»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.
Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna.
Sådden av gråärt bör ske tidigt. Förr hade man enligt gammal hävd den 14 april – Tiburtii dag som rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ärter alltid; numera användes för det mesta radsådd, som medför samma fördelar för ärter som för andra säden. Vanligen användes 10—12 cm radavstånd, men ett större, 45—50 cm, medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per hektar. Bearbetning under växttiden förekommer föga.
En av Tjörns väldiga storhässjor – en kragemär’
Om ytjorden hårdnat efter sådden, är detta ett skäl att få köra några drag med en slätpinnharv snett över raderna. Om inte groddarna kommit upp är det ingen fara för ärterna. Förr skördade man vanligen mogna ärter med en slö lie, så att halmen rev av och nedliggande toppar ej skars av. Om ärterna låg ner kunde man köra med släprävsa. Istället för att manuelt slå med en lie, kunde man göra en hästdragen slåttermaskin lämplig för detta arbete genom att hänga på en grind av järnspröt med uppåtböjda ändar, med avtagande längd på spröten mot skärapparatens ände bakom knivstången så att det skurna föres in ur skåret. Den avtagna grödan torkades (krakades) väl före inbärgningen, annars finns det risk för mögel. Ofta brukade man lämna kvar ärthalmen i hopar på marken för torkning, men det var säkrare hänga upp den på hässja, krakstör, [kragemärr] eller pyramider.
Traditionellt sås ärten ofta tillsammans med bondbönor, som får fungera som stöd åt ärterna. Som jag nämnde ovan så hängs ärtplantorna efter skörden upp på så kallad krakemärr, 5-6 meter höga A-formade träställningar, för att torka innan tröskningen. I en mindre odling plockas de torra baljorna av och får eftertorka inomhus innan de spritas. Gråärten, som finns i flera varianter från Skåne till Jämtland, är mycket proteinrik och odlades som föda både åt folk och fä. Plantan blir 170-200 cm. hög och behöver stöd. Blommorna är tvåfärgade i rosa och violett och den torra baljan är blekt gul. Ärterna kan njutas som färska gröna ärter, men oftast får de mogna och tröskas för vinterförvaring. Traditionellt serverades gråärtan kokt med mjölk i Bohuslän, medan man åt den med stekt fläsk i Skåne.
Det bör gå mellan 6 – 8 år innan man odlar ärt på samma teg igen. Detta på grund av att det är inte samma växtföljdssjukdomar som angriper ärter och stråsäd. Ärter är därför en bra omväxlingsgröda i spannmålsodlingen. Flera jordburna svampsjukdomar kan göra att ärtplantorna vissnar. Den vanligaste och allvarligaste är ärtrotröta, samt olika svampsjukdomar.
För att motverka angrepp av ärtrotröta och rotröta bör det gå 6–8 år mellan ärtgrödorna. Eftersom åkerbönor också angrips av rotröta är det viktigt att hålla detta avstånd även mellan ärter och åkerbönor i växtföljden. När jorden är blöt och har dålig struktur blir plantorna mer mottagliga för angrepp. På väldränerade jordar kan du därför ha färre år mellan ärtgrödorna medan på täta och dåligt dränerade jordar krävs det ett längre uppehåll.
Om angreppet är så stort att du ser symptom i fältet bör du inte odla ärter på 12–15 år.
1923, Stordal, Tjörn. Kragemärr med gråärt
Bilden ovan beskriver hur man krakade dvs. torkade gråärter och bondbönor som växt tillsammans på åkern. Att dessa två växter odlades på samma åker berodde på att bondbönorna fungerade som stöd åt ärtväxternas klängen. Personerna på bilden är mörka i ansiktet, en kombination av solbränna och garvsyran som gör ärten grå/svart.
Under hösten efter tröskningen av ärter och bönor skulle ärterna sorteras. Ofta satt man på kvällarna i bostadshuset och pillade ärt vid bordet. De största och finaste ärterna kunde man skicka till en Frökontrollanstalt. Vid Kuballe korsväg fanns en frökontrollanstalt (frösorteringsanstalt(. Jag har skrivit om renseri och dessa maskiner i detta inlägg.
Gråärter och bondbönor var en föda för allmogen. Det vanligaste var att blötlägga ärterna i vatten över natten. Vid slakten kunde man koka buljong att lägga ärterna i. Man saltade ärterna och kokade dessa i ungefär en timma, utan att koka sönder. Man åt ärterna tillsammans med mjölk, ibland lite salt sill. Att lägga fläsk i ärterna var mer vanligt i Skåne, men det förekom även i våra trakter. Om man åt ärterna torra kallades de för môleböner, och åt man med spad – sovel – kallades de för sôböner.
