Arbetskraft förr

»Dräng»,
ung, duktig man, gosse, tjänare, gosse.
Wiggo-Emil


-Jä hörde att din dräng har gjort pigan mä barn?
-ja, de ä en klumpig jäwl de’. Å igår brödt han å skaftet på den nye dynggrepen.


Nu för tiden är det tur att det finns folk som kan hjälpa till med ett handtag allt som oftast. Ibland är det jag själv som är ute och grejar i markerna, oftast är Holger med. Ibland hjälper de andra drängarna Claes till och icke att förglömma – lille Wiggo är gärna med och bestämmer när det är dags för rast och fika. Samt pigan Christine som hjälper till genom att hålla sig ur vägen.

Förr i tiden så fanns det flera olika befattningar inom lantbruket;

»Ladufogde, Bokhållare, Rättare, Inspektor, Förvaltare, Häradsbetäckare»

20150419_162023608_iOSVid mindre jordbruk handhar brukaren i regel hela ledningen och förvaltningen, men i den mån hushållningen blir mer omfattande och mångsidig, växer antalet av därför behövlig personal.
Vid större gods och egendomar är affärsledningen, där den ej skötes av ägaren (arrendatorn) , överlåten åt en »disponent» eller »förvaltare» att självständigt handhavas under jordägaren. En person, som under högsta ledningen handhar egendomens skötsel och arbetenas anordning samt gentemot gårdsfolket företräder driftsherren, plägar kallas »inspektor». Därjämte finnes vid större jordbruk ett antal personer anställda för särskilda verksamhetsgrenar.

20150513_151219395_iOS»Bokhållaren» sköter bokföring samt in- och utlämningar vid förråden (kontors- och magasinsbokhållare) samt biträder i övrigt inspektoren eller förvaltaren. Den, som under denne leder jordbruksarbetena, kallas i södra Sverige »ladufogde» men i övriga delar av landet »rättare» eller »befallningsman». Rättaren, särskilt vid mindre jordbruk, deltager stundom i arbetet (arbetsrättare), under det att vid något större gårdar stundom en fördräng går i spetsen för arbetslaget. Tillsynen över ladugården och ledningen av arbetena i denna handhaves vid större gårdar av en »ladugårdsrättare» eller »ladugårdsförman», som ofta har tillsyn även över får- och svinhus. Vid en del större gårdar med talrik hästbesättning förekommer »fodermarsk», vilken har tillsyn över häststallet. Trädgårdsskötseln är, där den har något större omfattning, ställd under en »trädgårdsmästare» , som i regel är oberoende av det egentliga jordbrukets underbefäl men oftast själv deltager i arbetet. Slutligen är även skötseln av skogen, dä den utgör en mer betydande del av hushållningen, överlämnad åt från jordbruksförvaltningen skild personal av »skogsförvaltare» och »skogvaktare», de senare motsvarande rättaren vid jordbruket.

Under dessa står den egentliga arbetarepersonalen. Se »Arbetare».
För lantbrukets jämna och ostörda fortgång är av vikt, att det hela fullföljes efter fastställd plan och att därför var och en utför sina åligganden enligt givna anvisningar. Husbondens vilja och varje överordnads befallningar böra därför följas av de underordnade, utan att dock dessa därigenom hindras att i förekommande fall handla efter sig företeende omständigheter. Husbonden bör, så långt ske kan, låta underordnade självständigt sköta lämpliga arbeten eller verksamhetsområden för att därigenom väcka deras intresse och sporra deras strävan att visa sig förtroendet värdiga. Överordnade böra även respektera av underordnade i god mening givna befallningar och aldrig själva direkt till arbetarna ändra dessa utan överlåta detta till den, som givit befallningen. I motsatt fall vållas lätt oreda och rubbas den underordnades auktoritet.


Själv är bäste dräng, även om jag själv skulle föredra titeln Fogde om jag fick välja fritt av ovan nämnda förvaltartitlar. När det kommer till Holger, Claes, Wiggo och min utomsocknes dräng – Per, beskrivs deras roller enligt följande;

Arbetare.
20150515_150651426_iOS
De vid jordbruket sysselsatta kroppsarbetande personernas antal kan ej noggrant angivas på grund av vår befolkningsstatistik. Den arbetande jordbruksbefolkningen beräknades för år 1900 utgöra 745,089 män och 305,496 kvinnor, häri inräknat barn över 15 år. Då till den kroppsarbetande jordbruksbefolkningen måste räknas så gott som alla arbetsföra personer av jordbruksbefolkningen, med undantag blott för statistikens kategorier »godsägare» och »arrendatorer
 av större egendomar», gör sig den nedgång i antalet, som statistiken sedan nära 1/2 århundrade visat för hela jordbruksbefolkningen, säkert även gällande för jordbruksarbetarna. Då samtidigt lantbruket växer såväl i omfattning som intensitet, måste arbetartillgången i förhållande till det arbete, som är att utföra, avtaga på ett sätt, som rätt allmänt känns besvärande. Orsaken till denna förskjutning ligger huvudsakligen i konkurrensen med industrien, vilken erbjuder tillfälle till större ekonomisk framgång och lockar med mer tilltalande arbets- och levnadsförhållanden. Därtill kommer, att jordbruksarbetaren, ehuru med orätt, rätt allmänt anses hava en socialt sämre ställning.

