Ur Bohusläns historia och beskrifning af Axel Emanuel Holmberg.

Ön Tjörn, med sin skärgård, belägen söder om Oroust, ifrån hvilket den skiljes genom Stigfjorden och dess inlopp, omgifves i öster af Hakefjorden och i söder och vester af den öppna hafstrakt, som med olika namn benämnes Marstrands och Hjerteröfjordar m. m. Tvenne vikar, som djupt inskära i öster och vester, och kallas Svanviks- och Säby- eller Brevikskilarne, gifva detta öland en skapnad, som är särdeles lik ett upp- och nedvändt klöfverblad. Ehvad vi fästa oss vid ortens naturbeskaffenhet, dess historia eller dess befolkning, måste vi betrakta  denna ö såsom den märkvärdigaste fläck af Bohuslän.

Någon gång nämnes den i fornsagorna och alltid under namnet Thiórn, hvilket är så uråldrigt, att anledningen dertill icke med någon säkerhet kan bestämmas. Icke mindre namnens likljudighet, än de här gängse traditioner och andra omständigheter, framkalla den förmodan, att detta Thiórn är just detsamma Uthórno, «vågors och stormars ö», hvars hjeltars lof och tadel ömsom genljuda i Oisians verldsbekanta sånger. Svår att bevisa, men ännu svårare att vederlägga, skall denna mening straxt vidare utvecklas, dock utan att ännu vilja göra anspråk på annan giltighet, än gissningens.

Tjörn äger en vidd af omkring 1 1/5 qvadratmil, och har från ålder utgjort ett prestgäll med socknarne Stenkyrka, Klöfvedal och Valla. Naturen liknar kustens i allmänhet, och ön synes vara en i yngre tid ur vågorna uppstigen ögrupp af mindre skär och bolmar. De hafsarmar, som fordom skiljde dessa småöar ifrån hvarandra, äro nu upplandade till stora och utomordentligt fruktbara dalar. Sådana äro Hoflanda-dalen, hvilken, fortsättande Säbykilens rigtning, går till Stigfjorden, och genom ett trångt pass midt på ön står i förbindelse med den dal, som öppnar sig vid ändan af Svanviken; Valla-hed, som genomskär Valla socken, samt den långa men smala Tyftadalen, hvilken löper utmed Hakefjordens strand, många mindre att förtiga. Bergen ligga, liksom skären i hafvet, kringströdda i alla rigtningar. Hela Klöfvedals socken är ett enda berg, splittradt i djupa klyftor. En betydlig klump är också det midt på ön belägna Valberget, hvars spets, Valbergshufvud — så kalladt efter en utskjutande klippa, som, i profil sedd, icke är olik ett menniskoansigte — jemte det söder ut liggande Smeden äro de högsta punkterna på ön, och båda vigtiga sjömärken.

Tjörn är i allmänhet ett fult och naket land. Endast på Hakenäset — den bergsudde, som i öster omsluter Svanviken — äro några skogsparker fredade. Sägnen, att vilda tjurar uppehållit sig i de fordna djupa skogarne på denna ö och anställt en sådan förödelse bland bebyggarne, att desse slutligen nödsakades uppbränna skogen, för att kunna döda skadedjuren, lemnas i sitt värde; mera sannolikt synes, att en talrikare befolkning och dermed följande behof af större odlingar småningom bortrakat Ymers ögonbryn här, liksom på andra ställen i skärgården.

På ön finnas blott 3 små gölar, som bära namn af insjöar, nemligen Bö– och Tollebykärn samt Tjernavattnet. Det andra i ordningen är ett såkalladt «Duldevatten», dit man, enligt gammal vantro, måste, osedd af alla, smyga sig för att fiska, om man skall lyckas göra någon fångst. Vattendragen kunna naturligtvis icke vara andra än små bäckar, af hvilka den störste rinner genom Hoflanda-dalen. Ön äger för öfrigt tillräcklig tillgång på godt dricksvatten. Af märkvärdiga källor är en belägen på Hvalsängs ägor i Klöfvedals socken. Ehuru liggande långt ifrån stranden, förer hon dock stundom salt vatten, särdeles vintertiden, då töväder är i väntan. Mineralkällor förekomma sparsamt  Den seklersgamla skogsbristen på ön har nästan alldeles uttömt härvarande torfmossar, hvilka ej heller någonsin hafva funnits till betydenhet. Den största af dem är Hählermosse, samt Prestgårdsmyren, båda märkliga för den otroliga myckenhet hasselnötter, som betäcker deras botten, och den senare särskildt för de fynd af benpilar, med inskurna flintskärfvor, som man der påträffat.

Kyrkan, for närvarande den onödigaste i Sverige, är uppbyggd af trä på en vid fiskläget liggande holme, med ett afstånd ifrån Rönnängs kyrka af en knapp fjerdingsväg. Uti fundations-brefvet för denna kyrka är uttryckligen stadgadt, att hon tir existera endast så länge fisket, h. e. sillfisket, varar; men begagnas det Oaktadt ännu.

Uti fornhistoriskt afseende äger Tjörn stor märkvärdighet. Det gifves i hela vestra Sverige ingen fläck, der stenredskap af alla former förekomma till större ymnighet än härstädes. Oaktadt jorden nu är uppbruten öfverallt, hittas de ännu som oftast, hvaraf man kan sluta till hvilken otalig mängd sådana här måste gifvits, innan ön begynte uppodlas. Uäraf blir uppenbart, att Tjörn varit den af stenfolket tätast och kanske först bebyggda del af ofvannämnda trakt af riket. Likaså förekomma bronzfolkets grifter, hällkiströren, till större ymnighet på denna ö och i dess skärgårds område, än på någon annan ort af samma areal i Bohuslän Tjörns for fiske och jagt utmärkta välbelägenhet förklarar på ett tillfredsställande sätt detta förhållande.

Om man vill fördjupa sig ytterligare så rekommenderar jag Gustav Henrik Brusewitz verk ELFSYSSEL (SÖDRA BOHUS-LÄN) HISTORISKA MINNEN, SAMLADE UR SÅ VÄL ÄLDRE SOM NYARE VERK OCH URKUNDER. MED AFBILDNINGAR AF DE MÄRKVÄRDIGASTE FORNLEMNINGAR, HISTORISKA STÄLLEN, M. M. , Johan Gothenius samt Axel Emanuel Holmberg.