Granskottssirap är gott. Och väldigt, väldigt enkelt att göra.
Men först måste vi prata om själva råvaran, nämnligen Granen.
Gran, Picea abies
Vi hafva avslutat monokotyledonerna och därmed fanerogamernas första stora avdelning, angiospernerna eller de gömfröiga, som delas i di– och monokotyledoner. Nu följer i ordningen den andra gruppen, gymnospernerna eller de nakenfröiga fanerogamerna, som inom vår, lika väl som inom hela jordens flora är betydligt fåtaligare än angiospermerna. I vår nord finnas endast 4 vilda gymnospermer, granen, >>tallen>>, >>enen>> och >>idgranen>>, varjämte en >>lärkträdsart>>, Larix sibirica, uppträder vid Finlands östra gräns.
Granen säges vara namenfröig därför, att fröämnena sitta på ett fruktblad, som är platt utbrett, fig. 6 och 7, men ej hopbiket till ett fruktämne; här saknas således pistill. Dessa fruktblad äro spiralställda till stort antal och hava under blomningen oftast purpurröd färg, fig. 1. Emedan granen ej har pistill och således saknar märke och stift, sker pollineringen så, att ståndarmjölet föres av vinden till fruktbladets platta eller kullriga översida, där de små fröämnena sitta (motsvarande den inre sidan av angiospermernas fruktblad och översidan av ett vanligt örtblad), och pollenkorn fastna därvid direkt på fröämnena. Då fröna mogna, tillväxer fruktbladet och förvedas, men är fortfarande platt, och här utbildar sig således ej någon frukt, utan fröna sitta ohöljda i skydd av fjällen, som bilda den allbekanta grankotten, fig. 3.
Granens kotte är således en samling spiralställda fruktblad på en utdragen axel och motsvarar en honblomma med talrika pistiller (jfr pistillernas anordning hos t. ex. Ranunculus, Myosurus, Fragaria, Rubus m. fl.!). Dessutom ser man ett litet fjäll utanför varje fruktblad, vilket förklaras därmed, att fruktbladet är kluvet i två lameller. (Man har också sökt tyda det lilla ytterfjället som ett stödblad och det egentliga fruktbladet som en blomma; i så fall måste hela kotten tydas som ett honax, där varje blomma blott består av ett enda fruktblad.)
Även hanblomman, fig. 8, består av en mängd små fjällika blad i spiral, varigenom den liknar ett litet ax, och varje blad bär 2 pollensäckar, fig. 9. Granen är sambyggare.
Då kotten är mogen, spärrar den ut sina fjäll vid torr väderlek, och eftersom den hänger med toppen nedåt, falla fröna ut men därvid sänka de sig långsamt, alldeles som en lönnfrukt eller askfrukt, till följd av den snabba rotation, som under fallet förorsakas av den stora, tunna hinnan, fig. 10. Detta för fröspridningen så viktiga bihang utgöres av en från kottefjället lossnande lamell. Fröna hos gran (och tall) äro således med avseende på sin spridning virvelfrön (jfr asken, nr 74).
>>Granen>>, >>tallen>> och >>enen>> kallas barrträd, emedan bladen äro barr, d. v. s. nålformiga och stickande. Hos granen sitta barren strödda till mycket stort antal på varje skott, men växla mycket till storlek, form, riktning m. m. Likaså är granen mycket variabel till hela kronans form, beroende på huvudgrenarnas riktning och kvistarnas ställning; ja, även kottefjällen variera till formen, och knappast något annat träd i våra länder är därför så mångfårmigt som granen.
Vad kan man mer berätta om granen?
