Beskrifning af plog anno 1923

Jag gjorde ett försök att plöja den sista tegen sent en novemberkväll. Det gick sådär. Alldeles för blött i marken och för dåliga mönster på bakdäcken. Trots diff.spärr och Fergusons hydraulik gick det inte att komma särskilt långt på åkern. Plöjde både med plogen och hjulen. 

Det är tur att det finns gamla böcker och handlingar i arkivet man kan förkovra sig i när inget går som man tänkt sig. Det är kul att läsa äldre relevanta handlingar. Det är ett väldigt beskrivande språk och man rycks ibland med i berättelserna. För det känns mer som att läsa en berättelse än en instruktionsbok. Lika bra att skriva ett nytt blogginlägg. Så, för de få som är intresserade av att fördjupa sig ytterligare om plogen kommer detta inlägg att handla om ….plogar.


»Plog»
redskap, vilket skär jorden i tiltor och vänder dessa. De plogliknande redskapen synas i äldsta tid hava saknat vändskiva och således hava endast luckrat men ej vänt jorden och därför egentligen böra räknas som årder. Dessa gamla redskap kunna hänföras till 2 typer: »sulplog» och »krok»-eller »spadplog». Till den förra hörde de gamla semitiska folkens plog och romarnas »aratrum» med en i jorden arbetande vågrät sula, vars främre tillspetsade ände inträngde i och luckrade jorden. Den senare, som anses hava uppkommit av ett enkelt hackformigt redskap eller av en krökt trädgren, bearbetade jorden med spetsen av en lutande, ofta båg-böjd trädstam. Båda redskapen voro försedda med en ås, vid vilken anspänningen skedde, samt 1 eller 2 handtag, varmed redskapet styrdes. Dessutom omtalas hos romarna en från Rhätien (n. v. Bajern) härstammande plog med 2 hjul och ett spadformigt utvidgat ploghuvud.


Från dessa ursprungliga former hade plogen i olika länder och trakter utvecklats till olika former eller typer. I Sverige brukades sålunda ännu i början av 1800-talet övervägande årder för jordens luckring och egentliga plogar med vändskiva huvudsakligen för upplöjning av äng . I Skåne och angränsande landsdelar användes mest tunga årder och plogar med ås vilande på en förställarkärna; plogen krävde i allmänhet flera par dragare för att orka dras. I norra Sverige och mellersta Sveriges skogsbygder brukades korta plogar med åsen understödd av en tass, och i landet i övrigt brukades dels korta svängplogar, dels, i synnerhet på slättbygderna, årder och plogar med lång ås, som anspändes vid dragarnas ok (”stång-plog” eller ”stång-årder”). Plogarna var försedda med en knivrist, fastkilad i åsen och, i norra Sverige, i sin nedre ända fäst vid billen. Vändskivan (mullfjölen) bestod av en på kantställd, ibland något buktigt svängd bräda. Hela plogarna var vanligen av trä med undantag av kniv och bill samt järnbeslag på vändskiva och sula. I finnmarkerna (lappland) förekom s. k gaffel- eller svedjeplogar.

Vid början av 1800-talet gjordes ett stort framsteg genom införsel av skotten James Smalls plog, i

Mullhjon

‘Mullhjon’

det att denna hade en bågböjd ås samt vändskiva av järn, vilken var svängd så, att den hjälpligt omvände tiltan, vilket med de kantställda trämullfjölarna kunnat göras endast genom tillhjälp av trampning av plogkarlen/mullhjonet. Denna plogtyp vann allt större användning, och vid de redskapsverkstäder, som under tiden före århundradets mitt uppstodo, utbildades med densamma och andra engelska plogar som mönster en svensk svängplogtyp med skruvformig vändskiva.

20161025-plog001

Jämte denna medellånga plogtyp kom även i bruk dels långsträckta engelska plogar, vanligen med åsen understödd av vid densamma anbragta hjul, dels en kort och tvär amerikansk modell, med helgjuten plogkropp, ofta försedd med bastardrist (s. k. Åkers– och Furudalsplogar).
På 1880-talet började att från Tyskland införas tyska kärrplogar och ramplogar med konkav cylindrisk vändskiva, och under 1890-talet amerikanska plogar, utmärkta av en cylindrisk men mera svängd vändskiva med ytlager av hårt härdat stål samt vanligen försedda med skumrist.
Den svenska plogtillverkningsindustrien, som under 1800-talets senare del nått stor utveckling och övergått till att som material använda endast järn och stål, utvecklade den svenska svängplogen till åtskilliga olika modeller av olika storlek och avpassade för olika jordmåner och upptog även de anförda utländska typerna, så att den erbjöd ett stort antal plogar, som var lämpade för olika förhållanden.