Môleböner blev som våra tiders proteinbars, man hade med sig en näve eller två i fickan och tuggade på när man blev småhungrig. Vi testade att skörda gröna ärter och koka dessa i saltat vatten. Det smakar väldigt bra.
Krakekalas var en annan förekomst i det gamla bohuslän. När man krakade ärtorna på en kragemäää’r (krakemärr) d.v.s en torkställning, hade man efteråt ett redigt kalas. Man bjöd på vad allt huset hade att erbjuda av både mat och dryck – kager, smör, sill, äggost, ost, köttbullar, korvar, kokt saltlånga, potatis och sagosoppa.
»Åkerböna, hästböna, bondböna»,
spritböna, välsk böna (Vicia faba L.) har en grov och kraftig, grenad huvudrot, en grov, kraftig, pprätt, fyrkantig, rikbladig stjälk, ogrenad eller nedtill med fåtaliga grenar, 2—3-pariga blad utan uddblad och med rudimentärt klänge, oskaftade blommor 2—5 tillsammans i de övre bladvecken, till färgen vita med en svart fläck på var och. en av vingarna, långa, tjocka, först mjuka sedan läderartade baljor med flera runt ovala —rundat fyrkantiga, plattade, stora, vitgrå — gråbruna frön. Självbefruktning förekommer, men korsbefruktning medelst humlor är vanligast. Av bondbönan odlas flera olika sorter, hollländska Haarlem och engelska Windsor, vit och grön, Hangdown m. fi. Av hästbönan finnes också flera olika sorter. Den på västkusten allmännast odlade är den storfröiga bohusländska hästbönan, 1 000-kornvikt 1 000—1 200 g, som är tillräckligt tidig för denna del av landet men för sen för Mellansverige. Något tidigare äro den storfröiga Groningen-bönan (900—1 275 g) och Weserbönan (550—700 g). De likaledes storfröiga Granton- och Halberstadt-bönorna (600—750 g) ha kommit främst i danska försök. Något senare än de nu nämnda är duvbönan eller småfröiga hästbönan (300—500 g), vilken särskilt lämpar sig till grönfoder.
Sammanfattning över gråärt & bönor 2016
Den 5 maj – Sådden.
Efter att ha räknat utsädesmängd och plats förbereddes jorden genom lätt krattning med järnkratta. En fyra meters rak bräda fick bli rätpunkt. Brädan lades ut, och en radhacka modell äldre (18×8) hämtades från redskapsboden. Man drar hackan på högkant (ungefär som att plöja) efter brädans kant för att få en rät och fin linje att så i. Såningsdjupet blir mellan sex – tio centimeter.
Sättavståndet mellan gråärterna blev ungefär 12-15 centimeter, och en bondböna mittemellan. Bönorna sås tillsammas med ärtorna för att hjälpa till att stadga varandra.
Det blev 11½ rader med gråärt samt bondböna och 4½ rad med bara gråärt, ungefär 70 meter totalt. De gamla radhackorna fungerar ännu – över 100 år gamla, handsmidda. Enebuske-skaft som på något sätt är både mjuka och hårda efter att ha blivit impregnerade med svett och damm under många år.
De nya raderna skymtas längst ner i täppan
Den 22’e maj 2016 – 23 dagar efter sådd
Dagens största fundering när jag gick och hackade ogräs var att grunna på om det heter ärtor eller ärter? Jag läste på och kom fram till att båda alternativen faktiskt är korrekta pluralformer. Tekniskt sett är ärter pluralformen av ärt, medan ärtor är pluralen av ärta.
Ärter används främst som en kollektivbeteckning, därav ärter och fläsk. Man tänker då inte på varje enskild ärta utan på mängden. Ärtor används ofta om man kan räkna ärtorna, t.ex. kan man säga att det ligger en ärta eller tre ärtor på ett fat. Man säger vidare många ärtor men oftast mycket ärter.
Men i talspråk uttalar många pluraländelsen -or som -er. Man skiljer i tal då inte mellan pappor och papper, och inte heller mellan ärtor och ärter. Det kan sedan göra det svårare att avgöra om det i skrift skall vara ärter eller ärtor, och ofta skriver man ärtor för att man tror att ärter är slarvigt.
Gråärt samt bondböna
Den 28’e maj 2016 – 29 dagar efter sådd
Claes var redig nere i grönsaksodlingen och experimenterade med att störa gråärterna. Det blev fint med hässjestörar och garntråd. Detta sattes på de första raderna, där gråärten samsas med bondbönor. Ärterna kommer att klättra och stödja sig på bönorna, men det skadar inte att hjälpa dem på traven. Eftersom ingen odlat dessa grödor i Tolleby på minst 60 år får man pröva sig fram.
