»Sö-huset»

»Sö», dialektord; får, tacka, lamm.


Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.


»Fäbod». I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.


Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

En dag på hösten 2013 gick jag och Holger helt sonika ner och började gräva ut jord, löv, grenar och annat gammalt bös som legat i ruinen och gottat sig de senaste hundra åren. Vi reste upp väggarna och murade en del.  Grundstenarna hade sjunkit ner i jorden och fick grävas fram. Det var minst sagt tungt arbete.

sida_renovering_sohus_001

2013 grävde vi rent och reste väggarna


Eftersom vi har en Logosol-såg på logen var det enkelt att förädla ett par fällda ekar till passande dimension för byggmaterial. Takstolar konstruerades och sattes ihop på logen. När byggsatsen började likna något körde vi ner den med traktor och satte ihop allt på plats.

 


Givetvis flöt inte allt som en dans. I teorin fungerar allt som ett rinnande vatten. Även det praktiska kan kännas bra i lugn och ro på logen. Men det går inte alltid som man tänkt sig. Ett hål för tapp passade inte riktigt på plats, stenarna var tunga, stenarna var hala, fingrar klämdes. Milda och grova kraftuttryck nyttjades flitigt, ogudaktiga ting åkallades och mycket kaffe inmundigades innan allt satt som det skulle.

 

På gården finns det mycket bra-att-ha här och var så det saknades inte material att ha på taket. Här testar vi olika takpannor.

sida_renovering_sohus_014

 

Processen att lägga på taket gick faktiskt riktigt smidigt. Tur att man är vig som en container. Jag minns inte var pannorna kommer från ursprungligen. Vi diskuterade faktiskt att lägga på ett tak utav plåt. Men efter att ha prövat på en liten del så vi fort att det inte skulle se så snyggt ut.


Därefter var det dags
att testa lite olika modeller av gamla fönster och att klä framsidan. Inte för att sö’na hade det så schangdobelt på sin tid, men vi kom fram till att Tomten nog skulle vilja ha ett fönster i sitt lilla kryp-in. Det gamla sö-huset hade troligen ett vanligt tattartak platt tak, konstruerat utav grenar, täckt med mossa och möjligtvis en brädbit eller två. Jag gav mig ut på stenjakt och fick tillslut tag i en passande bauta-sten som skulle tjänstgöra som hörnpelare intill dörren.

Längre hann vi inte innan det var julaftons morgon 2013 och Tomten kom för att dela ut en julklapp. Personligen ansåg jag att sö-huset kändes halvfärdig och slarvigt, och jag var verkligen inte nöjd. Jag hade tätat mellan stenarna med björnmossa för att det inte skulle se alltför illa och gapande ut. Planen var att hinna klart ordentligt innan jul med både murning m.m men schemat gick inte att hålla.


De fel och brister som jag såg, verkade ingen annan se. Det verkade inte bekomma vare sig de vuxna, eller barnen som hälsade på. Alla var helt begeistrade och överväldigade. Jag och Holger hade inte jobbat i hemlighet, men inte heller gjort något större väsen av vad vi höll på med nere i gläntan. Wiggo var så överväldigad över att Tomten var på platsen att han chockad stod på behörigt avstånd och funderade både länge och väl, innan han vågade sig fram för att hämta sin julklapp sist av alla.

 


Under 2014 fick vi mer tid att åtgärda sö-huset. Vi murade och fogade ihop stenarna bättre, vi gjöt med betong för att få ordentlig stadga och täthet. Vi satte in en kamin så att Tomten skulle hålla sig varm nästa julafton. Vi spikade ihop en dörr och satte in ett fönster. Sista handen lades på hösten då sö-huset fick vindskivor och målades ett par gånger i stengrå kulör. Under sommaren tillbringades en hel del tid på knä med att klena bruk på väggarna. Ett fel med dagens moderna bruk är att de ofta är ljusa i färgen. En aning för ljusa. Men det mörknar väl med tiden.

 

Mura och foga

Mura och foga


Nu var Wiggo
så stor att han var självgående, i varje fall i tio minuter åt gången. Han tillbringade gärna tid med Pappa och Holger och hjälpte till så gott han kunde. Faktiskt blev jag förundrad över hur fint en 3½-åring kunde foga murkbruk med murslev. Att han hjälpte Tomten att ställa i ordning hans hus verkade inte bekomma Wiggo det minsta. Det var bara en upprymd känsla över att kunna hjälpa Tomten som gav honom glädje. Det och att vi fikade ofta.

Därefter hade det blivit dags att gjuta lite, för att få ordentligt tätt. Detta var det enklaste sättet att få regnsäkert, och tätat taket mot berget.

 

Färg i kulören stengrå passade bäst. Jag ville att det skulle likna farstu’n till Bergakungens sal. En flyktig tanke var att måla i rött och vitt, men nej. Stengrå passade bäst med sin dova, dystra nyans. 


Vi fick tag i ett par
begagnade vindskivor i plåt som skulle till soptippen. Dessa kom till återanvändning, och efter ett par övermålningar såg det bra ut. En kamin med tillhörande skorsten och gnistfångare sattes in på en liten sockel som murats upp. Sedan var det dags att konstruera en dörr. Ett gammalt råbockshorn sågades i två delar, en del fick sitta på insidan dörren och en del på utsidan och fungera som handtag. Även en varvel sattes upp.

 


 

Allting färdigmålat!

Oknytt välkomna!

Oknytt välkomna!



Härefter fick sommaren ha sin gång och härda murbruket och betongen. Den lilla gläntan hade på något sätt blivit en plats för lugn och ro och vi kunde gå ner ibland och fika framför sö-huset.

 

Sedan kom hösten och det sista gjordes klart med dörren. Kaminen proveldades, lampan fylldes med fotogen, björkved klövs, finhöggs och staplades upp, vattentät förvaringslåda införskaffades och fylldes med tändmaterial, släckningsutrustning (två vattendunkar) ställdes in, en stol ställdes in till Tomten.

Välkommen!

Välkommen!


Så kom julaftons morgon i nåådens år 2015. Tomten var på plats och i år vågade de flesta barnen sitta i Tomtens knä. Jag och Holger hade under hösten hunnit med att få fason på en gammal släde som vi hoppas att Tomten skulle kunna använda, men snön lyst med sin frånvaro detta året. Det regnade så jag hade inte heller någon lust att köra ner släden i regnet. Men det kommer fler jewle-aftnar och förhoppningsvis kommer det snö, eller i alla fall rimfrost,  så att den riktigta julkänslan infaller sig. Släden kan ni läsa om här.

sida_renovering_sohus_054

 

 

 

 


Annons

4 reaktioner på ”»Sö-huset»

  1. Pingback: Jultomten har anlänt! | Tjörnbo

  2. Pingback: Regn, målning, svamp, gråärt mm | Tjörnbo

    • Britt-Marie, det är bara att gå ner hur ofta du känner för’t. Platsen kallar vi för ”Qvia” eller ”Kalvhage-Qvia”. Även om det blåser storstorm, så är det alltid lugnt i Qvia. Det finns tändstickor, tändkuber och ved om du vill tända i kaminen och sitta och filosofera en stund.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.