Klasser av jordbruksarbetare:

1. »Tjänare», fast anställda för viss, längre tid. Förr voro de alltid bundna genom avtal och städsling för helt år enligt legostadgan; numera antagas drängar och pigor ofta, särdeles hos bönder, utan städsel och ofta för blott 1/2 år. Det senare kan medföra fördel såväl för husbonden, vilken genom antagande av sommardräng får hjälp under den bråda tiden, men är fri från underhållet under vintertiden, som ock för tjänaren, som får 2/3 eller större del av årslön för sommaren och är fri till väl betalat skogsarbete under vintern. Vid större jordbruk förekommer i regel huvudsakligen årstjänst, särdeles av de fasta tjänarna, som skola sköta djuren.
Hit höra:

a. »Drängar» och »pigor», vanligen ogifta, med lön och i husbondens kost. Numera förekomma dessa mest i bondgårdarna.

b. »Statare», mestadels gifta, åtnjuta årslön, bostad för familj och stat av för deras hushåll behövliga livsmedel; herrgårdarnas flesta fasta arbetare. Hava stundom litet jord till brukning med husbondens dragare och redskap samt kofoder och benämnas då stattorpare.

2. »Daglönare» mot dags- eller timpenning samt stundom bostad i husbondens hus, stundom i eget hus på egen eller annans grund.
Dessa kunna vara:

a. »Fasta daglönare», som hava arbetsavtal på år eller en till flera månader och jämte kontant lön stundom hava vissa naturaförmåner. De förekomma i synnerhet i industritrakter, där industriarbetarnas anställning varit förebilden, så i synnerhet i norra Sverige. Hit höra även statares hustrur, vilka genom mannens tjänsteavtal äro bundna att utföra mjölkning och hjonarbete vid skörd m. m.

b. »Tillfälliga daglönare»,
delvis fast anställda arbetares hustrur och barn, delvis husmän och småbrukare, lösa arbetare från städer samt säsongarbetare, som från andra orter, särskilt skogsbygd, söka arbete på slättbygden för skörde- och rotfruktsarbete. Till sockerbetsodlingen (i Skåne och i ringa antal) i Östergötland införskrevos under tiden före världskriget vandringsarbetare från Polen och Galicien. De lösa daglönarna taga ofta arbete på ackord och erhålla i regel jämte kontant lön bostad och mjölk, stundom även potatis.

3. »Torpare, landbönder»,
herrgårdsbönder, arrendatorer av jordbrukslägenhet å egendomens ägor mot utgörande av avgälden i dagsverken med eller utan häst. Dessa utgjorde förr den huvudsakliga arbetsstyrkan vid flertalet bruksegendomar och många herrgårdar i södra och mellersta delarna av landet, men deras antal har numera starkt avtagit. Ofta utlämnas torpen nu mot penningavgäld eller utan sådan med skyldighet att göra arbetet mot överenskommen daglön.

4. »Tattare» samt »hjon» af olika slag, se »inhysehjon», »dåårhiushjon», »rotehjon», »vanligt hjon». »Inhyseshjon» äro mestadels arbetsoföra och obemedlade människor, oftast äldre eller personer med funktionsnedsättning, som socknens fattigvård placerat, inhyst, hos en familj mot ersättning. Inhyseshjonet placeras hos den familj som kräfver lägst betalt för att hysa hjonet.
»
Rotehjon», »fattighjon» äro de sämst lottade, de bör icke vara kvar som fattighjon i någon familj utan blefv hänvisade till rotegång inom hela socknen. ”Alla äro vi främlingar och gäster på jorden — ett rotehjon är det mera än de flesta. Intet hem, ingen egen vrå, där kroppen kan hvila ut och själen minnas eller drömma ostörd af världen, utan ett ständigt kringflackande från gård till gård, med vistelsens längd beroende af hemmantalets storlek, öfverallt en börda, ingenstädes välkommen; aldrig ett leende förrän i afskedets stund. Hjärtat blir förfruset, innan det lägges i grafven”.

