»Självbindaren»

– Det var då självaste grefve djävulen!
Det var väl det  mildaste kraftuttryck jag använde i en ständigt återkommande harang för att få utlopp för min ilska över att jag köpt 100 kilo järnskrot. Jag hade god lust att backa ner hela åbäket i Skagerack och hoppas att den på något sätt åter landade på dansk jord. Men låt oss ta det från början.

Tanken om att greja med en gammal självbindare hade funnits länge hos mig. Från början hade jag tänkt att meka med en äldre skördetröska, men förvaringsmöjligheterna för en dylik tingest var obefintliga. Så jag backade ett kvarts sekel längre bak i tiden och hamnade i självbindarens era. Den 19’e april var jag och Wiggo och tittade på en lättbindare av dansk tillverkning som då huserade i en gammal lada.

”Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande »självbindare» och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.


Sida_Maskiner_sjelvbindare-014För er som inte vet vad en självbindare är för något så är det en skördemaskin för stråsäd. Innan självbindaren fanns det en apparat som hette självavläggare – men det är en annan historia. Självbindaren utvecklades under 1800-talet och kom att ersätta lien, slåttergillena och folket som band kärvar. Från början drogs självbindaren av hästar och sedan utvecklades traktordriften. Från 1950-talet och framåt ersattes både självbindaren och tröskverket av föregångaren till den moderna skördetröskan.  Ena sidan (vanligen den högra) sticker ut en bit utanför hästen/traktorn och är försedd med en knivbalk, liknande slåttermaskin/slåtterbalk. Knivbalken skär av stråna och ovanför kniven roterar en haspel (skovel) långsamt. Haspeln böjer ner stråsädden mot slåtterkniven så att de kapade stråna kan läggas ner på slåtterbordets transportband. Säden förs därefter till en knytare som sätter ett snöre runt säden så att det blir en kärve. Kärven kastas sedan ut från maskinen.


»Sjieflvbindare»,
skära säden, binda den i kärvar och afvlassa dessa.


Den 28 juli anlände självbindaren och jag kunde inspektera den närmare.
Efter en redig avfettning och rengöring av gammal smörjfett och bös, hade äntligen lusten fallit på att börja göra i ordning mackapären. Självbindaren är väldigt välbevarad för att den stått inomhus i minst 60 år och fått sig en genomgång med fett och olja årligen av sin dåvarande ägare.

20160830_102108835_ios


Efter en lätt slipning målade jag bindbordet grått, vilket verkar ha varit den ursprungliga kulören en gång i tiden.

20160830_120335562_iosJag fortsatte med att inspektera dreven och kugghjulen för att klura ut vilka axlar som gick till vad och hur maskinen fungerade. Instruktionsboken konstaterar att ”På grund af bindarens enkla uppbyggnad är det lätt att utbyta de flesta reservdelarna utan vägledning. Ett undantag är kopplingshjulet (5380 fig.59)…”
Jaha, är det inte svårare än så? Här är en bild på hela glockenspielet med stora och små kugghjul, smörja, olja, fjädrar, brickor, muttrar och bultar. Petar man på något flyger väl det isär som ett gökur…

Den nya färgen är korrekt JF-röd maskinfärg och efter en lätt maskering av den fint patinerade patent-texten satte jag igång att måla.


Restaureringen av bindaren har tagit en ansenlig tid i anspråk av mitt redan obefintliga tidschema, för gott om tid är något man har ont av. Därför har jag slagit ihop två månaders arbete till ett enda blogginlägg för att man får en bättre överblick.

Eftersom de gamla vagnsbultarna var slitna införskaffades nya, förzinkade, sådana till haspelspelet. Plåthållarna målades om, haspeln demonterades och slipades.


Diverse lösa delar som följde med köpet fick sig en omgång med färgsprutan. Det till vänster är den inre stråavskiljaren och det andra är skydd för kraftöverföringen.

 

Eftersom jag inte målade över logotypen och den gamla texten, fick jag maskera rejält.

 

Jag fortsatte med att ta loss knivbalken och vevstaken (ek) för att slipa upp dessa. Bladen har original JF-stämpling och blev riktigt fina efter en timmes slipning.

Även torpedväggen oljades in och putsades upp.

20160906_165218077_ios

 

Efter detta monterade jag tillbaka haspelspelet, kniven och vevstaken. Den inre stråskiljaren monterades, även duken lades i spår.

20160913_155352586_ios

Nu började det fantastiska arbetet med att försöka förstå hur knytarmekanismen fungerade.


Den danskjävel som skrivit ihop manualen måste ha inmundigat rejält med både Tuborg och Gammeldansk innan den skickades till tryck och översättning till svenska. Visserligen är det en tecknad glad gubbe som visar hur man skall dra garnet för att ladda självbindaren. Men antingen är jag dum i huvudet på riktigt eller så är manualen skriven på det sättet att tillverkaren förutsätter att innehavaren av maskinen redan vet hur allt fungerar.

20160925_163924619_ios

”Knytaren göres klar till arbete på följande sätt: Man drager fram ca. 1 m garn igenom nålsögat, utlöser knytarmekanismen genom att trycka tillbaka avtryckaren (5019 fig. 54) och vrida utkastar- och knytaraxel en gång runt medan man håller bindgarnet spänt med vänster hand. Bindbordet ställes så långt fram, att man kommer åt garnburken. Vid nålens spets skall man alltid kunna draga fram bindgarnet med två fingrar. Dragkraften får vara högst 3-4 kg…”

Jaha, det låter ju enkelt. Skall man stå på höger eller vänster sida om bindaren? Det logiska vore vänster sida så jag körde efter det. Sisalgarnet stoppade jag i garnburken och drog fram garnet till första hålet. Det var lätt att hitta. Andra hålet var också lätt att hitta.
Sedan….dra genom nålsögat…mot duken till? Det ser så ut på bilden ..
…utlös sedan avtryckaren och dra runt utkastar- och knytaraxeln….