Plogens delar.
Hos den äldre svenska träplogen bestod kroppen av ett vågrätt trästycke, hunden (ej. visad), som var förenad med åsen, framtill genom en snett nedåt framåtriktad bröstpelare och därbakom genom en annan snett löpande ståndare, vargen.

plogens-delar

Främre spetsen av detta ställ, ploghuvudet, var fäste för den ensidiga billen eller skäret, och bakom detta vidtog mullfj ölen, ett på kant ställt trästycke, som oftast liksom plogens sula och bröst skoddes med järnplåt. Den mot det oplöjda landet vända sidan av kroppen slöts genom en landsida, som även stundom skoddes med plåt. Från kroppen utgick framåt en rak å s, vid vilkens främre ände anspänningen skedde i en dragkrok eller ett betsel, och i vilken r i s t e n eller kniven satt inkilad. Bakåt avslutades åsen av 1—2 styren. Åsen var, som redan nämnts,stundom utdragen till en stång, stundom understödd av en tass. Då trät i plogkroppen ersattes av järn, göts stället, vid vilket de arbetande delarna voro fästa, i ett stycke.


Hos de nuvarande plogarna återfinnas i huvudsak samma delar men mycket växlande till form och beskaffenhet. Billen eller skäret, som är fäst vid ställets främre, nedre kant och noga ansluter sig till vändskivan, är än, liksom hos de äldre plogarna, trekantig, än hos plogar med cylindrisk vändskiva trapetsformig, hos plogar med amerikansk typ ofta med en mejselformig spets; denna liksom hela skäret kan vid behov vändas och slitas på 2 sidor. Förr var billarna vanligen smidda och härdade i den skärande kanten och så tjocka, att nytt skär kunde utsmidas, då det blivit avnött. Numera ar de av stål eller gjutjärn. Genom att billen skärpes hårt på undersidan, under det att den övre sidan är mjukare, blir den självskärpande. De amerikanska billarna var vanligen helt av stål eller av en sorts härdat gjutjärn, chilled iron, som var mycket hårt mot slitning.


Vändskivan är antingen, som hos engelska och de äldre svenska plogarna, konvex, skruvformig eller, som hos amerikanska och vissa tyska modeller, konkav, cylindrisk. Långsträckta, skruvformiga vändskivor vända tiltan småningom och bryta den föga, varför de användas på plogar för styv jord och gräsvall, vallplogar, där man önskar väl lagda, obrutna tiltor. Ju kortare och brantare vändskivan är, desto mer bryter den tiltan; i högsta grad sker detta vid de branta, cylindriska tyska störtplogarnas vändskivor, under det att de amerikanska, som även hava cylindrisk yta men baktilläro något svängda, vända tiltan fullständigt, på samma gång de luckra den starkt. Numera användas mest valsade stålskivor, vilka hos de amerikanska plogarna bruka göras av compoundstål, bestående av tre sammansvetsade skivor, en mjuk mellan två hårdare, av vilka den som bildar slitytan är spegelblänk och glashård.

Landsidan, som sluter plogens mot det oplöjda landets vända sida, har till uppgift att hindra lös jord att falla in i fåran och bör därför vara så hög som det avsedda plogdjupet.

Sulan, som bildar undersidan under landsidan, och på vilken plogen skall glida, bör därför vara av hårt gods och så bred, att den inte skär ned i jorden. Hos svängplogarna bör den vara lång för att gifva plogen en stadig gång, men hos hjul och tassplogar, som äro understödda, är detta onödigt. Stundom har även vändskivan hos svängplogar i sin bakre del en sula eller klack för att stadga plogens gång.

Risten, som lossar tutan med ett lodrätt snitt, utgöres vanligen av en kniv, som är rörligt fäst i en knivhållare mellan en dubbelås’ båda skänklar eller med en skruvbygel vid en enkelås. Genom olika inställning av risten påverkas plogens gång.  På amerikanska plogar är kniven ofta ersatt av en cirkelrist, en roterande skarpslipad stålskiva, som är lagrad i en vid åsen fäst gaffel. Den är fördelaktig vid nedplöjning av halmig gödsel, blast o. dyl., emedan dessa ej släpa med, såsom lätt händer vid kniven. Skumris ten, som ofta finnes på amerikanska plogar jämte eller i stället för kniven, utgöres av en liten plogkropp, som avskalar ytjorden och nedlägger den i fårans botten. Denna gör god nytta vid plöjning av vall eller åker med lång stubb, högt ogräs eller blast, men kan ej ersätta den egentliga risten vid plöjning av sammanhållande jord. B as. tardrist, ett vid insidan av billen fäst, upprättstående skär, förekommer ej hos nu använda plogar. I stället för bill, vändskiva och rist hava s. k. diskplogar i—2 mot dragriktningen snett ställda, kupiga skarpkantiga stålskivor, vilka vid sin rotation lösskära och vända jorden. De uppgivas göra ett mycket gott arbete på ej alltför styv jord, men passa antagligenblott för jämförelsevis grund plöjning’.