Detta träd är ett av de ymnigaste i Skandinavien och Finland och bildar mångenstädes skogar, som är mycket skuggrika. De blir därigenom rena eller oblandade, för inget annat träd (utom boken) föredrar i samma mån som granen att under sin uppväxt beskuggas, och granskogen uttränger därför lätt både ek och tall, ja i den rena granskogen är även undervegetationen mycket artfattig (den består i huvudsakligen till blåbärsris och ymnig, mjuk, grön mossa.). Bland Skandinaviens skogsträd är granen en av de yngsta invandrarna. På grund av fossila fynd har man kommit till den slutsatsen, att granen invandrat hit ifrån öster och nordost och spritt sig mot väster och söder. Ännu saknas den i större delen av Skåne och i delar av Halland och Blekinge; i Danmark finns den blott odlad och förvildad; till Norge har den kommit från Sverige genom de lägre passen på fjällryggen mellan länderna och är därför mindre vitt utbredd i västra Skandinavien; i fjällen ligger grangränsen betydligt lägre än björkgränsen i trakter där båda trädslagen bilda sammanhängande skogsbälten.
Granen växer på alla slag av våra skogsmarker, men föredrager mullrik, gärna kalkhaltig jordmån. Den går ogärna på torr mark, och trivs bäst på frisk, men utvecklas väl även på något fuktig jord, särskilt på sluttningar med genomsipprande vatten. Den är som tidigare sagts, mycket skuggfördragande och tränger lätt in i bestånd av ljusälskande trädslag som tall, björk, asp m.fl. På nordsluttningar är den vanligen dominerande, under det att tallen tar överhand på sydsluttningar.
Granen har en rik formväxling och formerna variera med avseende på grenbildning (kamgran, borstgran, bandgran, plangran, kvastgran; ormgran, slokgran), bark, barrlängd, honblommornas färg (röda och gröna), kottfjäll m. m. Blomningen inträffar i början av maj i landets södra delar, längst norrut så sent som i slutet av juni.
Granen är sambyggare. Honblommorna förekommer mest i toppen av kronan, hanblommorna jämnare fördelade över hela kronan. Honblommornas utveckling till kotte sker snabbt och kotten uppnår full storlek tidigt på hösten. Fröet erhåller dock god grobarhet först i december. Fröspridningen börjar tidigt på våren, i mars—april. Enstaka, torra och varma år har fröspridningen skett redan i september, varvid hela fröskörden gått förlorad. Riklig fröbildning förekommer endast var tredje till fjärde år. Barren är fleråriga och sitter i södra Sverige kvar upp till sju-åtta år, i norra Sverige upp till 12 år.
Tillväxten är under de första åren svag, blir livligare vid omkring 10-årsåldern och kulminerar vid en ålder av 50—70 år. På god mark i mellersta Sverige är den årliga, genomsnittliga tillväxten under en omloppstid 4 – 5 kubikmeter per hektar. Under särskilt gynnsamma förhållanden har den årliga tillväxten i 50-årsåldern uppmätts till 16 kubikmetereller något däröver. För södra och mellersta Sverige kan såsom vanlig kubikmassans tillväxtprocent angivas till vid 30 år 8%, vid 50 år 4,8%, vid 100 år 2,2 %. För norra Sverige ligger tillväxtprocenten något högre.
Barken är slätbark och ungefär lika tjock utefter hela stammens längd. På yngre och växtliga träd är den brunaktig, på äldre träd och träd med svag tillväxt grå. Veden är ljus, vanligen utan färgskillnad mellan splint och kärnved. Kådhalten är mindre än hos tallen och varaktigheten är i regel även mindre. Senvuxen gran med smala årsringar har dock mycket varaktig ved. Roten är flackrot med mycket ytligt liggande rotsystem. Granen är därför förhållandevis utsatt för stormskador, varvid träden fällas eller rotryckas.