5. Enstaka »lurker»,
1) stackare, trög, duglös menniska. Allmogen; Deraf »gubba-lurk».
2) tiggare.
3) skälm, slyngel, oborstad tölper.
4) duglös menniska, tiggare som stryker omkring i landet.

6. »Utomsocknes drängar» och annat löst folk,
utomsocknes


Först äts det en gemensam frukost. Jag föredrag hafvregrynsgröt, ägg, kaffe, smörgås med diwerse pålägg af olika de slag. Efter frukosten bestämmer vi om det är något som man vill göra, eller något man behöver göra eller inte göra någonting alls. Sedan diskuteras den för en Tjörnbo extremt viktiga frågan: -jobbar man till fastpris, på ackord eller beting?

arbetspris2016

»Lön för viss arbetstid»:
för »år», »halvår», »månad», »vecka», »dag» eller »timma». Av gammalt, och enligt den ännu gällande legostadgan av 23 nov. 1833, är anställning och avlöning för år från 24 oktober den å landet lagligt gällande för tjänstehjon, men det har blivit allt mer vanligt, att avtal sker för halvår, eller kortare tid. För lösa arbetare utgår avlöningen vanligen för dagsverke eller för timme. För någon längre tid anställda arbetare åtnjuta vanligen jämte penninglön även fri bostad med vedbrand och de fast anställda därtill kost eller stat. 


»Arbetstid»
Arbetet vid jordbruket måste i väsentlig mån avpassas efter åtskilliga förhållanden, såsom längden av den ljusa dagen, väderleken och växtligheten, kreaturens fordran på skötsel m. m. Arbetstiden har förr bestämts genom ortens sed samt stundom närmare angivits i städjebeviset. På senaste tid har blivit vanligt att i personliga utpressningsavtal eller kollektivavtal från Hin Håle bestämt begränsa den skyldiga arbetstiden. Begränsa?! HVADFALLS?!

Denna växlar för det egentliga jordbruksarbetet efter årstiden och uppgår numera, sedan det förr brukliga slöjd- och tröskarbetet efter mörkrets inbrott upphört, endast under den ljusaste och brådaste sommartiden till omkring 12 timmar, varav ungefär 2 timmar måltidsraster. Under övriga delar av året har varit vanligt att låta arbetet fortgå så länge solen är uppe, dock ej före kl. 6 f. m. och ej efter kl. 8 e. m., men en avgjord strävan hos arbetarna är att, efter industriens exempel, få arbetstiden ytterligare avkortad.

Den år 1919 antagna lagen om 8-timmars arbetsdag gäller som tur är ej jordbruket men har medfört krav från de slöa arbetarnas sida om ytterligare minskning; med 8-timmar som mål.
För kreatursskötaren har arbetsdagen måst fortgå längre än för de egentliga jordbruksarbetarna. Det måste börja vid den för morgonfodring och mjölkning lämpliga tiden, vilken dock rätt allmänt framskjutits från 4—5 till 5—6, samt varar tills kvällsfodringen är slut.

arbetstid_01

I »körkarlarnas» arbetstid är inräknad den tid, som åtgår för dragarnas rykt. Sommardagsverket var i allmänhet något (omkring 1/2 timme) kortare än medeltalen i de 3 sydligaste länen och längre i de 4 nordligaste, men en motsvarande skillnad i rasternas längd gjorde, att den verkliga arbetstiden var ungefär lika. Sammanlagda antalet arbetstimmar för året utgjorde Den minskning i arbetstiden, som sålundainträtt, behöver ej betyda en motsvarande nedgång i arbetsmängden. Den arbetstid, som vid normal kraftutveckling och arbetstakt giver största dagliga arbetsmängd, är 8 timmar, och denna arbetstid är sålunda under de givna förutsättningarna den fördelaktigaste. Men dels bör då detta vara den verkliga arbetstiden, således oberäknat raster och färd till och från arbetet, och dels bör arbetet ske under sådan kraftutveckling, som arbetaren under dessa förhållanden kan lämna. Då arbetet åter, såsom åtskilligt jordbruksarbete, kräver jämförelsevis liten kroppsansträngning, kan icke arbetsmängden beräknas stiga eller bibehållas oförminskad vid förkortad arbetsdag.

»Arbetstidens förkortning är vid jordbruksarbetet mindre befogad än vid industriarbetet, även därför att det vid det förra är mer omväxlande och till stor del sker i fria luften och i allmänhet under långt hälsosammare förhållanden».

arbetstid_02


Det var inte alltid bättre förr, men det visste man inte då.
Eller bör man tänka; det var inte bättre förr – det är sämre nu?
Ibland känns det ensamt i skogen eller på fälten. Förr var det mer gemenskap och samarbete. Men också mycket mera slit, spott och spé.

Men, för att citera Vilhelm Moberg;
”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.