer, tjienstehjon, sinneslöa, hel- och halvidioter, drängar, tattare och hjon af allehanda slag samt dragare per dag. Till ifrågavarande jordbruksarbeten höra: sådd, arbete med plog och årder, harfning, vältning, sladdning, mullskopning, körslor i allmänhet, körningsarbete vid slåtter och skörd, tröskning, hackelseskärning, skärning af rotfrukter m. m.

Man får icke att förglömma att ta med i beräkning af tid de hjälphjon, tjienstehjon, rotehjon och andra hjon, tattare, drängar, sinneslöa, hel- och half-idioters kapacitet att draga harfven ock styra dragaren.

Ex; en half-idiot kan svänga dragaren vid tegens slut ejest långsammare än en redig dräng, medans en hel-idiot vid ej påpassning måhända harvar grannens åker gratis eftersom han ej har sans och vett att begripa när husbondens teg slutar.

Harfning. Vid harfning med klös- och krokpinnharf till 15-18 cm. djup hinnes 1,5-2 hektar, då jorden reder sig väl.

Vid djupharfning med grubber hinnes 0,75-1 hektar. Vid alfluckring, då man kör efter plogen i fåran, hinnes gifvetvis lika mycket som plöjes.

Vid rullharfning med harf, som drages af 2 hästar, hinnes 1,5-2 hektar.

Vid slätharfning med romboidalharf, då ett par hästar användes, hinnes 4-4,5 hektar. Med mindre harfvar, som dragas af en häst, hinnes 2-2,5 hektar; allt uti enkelt drag.

Vid rensning och luckring mellan drillarne å rotfrukter med renshacka eller drillharf, som drages af en häst, hinnes 1-1,5 hektar.

 

---

»Harfv» är av urgammalt ursprung, dock antagligen yngre än plogen, samt numera utbildad i en mängd former, som kunna indelas sålunda:

I. H. med styva pinnar eller knivar:

a. med stel ram: 1. rätpinn-harfv. 2.; krokpinn-harfv., exstirpator, grubber, alvluckrare, al; 3. knivharfv.; 4. billharfvar: klösharfvar., exstirpator, grubber, gåsfot-, akme-, spiral-,skyffel-, tistel-harfv.;
b. med ledad ram: länk-, kedje-, ängsharfv»

II. Harfv med fjädrande pinnar: fjädern., fjäderkultivator.

III. Harfv med roterande delar: i. rull-h. tallriks- och spad-harfv.

 

---

»Harvar».
Lättare harvar; bland dessa märkas ogräsharvar, de s.k. 100-pinnharvarna, ställbara lättharvar samt ängsharvar av olika slag.
Ogräsharvarna skola endast bearbeta själva ytan, varför de dels ha liten tyngd per pinne, dels ha pinnarna nedtill utplattade och tvära. De användas dels före, dels efter sädens uppkomst. Om pinnarna äro  mejselformigt utplattade (fig. 1), kan man efter sädens uppkomst köra med den smala sidan framåt, äro pinnarna V-formiga, kan man vid samma tillfälle köra med spetsen framåt.

100-pinnharven, även kallad sicksackharven, består av sektioner med vanligen 20 pinnar i vardera, och kan därför köras med det antal sektioner, som passar. Vanligen köres den till ett par hästar med 5 sektioner, varav namnet. Pinnarna äro på denna H. vanligen fyrkantiga, snett avskurna eller spetsiga. Den användes till att ytharva tidigt på våren, till brytning av uppkommen jordskorpa, efter vältning o. s. v.

Ställbara lättharven (fig. 2) har vanligen spetsiga pinnar och tyngden per pinne är här större än för de förut nämnda. Denna H. är för tung och för gles att passa till ogräs- och ytharv men har eljest mångsidig användning.
Bland ängsharvarna märkes länkharven, som användes för att riva upp mossa och luckra ytan på ängsmarker.