Det snurrade runt, nålen kommer upp med garnet, lägger garnet i garnhållarskivan, går runt axeln, nålen går ner….garnet går av. Laddar igen, garnet går av, laddar igen, garnet går av, laddar igen, garnet går av. Helvete! Undersöker att garnet är korrekt spänt och inte fastnar någonstans.

Läser manualen, igen, och igen, och igen. Försöker förstå vad jag gjort för fel allt medans jag glatt förbannar alla kända danskar sedan Kristian Tyrann och Stockholms blodbad.

20160926_170226940_ios


 Jag struntar i knytaren och börjar att dra av duken och montera den åt andra hållet, så att den lösa flärpen dras med i rätt riktning. Drar sedan ut bindaren med traktorn och hålbom. Sätter dragarmarna längst till vänster och bindaren i hålbommens vänstra hål. Då blir ekipaget 40-50 cm smalare på vägen. Annars blir det skörde-läge och traktorn + bindaren tar upp hela vägbanan.  Letar reda på resten av kraftaxeln och stoppar den i bindarens axel…jaha, den var för kort om jag har bindaren i hålbommen.  Lyfter om bindaren och sätter den i lantbruksdraget istället. Nu var axeln för lång för att passa på traktorn.

Hm, hm, hm. Jag hämtar förlängningsdraget som efter 50 års vila på ett ränne har kommit till användning till MF 14-pressen. Den kanske funkar till bindaren?

20160927_161211977_ios

Draget fungerade bra. Kraftaxeln passar och jag drar igång bindaren för första gången. Duken snurrar på tomgång utan problem. Kniven går som den skall. Haspeln snurrar. Jag sätter mig på bindaren och testar lite olika inställningar. Knytaren fungerar fortfarande inte, garnet går av hela tiden. 

Nästa dag tar jag mig tiden att kolla knytaren igen, och igen, och igen. Tillslut sticker jag in huvudet försiktigt bredvid nålen och snurrar allt sakta, sakta. Aha! Det är ett spår i nålen, garnet måste löpa där. Men det löper lite fel….drar upp nålen lite till.
NÄMEN TITTA DÄR! Ett hål i längre ner på nålen!

20160926_170306513_ios

Jag drar igenom garnet nere och uppe på nålen, utlöser mekanismen.
Vad tusan, snöret gick av igen.
Nääää, vänta….


Sedär ja…Prövar igen, och igen, och igen. Laddar med hö. Testar att dra igenom en gammal filt. Allting knyts! Mekanismen fungerar! Tjohooo!

Stänger ner för dagen och åker hem.


Nästa dag slutar jag lite tidigare från jobbet, kör hem och byter om, upp till gården. Kopplar på allt och kör upp till test-havren. Grindhålet var för smalt, så jag hade varit uppe innan med fyrhjuling meed griplastarkärra och breddat stengärdesgården.

Nu ska vi se…

20160927_145958972_ios


Jag ställer in bindarens skärbord, haspel och bindbord på en höft, hoppar in i traktorn och startar kraftöverföringen. Jag kör lite ner i havren, vad händer? Haspeln matar säden lätt bakåt, kniven skär av, duken matar säden mot bindbordet, knytaren….laddas….
Kom igen då…..avtryckaren löses ut…..inget händer?! Faaaan….jo, nu! Jaaa, neken/kärven kastas ut! Jag stannar traktorn och går bak mot en nek som är knyten och klar! Hurra!!!

 

20160927_151005109_ios

Färdigknutna nekar

Jag kör lite till innan jag märker att duken inte snurrar längre. Jaha, läkten som håller kapell-stropparna har blivit avbryten där kroken till stroppen sitter. Klent trä, gammal duk. Duk-rullarna snurrar men inte duken. Tar tag och rycker till…duken snurrar ett varv, den avbrytna läkten bromsar upp duken. Jag hämtar en hammare och klappar till läkten så att den går av, tar bort det avbrytna träet och lägger i traktorn. Duken snurrar bättre nu men man måste vara snabb att dra igång den för hand när den stannar, snabbt in i traktorn och få upp varvet.

Manualen berättade att 5 Km/h var optimal hastighet, men jag vågar inte köra så fort när duken inte mår bra.

Morsan, Wiggo och Elin kommr för att se hur det går för mig. Wiggo fick åka med med stränga förmaningar om att ha fötterna på rätt plats så att de inte fastnar i knytar/utkastaraxeln när den löser ut. Jag knöt skorna extra hårt och stoppade ner skosnörena.

20160927_152424358_ios

Wiggo på bindaren

 

Det gick inte att köra så mycket längre, duken krånglade. Jag ställde upp nekarna, hade först tänkt att trä dem på hässje-stolpar, men det var sent på kvällen etc etc. Väl tillbaka på gården kollade jag stropparna som höll ihop duken. De satt kvar som de skulle. Till och med original-gummibandet (det enda som höll) satt kvar.Jag ska försöka laga duken. Limma, sy och förstärka med ny duk och öljetter? Dukens bredd är mellan 115 – 116 cm. Genomsnitt 115,5 cm. Dukens längd är ungefär 290 – 291 cm.

De som verkligen vill nörda ner sig om självbindarens historia, läs detta inlägg.