»Hesja, hässja»
ställning, på vilken foder eller säd upphänges till torkning.
a) torka, genom en stark och långvarig torka, i synnerhet af vinden;
b) torka starkt, genomblåsan, på häsja torka ärter, hö
c) hässje-sta(d), n. stöd, lång spira, hvarmed häsjor stödas, så att de ej må störtas af storm.
»Vålm»
hopräfsad, kägelrund hög af hö.
»Såte», hopräfsad hög af hö, större än en »vålm».
»Såta, såte»
hoprafsad hög af hö (vid höbergning), så upplagd att han kan köras hel till ladan…såtan gå på ett lass. Vid höbergningen skjutes tillsamman af strängen en famn full, som kallas en kämna, f.; 3 kämnor utgöra en vålm, 2 vålmar ett såtan och 4 såtan ett lass.
»Volme, höstack»
är en hötorkningsanordning med en upprätt stör eller ställning på vilken hö läggs upp för torkning. Hö som ligger på volmen är »volmat». Volme är också benämningen på hela anordningen och det hö som ligger på densamma.
»Ekonomisk beräkning vid hässjning»
Vid vändning af tjock klöfver och timotej, som ligger på slag, bör en redig karl hinna vända 0,5 hektar och ett hjon 1/3 mindre.
Vid upphängning af klöfver på »stör» (krakning) bör en redig man hinna upplägga hö på 80-100 stör, då fodret förut är hafvet intill stören af ett valfritt hjon ur socknen, exempelvis dåårhushjon, rotehjon eller ett vanligt hjon, till tvenne uppsättare. Klöfvern bör vara halftorr (men ej så torr att bladen falla utaf) innan den upplägges på stör. En redig man bör hinna stöta hål till och nedsätta 300-500 stör; det minsta antalet då jorden är hård, det största då den är mjuk. Ett valfritt hjon utbär och fördelar 500-600 stör, då den förut är utkörd och lagd i högar på fältet.
Vid hässjning af klöfver på linhässjor är det lämpligt att hafva arbetslag ordnadt på följande sätt: En man sätter ned stör, 4 hjon bära fram till hässjan, 1 man sätter på linan och 3 man hänga upp höet. Detta arbetslag bör hinna 35-40 hässjor.
Vid uppsättning af satar (stackar, vålmar) kan ej uppgifvas något visst antal. Man kan visserligen äfven då gifva beting, men först sedan arbetet är i gång, då man lätt inser hvad som bör hinnas.
Hässja användes vanligen för torkning av hö men kan även användas för torkning av säd. Den i 
mellersta och södra Sverige mest använda hässjetypen var tråd– eller linhässjan (fig. 1). Denna utgjordes av störar och rymde cirka 40—65 kg torrt hö, beroende på hur tjockt man hängt. I Norrland och något i Bergslagen användes hässjor som var helt och hållet av trä, så kallade stånghässjor (fig. 2). som nedspettades med cirka 1 m mellanrum. 
Störarnas antal varierade och i en del trakter satte man störarna i en enda oavbruten rad över hela fältet. Vanligen användes dock omkring 9 störar. Yttersta störarna kunde stöttas eller förankras i en i jorden nedslagen påle, ett så kallad jordankare. Mellan störarna spändes sedan antingen hässjelinor, vilka i handeln höll omkring 50 m och därför passade till en 9-störs hässja, eller också järntråd, som genom glödgning och eventuell galvanisering gjorts mjuk och hållbar. Järntråden köptes i buntar och klipptes av till längder, som motsvarade behovet.
Vanligen användae fyra rader tråd eller lina, men, om höet var mycket torrt vid upphängningen, kunde man nöja sig med tre rader. Var höet mycket vått, kunde man använda 5 rader. Höet kunde lämpligen hängas på dessa hässjor efter en halv dags torkning på marken, men vid tunn upphängning kunde man till och med hässja vått hö vid regn, utan att skador uppstod. Detta gällde under högsommaren och vid fritt läge.