 

Tyngre harvar.
Dessa ha antingen fjädrande eller stela pinnar. Av båda slagen finnas emellertid många typer.De vanliga fjäderharvarna ha varit mycket använda, men H. med stela pinnar börja åter komma i bruk. I äldre tider voro dessa givetvis allenarådande. Man anser, att de fjädrande pinnarna luckra och blanda jorden bättre än de stela samt skona såväl H. som dragare vid harvning på steniga fält.

Fjäderharvar på hjul kallas sedan gammalt för kultivatorer.
Numera användes detta namn för alla harvar på hjul.
När man på de vanliga fjäderharvarna utan hjul skall reglera djupet, förändras även pinnens vinkel mot marken. På kultivatorerna regleras djupgåendet genom att den ram, varpå pinnarna sitta, höjes eller sänkes, varför pinnarnas vinkel mot marken är konstant. Om harven förses med en planka framför, eventuellt även bakom pinnarna, kallas de sladdharvar.

 

Krokpinn– och klösharvar voro i slutet på 1700-talet och i början på 1800-talet de hos oss mest använda harvarna. För att mer effektivt avskära ogräset gjordes pinnarna bredare nedtill. Sådana pinnar kallas gåsfotpinnar.

Gåsfotpinnar göra ett bättre arbete mot rotogräs, t. ex. tistel, och moderna H. (fig. 4), särskilt för traktordrift, ha i stor utsträckning åter börjat förses med gåsfotpinnar eller liknande pinntyper. Harvar med roterande arbetsorgan. Hit höra  tallriksharven, rullharven och spadharven.

Tallriksharven arbetar med skålformiga skivor, påträdda tvenne i mitten sammanlöpande fyrkantaxlar, vilkas vinkel mot varandra är reglerbar (fig. 5). För traktorer användas dubbla tallriksharvar. Ju spetsigare vinkeln mellan de båda sektionernas axlar är, desto djupare skära tallrikarna ned, desto bättre luckras och blandas jorden och desto bredare blir den av varje tallrik bearbetade fåran.
Genom belastning kan arbetsdju-pet också ökas. Samtidigt som dessa H. luckra, verka de tillpackande på de undre jordlagren och draga därför ej upp så mycket torv på omplöjda vallar.

Rullharven har tre axlar med därå fästade pinnar. Den mittersta axeln har vanligen knivformade pinnar, de två övriga krokböjda. Den användes mest  för sönderkörning av dikestorv o. dyl.

Spadharven har breda, skålformiga knivar fästade på axlarna. Den mindre typen (fig. 6) har två korta  axlar bredvid varandra, som medelst vev kunna  ställas i olika vinklar mot varandra. Den s. k. Hankmo-harven har tre knivförsedda axlar, placerade efter  varandra i en ram. Spadharvarna användas på  torvjordar, efter vallplöjning o. s. v.

Harvning utföres i olika syften, såsom för att iordningsställa såbädd, mylla utsädet, bryta skorpa eller förinta ogräs.

Under det att harvar* av olika slag tidigare voro de vanligast använda redskapen vid tillredning av åkern till sådd, har under de senaste årtiondena olika typer av sladdharvar och kultivatorer kommit att spela en alltmer dominerande roll för dessa arbeten. Å andra sidan har gränsen mellan harvar och sladdar blivit alltmer diffus, varför man numera betr. jordens iordningsställande till sådd ej kan draga någon bestämd gräns mellan harvning och sladdning.

För lättare bearbetning såsom ytharvning, myll-harvning o. dyl. användas dock vanligen harvar i egentlig bemärkelse, likaså för att luckra besådd jord samt för ogräsharvning*. I förstnämnda fall användas s. k. lättharvar av olika slag och för ogräsharvning användas antingen den äldre typen av ogräsharv med emot körriktningen tvärställda pinnar eller också de s. k. rensharvarna (jfr fig. 4 Harvar).