De fyra-fem sista raderna sådde jag bara gråärt. Bondbönorna tog nämligen slut. Mitt experiment går ut på att ha ett fårnät spänt över ärterna. När ärten växer så kastar de ut krokar och spröt som griper tag i det som finns in närheten. Vissa sorters ärt växer medsols och vissa motsols. Och eftersom de inte har bönor att stödja sig mot, tänkte jag att det är bättre att de kan klänga fast sig både lodrätt och horisontalt.
Den 5 juni – 38 dagar efter sådd
De börjar allt klänga sig fast i sisalgarnet.
Den 16 juni – 49 dagar efter sådden
Bondbönorna har börjat att blomma. Det ser väldigt vackert ut.
Gråärterna tar sig!
Den 16’e juli 2016 – 78 dagar efter sådden
De blommar så vackert. Jag hittade till och med ett par baljor som börjat växa till sig.
24 juli – 86 dagar efter sådden
Jag fick en smärre chock när jag gick igenom gråärterna och bondbönorna. Alltsammans är numera en stor häck, eller buske. Nästa år blir det dubbelt radavstånd vid sådden. Det som var uppseendeväckande är hur stora bönorna har blivit.
Böna
Gråärt
Hela buskaget
Den 29 juli – 92 dagar efter sådden
»Böna»,
dels i allmänhet vissa större baljväxtfrön, dels särskilt arter tillhörande släktet Phaseolus, dels Vicia faba. Åkerböna, hästböna, bondböna, spritböna, välsk böna (Vicia faba L.) har en grov och kraftig, grenad huvudrot, en grov, kraftig, upprätt, fyrkantig, rikbladig stjälk, ogrenad eller nedtill med fåtaliga grenar, 2—3-pariga blad utan uddblad och med rudimentärt klänge, oskaftade blommor 2—5 tillsammans i de övre bladvecken, till färgen vita med en svart fläck på var och. en av vingarna, långa, tjocka, först mjuka sedan läderartade baljor med flera runt ovala —rundat fyrkantiga, plattade, stora, vitgrå — gråbruna frön. Självbefruktning förekommer, men korsbefruktning medelst humlor är vanligast.
Bönornas baljor ser ut som mindre gurkor. Provade att skörda en balja och bröt upp den. Om man gillar pill-jobb så skalar man bönan, men det går precis lika bra att provsmaka med skalet på. De smakade mycket bättre än förväntat. Egentligen skall man inte äta bönor råa eftersom de är lätt giftiga – de innehåller ett gift som heter lektiner. Men ingen fara – lektiner finns i många livsmedel, exempelvis (råa) jordnötter, majs, bananer, linser, sojabönor, svamp, ris, potatis med mera.
LÄTT giftiga alltså (precis som koksalt och ättika förutom det jag nämnt ovan). Man riskerar att få ränneskida’ (bli dålig i magen) om man äter för många råa. Det bästa är att förvälla dem/koka dem i ett par minuter innan man har de i salladen.
Enligt livsmedelsverket innehåller 100 gram bondbönor följande;
| Energi: | 58.5kcal/244.9kJ |
| Vatten: | 81g |
| Protein: | 5.6g |
| Fett: | 0.6g varav mättat: 0.08g, enkelomättat: 0.12g, fleromättat: 0.27g, kolesterol: 0mg |
| Kolhydrater: | 7.5g, varav sockerarter: 1.7g |
| Fibrer: | 4.2g |
| Vattenlösl. vitaminer: | C: 33mg, Folat: 292mcg, Niacin: 1.5mg, B2: 0.11mg, B1: 0.17mg, B6: 0.07mg |
| Fettlösl. vitaminer: | Karoten (A-vit): 210mcg, Alfa-tokoferol (E-vit): 0.3mg |
| Mineraler: | Fosfor: 95mg, Järn: 1.9mg, Kalcium: 22mg, Kalium: 250mg, Magnesium: 38mg, Natrium: 5mg, Selen: 1mcg, Zink: 1.9mg |
»Hvanligaste sorter ha varit stora holländska (ex. Haarlem) och engelska (ex. Windsor, vita och gröna) samt sedan världskrigskrisen Bohuslähns åkerbönor (»Bohuslähnsk delikatess»). — Denna art går bäst till på lerjord och kräver rik stallgödsling. De radsås med 30—60 cm. radavstånd, myllas 5—10 cm. djupt (sättas även i öppen plogfåra); utsädesmängd 150— 200 kg. per ha. I Bohuslän odlas de även i blandning med gråärter och havre, som de uppbära väl».
Som ni ser är bönorna inte riktigt färdiga för skörd. Man kan luras att tro att bönorna är färdiga när baljan är stor. Det bästa är att känna på bönorna genom baljan så att bönorna fyller upp baljan ordentligt. Det är bra om man ser bönorna inuti baljan utanpå. Inuti baljan finns en slags fiffig isolering som skyddar bönorna från stötar och det är mycket luft i baljan innan bönan är färdig. Så man kan lätt luras till att skörda för tidigt. När det börjar närma sig skörd skiftar baljan färg, från matt grön till blank och brunprickig, man kan även vänta tills baljan blir svart, men vänta inte så lång tid att den spricker.