Nybildade skott på våren och försommaren är mycket känsliga för frost. I frostlända lägen kan utvecklingen i hög grad hämmas genom årligen återkommande frostskador. Äldre granar toppbryts ofta genom snöbrott, särskilt norrut. I södra delarna av landet är snöbrott på granen sällsynt. I hyggeskanter skadas barken ofta av solbrand, varvid barken dödas och veden blottas. Därvid kan rötskador uppstå. Åtskilliga skadegörande svampar angriper granen, särskilt flera slag av rötsvampar. Rottickan angriper rötterna och rötan tränger vidare upp i stammen och förstör veden. Genom skadan på rötterna utsätts angripna träd lätt för stormfällning. Stubbstickan angriper nära marken, ofta i sår, och förorsakar stubbröta. Grantickan angriper stammen och gör veden oduglig till gagnvirke. Honungsskivlingen uppträder på rötterna, som skadegörare – mest på unga träd – som ofta dödas. Denna svamp förekommer även allmänt omkring stubbarna efter avverkade träd. På granbarren uppträder blåsrost, av vilken några stadier utvecklas på skvattram, samt gulrost. Angripna granar får ett rödaktigt utseende och utsätts för en livlig barrfällning. Endast enstaka träd dödas. Grankottrost eller Häggrost är en svår skadegörare på grankotten och kan under rika fröår förstöra mer än halva skörden. På döda stammar och på sågat virke förekommer i fuktig väderlek ett antal blåytesvampar, dock i mindre utsträckning på gran än på tall.
Av insekter är den åttatandade barkborren granens svåraste fiende. Den angriper nästan ofelbart 
döende och försvagade stammar och anses även kunna i stor utsträckning angripa och döda friska träd. För att hindra insektens spridning bör man undvika att låta obarkat virke kvarligga över sommaren i skogen. Man använder även fångstträd, som dödas medels en barkrand för att utgöra lockbete för insekterna. Då larverna i mängd utvecklats, avbarkas stammarna, varvid larverna utsättas för solljuset och dödas. På klenare granstammar uppträder den sextandade barkborren. Snytbaggen avgnager barken på unga plantor, som därigenom dödas eller svårt skadas. Grankottmottet förstöra ofta en betydande del av granfröet och kan jämte grankottrosten ofta äventyra största delen av en fröskörd. För skogseld är granen ytterst ömtålig och överlever den sällan. Granens virke har en mångsidig användning. Jämsides med tall användes det inom byggnadsindustrin, varvid granvirket såsom mindre motståndskraftigt mot röta finner huvudsaklig användning till inredningar.
Inom lantbruket finner granen stor användning till störar, gärdsel, hägnadsstolpar, slanor och dylikt. Och har såsom husbehovsvirke större betydelse än tallen. Bränslevärdet är något lägre än tallens, men får utan åtskillnad blandas med tall i barrved. För vissa ändamål är dock granved mera eftersökt.
– Det var då ett jävla tjat mycket information om granen!
Jag vill bara ha receptet till granskottssirap!
Tänk på att man enligt svensk lag inte får skörda granskott utan markägarens tillåtelse. Det ingår inte i allemansrätten! Man skall inte heller ta alla skott från samma träd, utan sprid ut plockandet!
Det som du behöver är en ren glasburk, granskott, socker och eventuellt en citron.
Tålamod är också bra att ha, och har man en god portion sådan – vilket bevisas över att man orkat leta igenom hela inlägget för att komma till receptet – så har man en fin sirap efter en månad eller två. Man kan även snabba på hela proceduren genom kokning. Man kan använda sin granskottssirap till pannkakor, gröt, ringla över sallad med balsamvinäger och olivolja, lägga den i yoghurt eller varför inte använda till att söta bakverk och kakor?
Hur gör man?
I maj-juni går man ut i skogen (ibland tidigare) och plockar en korg/påse full med mjuka gröna granskott. Skotten skall ännu vara mjuka.
Här har vi perfekta granskott på bilden till vänster.
Granskotten på bilden till höger kan vara smula för stora/mogna.
Det snabba sättet
Lägg granskotten i en kastrull och täck dem med vatten. Koka upp och låt puttra på låg värme i 15-20 minuter, sila. Sätt eventuellt nya skott i samma vatten och koka igen i 15-20 minuter, sila igen. Väg din vätska och sätt till lika mycket socker. Det är viktigt att hela tiden röra om under kokprocessen, tills man har en sirapsartad konsistens – sockervatten brinner snabbt i botten, och om det händer med din sirap är det bara att kasta skiten genom fönstret och dra ut till skogs igen för att plocka nytt. Vid förvaring i kylskåp bildar sirapen kristaller, men i frysen hålls sirapen flytande i flera år.