Åsen, med de vid densamma fästa styrena tjänar hos svängplogen som en hävstång, genom vilken å ena sidan dragkraften och å den andra plogkarlens kraft verka på plogens gång. Längden av ås och hävstänger å båda sidor om anfästningen vid kroppen bör därför hos svängplogen avpassas så, att dessa båda krafter motväga varandra. Kort ås och styren göra plogen ostadig och svårstyrd, större längd gör den lättstyrd och gången lugn. ”Understöd under åsen giver plogens gång stor stadga Hjul- och tassplogar erfordra därför knappt någon styrning, sedan plogen blivit väl inställd. För att ytterligare förstärka åsen och på samma gång föra draglinjen närmare motståndspunkten plägar ett koppel anbringas mellan åsens framända och en punkt nära plogkroppen; vid detta koppels främre ända angöres draget. För att undgå förstoppning av vidhängande torvor, blast, halm o. dyl. göres asen vanligen uppåtsvängd framför kroppen. Hos lättare plogar göres den aven enkel järnbalk, hos tunga plogar dubbel. För att dragets anfästningspunkt må komma rätt framför motståndets centrum vid billen är åsen något svängd åt höger.


Ur en tidskrift anno 1923

Plogtyper.
Efter sin konstruktion indelas plogarna sålunda:
20161025-plog002A. Egentliga plogar:
I. Åsplogar med en- till -flera kroppar fästa vid en ås, som är försedd med dragkrok eller betsel samt styren.
a. Ensidiga plogar med bill och vändskiva vanligen vända åt höger.
1. Stångplogar med ås utdragen till en stång, som uppbäres av dragarnas ok; förekomma ej mera.
2. Svängplogar med en kort, ej understödd ås.
3. Tass plogar med ås understödd av en medformig tass (brukas ej numera) eller ett tasshjul (vanligt hos amerikanska plogar – Oliver, Deere m.fl).
20161025-plog003

4. Hjulplogar, vars ås understödes av 2 på densamma fästa hjul eller vilar på en förställar kärra (kärrplogar). Det högra hjulet går i fåran (får hj ui), det vänstra (landhjulet) på det oplöjda. Se fig. Sacks universalplog;.

b. Vänd- eller växelplogar, som hava antingen en vänster- och en högervänd kropp, som växelvis nedsättas i jorden, eller en dubbelsidig kropp, som kan svängas,, så att den verkar växelvis som vänster- 20161025-plog004och som högerplog. Härigenom kan man med samma plog köra fram och åter, ständigt läggande tilr tan mot den senast upplöjda,vilket användes dels vid plöjning tvärs över lutningen i backig mark, dels för att eljes plöja jorden utan tegläggning.
c. Kup- eller drillplogar, somhava 2-sidig bill och en vändskiva åt vardera sidan; de lägga således jorden åt båda sidor och användas för att upplägga drillar, kupa jorden och köra upp vattenfåror.

II. Ramplogar. Plogkroppar äro fästa på en ram. Dessa plogar äro i regel 2—flerskäriga, uppburna av 3 hjul. . Se fig. Överums skumplog.

20161025-plog005

III. Balansplogar hava en omgång av vänster- och en av högerplogkroppar anbragta på ett ställ, som är vinkelböjt, så att då den ena sidans kroppar arbeta i jorden, är den andra upplyft över denna. Plogen föres utan vändning fram och åter, varvid de båda plogomgångarna ömsevis nedsänkas i och upplyftas ur jorden (jfr ovan vändplog).

B. Diskplogar. (Se ovan.)

C. Gaffel, svedjeplogar; som arbeta i jorden med en gaffelformig del, ofta med en mellan dessa sittande rörlig spadformig bill. Användas numera endast något litet för markberedning i skog.

Jämte plogar avsedda att arbeta till vanligt djup finnas även skumplogar, som vanligen äro 4-skäriga ramplogar med mycket tvära plog-kroppar, och djup- eller rajolplogar, vilka vanligen bestå av 2 plogkroppar, dubbelplogar, som arbeta till olika djup och antingen äro anbragta efter varandra på åsen till en kärrplog eller ock på en ramplog.