Höet framsläpades till hässjan med släp-räfsa och häst. Hässjan ställades helst i norr och söder. Därvid nedspettades stolpar med cirka 4 m avstånd samt stöttades. Mellan dessa stolpar lade man stänger på i stolparna inborrade träpluggar. Stolparna gjordes omkring 2,5 – 3 m, med en diameter i toppen av omkring 9 cm. Vanligen inborrades 5 pinnar, den understa på 1 m avstånd från nedre ändan, som vässades. Dessa hässjor hade den stora fördelen, att de var lättare att nedspetta samt att de inte föll ihop likt en drucken dräng, som tråd-och linhässjor ofta ville göra. Vid lassning kunde man dra ut stängerna, varvid höet föll ned på marken och lätt kunde lastas.
Så kallade dubbelhässjor av olika typer användes även. En bra form av en sådan hässja var den i fig. 3 avbildade Skyllbergshässjan. Den bestod av hopspikade gavlar med stänger emellan; nederst två stänger, överst en stång. För torkning av säd användes särskilt norrut 
de nyssnämnda stånghässjorna (fig. 4). Hässjan gjordes därvid ofta »fotfri», d. v. s. ingen säd står direkt på marken. Längst norrut i vårt land användes storhässjor, som utgjordes av höga, timrade hässjor, belägna intill gården och på vilka kornet medelst block hissades upp och hängdes till tork. På vissa håll försågs denna storhässja med tak och kornet togs direkt därifrån till tröskning.
-Jag har en plan, som Charles-Ingvar Jönsson brukade säga i varje film om Jönsson-ligan. En plan för hur hässjan skall uppställas och vad som bör medtagas till ängen. Eftersom Wiggos och Elins morfar och morfars mamma – vi säger barnen gamla-farmor – skulle komma på besök (”släkta från inland”) var det lika bra att ha planen klar från början. Jag och Holger diskuterar nedan. Ska den stå så eller så? Hur många störar behövs? Eller ska vi köra med tråd? Hammare, spik, högafflar, traktor, räfsa…
Gamla-farmor behövde skjuts upp, och barnens morfar (”moffa”) tiggde till sig en plats på skopan tillsammans med Christine. Barnen i hytten, mamma cyklade och Holger körde en traktor med sidoräfsan påhängd.
Wiggo och Elin tyckte som vanligt att det var roligt att springa omkring och hoppa i höet, ena stunden gällde det att lasta skrindan och köra fram lasten, för att i nästa sekund välta skrindan och hoppa och rulla sig i höet.
Hässjan börjar byggas upp. Vet du vilken hässje-typ det handlar om?
Som tur var har man en redig dräng, en piga och ett par hjon som hjälper till.
Nu börjar hässjan ta form.
Det blev ett par strängar med hö över. Det vore ju synd att det skulle se ut som i ett zigenarläger att ängen var i oordning så det var lika bra att hänga upp resten på ett par volmar/såtar/krakar.
Givetvis kröp barnen runt i hässjan och rullade sig extra mycket i höet. Det är bra med mycket pauser – Wiggo har därav detta bland annat lärt sig att inte lägga ifrån sig sin högaffel på fältet hur som helst så att man kan trampa eller ramla på den, utan att luta gaffeln mot hässjan eller sätta den mot en gärdesgård. Elin har lärt sig att det är roligt att hoppa i hö.
Det färdiga resultatet.
Närbild på de handsmidda gamla hässje-krokarna som avändes att bygga hässjan med.
Det blev la fint?
Om förra årets häjssning kan Ni läsa här.
Om förra årets volmande kan Ni läsa här.
För öfwrigt anser jag att Karthago bör förstöras, kommer vi att hässja mera under sommaren. Det blev lite hastigt den här söndagen, mest för att jag slog gräset i fredags för att testa skärpan på slåttermaskinen.
Både den norska och den swenska väderleksrapporteringstjiensten förutspår regn onsdag-lördag kommande vecka så gräset får stå till midsommar eller veckan efter innan jag kör igång slåttern.
Men, det är långt till dess och under det efterföljande kaffet med tillhörande äggost tänkte jag på dagens händelser och känslor. För att citera Vilhelm Moberg;
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv:
Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!
För nu är det din stund på jorden!”
Tjörnbo 