Den 31 augusti – 125 dagar efter sådd
”..den återstående sjiettedelen, knappt 1/5 qvadratmil, föder över 7,000 människor samt lemnar ändå ett årligt öfverskott af några tusende tunnor spannmål, som härifrån utföras till andra orter. Icke under derföre att Tjörnbon, när han ätit sig väl mätt af ”mölebönor”, svär vid sin salighet, att på jorden finnes intet land herrligare och skönare än hans fula, klippiga ö!”
”Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning”
Sakta men säkert har vi prövat oss fram, skördat lite då och då samt provsmakat. Förr sådde man gråärt tillsammans med bondböna ute på tegarna. Bönorna stöttade upp ärtorna. Eftersom våra ärter är störade så kan man egentligen säga att de är hässjade och klara. De behöver alltså inte slås, för att sedan hängas upp i tio dagar på en kragemärr. Halmen/ärtstjälkarna har vissnat och blivit bruna, ärtskidorna är bruna och ser ut som brunt papper. När man spritar ärterna ser de fina ut. En del skidor har något litet kryp i sig som verkar kalasa sig mätt på ärter. Dessa skidor kasseras helt vid den manuella sorteringen.
En enkel soppa kokades. Gråärt smakar annorlunda än gröna ärter. Gråärt smakar mer jordigt, nötigt och krämigt på något sätt. Inte alls oangenämt. Man kan egenentligen äta ärtor när man vill, de behöver inte skördas sista dagen. Men det kanske blir godast så. Soppan skall testas på nytt med senare skördade ärter.
Den 13 september – 138 dagar efter sådd
…samt sedan världskrigskrisen Bohusläns åkerbönor och gråärtor (»Bohusländskh delikatess»). — Denna art går bäst till på lerjord och kräver rik stallgödsling…
Förr i tiden odlade man ärter tillsammans med bönor. Bönorna växte snabbare än ärterna och blev på så sätt ett stöd åt ärten. Efter att vi sått bönor tillsammas med ärt, störade vi upp ärterna när de började växa till sig. Man kan säga att ärterna blev hässjade och klara under resans gång. Vi behövde inte slå dem och hänga dem på en »kragemärr».
Skörden löstes på följande vis. Hösvansen hängdes på traktorn, jag skar av alla hässjetrådar och tog bort hässjestörarna och backade sedan sakta in med hösvansen nära marken i ärt-buskaget. Höjde hösvansen försiktigt och skar av den växtlighet som fortfarande hade kontakt med marken med en lie. Körde sedan in hösvansen på logen.
Här syns ett stort snår med bruna, snustorra ärtor. Notera den fina bönan mitt bland ärterna.
Ett lass med gråärt på hösvansen. Eller skall man skriva ärtsvansen?
Hösvansen avställt på logen tillsvidare
Det är några rader kvar att skörda. De sista raderna har fårstängsel i sig som klättervägg åt ärterna. Bondbönorna tog slut och här är endast gråärt. Det börjar att se tomt ut.
Sedan tog det dryga arbetet att pilla rent vid. Under ett par veckors tid satt man på logen och öppnade, kastade och sorterade ärter. Efter att ha fått ihop ett par spänner med ärter behövde jag bygga en tork. Ärterna som skördats bör ligga och dra ur sig vatten om man inte förväller och fryser dem. En passande SJ-pall rotades fram och tillsammans med en gammal spannmålsplåt skapades en ärt-tork. Som väggar passade en pallkrage utmärkt. Som torkfläkt hittade jag en ny PAX-fläkt som fick tjänstgöra att pressa luften upp genom plåten och långsamt torka ärterna.
Erfarenheter
1. Om man drar upp tråd för att störa ärterna behöver man inte så bondbönor tillsammans med ärten. Om man sår en större areal, är det bra att blanda bönor med ärt eftersom bönorna stödjer ärten.
2. Så bönor för sig. Se punkt 1.
3. Använd inte fårstängsel igen! Jobbigt att få loss ärten.
4. Ett projekt är att bygga en mindre kragemärr’. Det finns endast en sådan kvar i hela Bohuslän och den står inte på Tjörn. Därför vore det fint att återuppföra gårdens gamla kragemär’, som stod över bäcken i Kalvhagen, som den gjorde förr på 1940-talet.
Har ni chansen och intresse, råder jag er att i varje fall en gång pröva att odla och skörda gråärt. För min del var det en värdefull erfarenhet samt att jag fick känna mig extra kulturell.
Tjörnbo 