Det långsamma sättet
Varva granskott och socker i glasburken, se till att det sista lagret är socker och inte granskott. Ställ i ett soligt fönster, skaka om det en gång per dag. Efter 1-2 månader är sockret upplöst (kan gå fotare, sila då så fort sockret löst sig), sila då vätskan genom en finmaskig sil så att granskotten inte följer med. Häll upp på väl rengjord och gärna steriliserad burk.
Mera gran
Granbarr innehåller en hel del kåda, mineraler, karoten, och vitamin C. Det finns speciellt mycket vitamin C och mineraler i de unga skotten. Det sägs att sirapen är bra mot hosta. Vuxna tar en matsked vid behov, barn 1-2 teskedar. Fast det är egentligen skitsamma, allt som är sött (som innehåller socker) löser slem och gör hostan bättre. Fast visst låter det mer naturromantiskt med att ”min hemmagjorda granskottssirap löste min jobbiga hosta”?
Plocka perfekt mogna granskott! De får inte vara för små och hårda men heller inte hunnit börja spreta eller mörkna. Granskotten skall vara intensivt gröna och späda.
Plocka skott från många olika granar, så påverkar du inte enskilda träd för mycket.
Rensa bort barr, spindlar, skid och bös från skotten innan du använder dem, men skölj dem inte. Blanda granskotten med socker så snart efter plockandet som möjligt, så kan mer av vätskan i dem bli till sirap istället för att avdunsta.
Repetition – hur gör man?
Varva granskott och strösocker i en genomskinlig glasburk med tätslutande lock. Lägg i skivad citron om man vill experimentera lite. Vanligtvis rekommenderas 50/50 skott och socker, men det kan vara svårt att få allt socker att lösa sig. 40% socker och 60% granskott (i volym, inte vikt) är mer lagom, eller en något högre halt granskott än så för att vara på den säkra sidan. Det är nämligen lättare att tillsätta mer socker i efterhand än att försöka kompensera för en alltför hög sockerhalt.
Eftersom det gärna blir mindre sirap än vad man tror att det kommer att bli så bör man fylla burken till max. Skaka burken och ställ den i ett soligigt fönster. Fortsätt sedan att skaka om den en gång per dag. Ibland kan det bli en hård klump av socker i botten på burken – öppna då locket ofh rör om med en ren sked. Efter ett tag kan skotten bli mosiga och gula i färgen (i burken) men det är som det skall vara.
När alla sockerkristaller har löst sig är granskottssirapen färdig och vanligtvis tar det ett par veckor till en månad. Går det mycket snabbare än så har du tillsatt för lite socker och då kan sirapen bli för lös och få sämre hållbarhet. Det är dock enkelt fixat, för det är bara att du öppnar burken och häller i lite mer socker, skakar och väntar en tid till.
Om inte sockret har löst sig efter en tre-fyra veckor så har man troligen tillsatt för mycket socker. Detta går att lösa (haha!) genom att antingen tillsätta fler nya granskott, eller sila blandningen och sedan värma den försiktigt med en skvätt vatten under omröring. Det bästa alternativet är att tillsätta granskott!
Sila bort alla granskott så fort sirapen är klar (när sockret är löst). Var ordentlig och noggrann att du verkligen får bort allt skid – då håller sirapen längre. Förvara sirapen i en burk med tättslutande lock i kylskåpet. Hållbarheten är inte jättelång, så njut av och använd din granskottssirap! Ett sätt att få sirapen att räcka längre är konservera den eller att frysa den. Konservering sker antingen genom en vaccuum-maskin eller att sterilisera glasburkar och lock genom kokning eller i en varm ugn, hetta upp sirapen något och genast hälla sirapen i de varma burkarna och skruva åt locket ordentligt.
Totalt gjorde jag två burkar granskottssirap den 29’e maj år 2016.
En burk med granskott från Långemyra och en burk med granskott från Wiggos hage, -där en citron tillsattes. Jag kommer att uppdatera sidan allt eftersom processen fortskrider.
Tjörnbo 