Om prosten Koch och hans krycka av guld


Stefan Andersson har skrivit en visa om prosten Koch och hans krycka av guld. Här kommer historien i originalform. Vill ni höra Stefan Andersson sjunga visan så rekommenderas ett besök på Marstrands fästning.


Ur Bohusläns historia och beskrifvning af Axel Emanuel Holmberg.

Det gifvas ofta rätt märkvärdiga sägner om tilldragelser ifrån en tid, som ligger oss nära, men hvilka vi tycka sakna allt intresse just derföre, att tiden ännu icke hunnit inbädda deras historiska guld i vidunderlighetens slagg. Öfvertygad om det orätta häruti, tvekar jag icke att trötta mina läsares öron med en sägen om en händelse här på ön ifrån böljan af förra seklet, och som i allo synes vara en sannsaga.

Under en stormig höstnatt vid pass 1720 strandade vid Herrön i Klöfvedals socken ett skepp, som till en del var lastadt med åtskilliga konung Fredrik 1 tillhörigheter, dem han låtit hemta ifrån Hessen, och hvarjbland det dyrbaraste var en liten vagga af guld, besatt med ädla stenar, den en tysk furstinna ernat såsoiti present sända Drottning Ulrica Eleonora. Vid fartygets strandning mördade Tjörboartie besättningen och utplundrade lasten. Fartyget sjönk, så att ingen sedan fick veta hvart det tagit vägen. Dåvarande prosten pä ön, Michrael Koch, var äfven medvetande om brottet, men förteg det, troligen af fraktan. Sjelf hade han erhållit utaf en fiskare en skönt arbetad spatserkäpp, hvilken tillhört den röfvade lasten. Denna käpp begagnade Koch sig af i Stockholm, då han kom dit upp såsom herredagsman. Händelsevis fick konang Fredrik en gång se käppen och igenkände den såsom sin, samt styrkte sin rätt dertill genom att visa en för presten okänd gömma i densamma, hvaruti låg instucken en dukatrulle. Koch måste nu bekänna förhållandet med skeppets plundring, men undslapp med att blifva förvisad riksdagen. Af hans berättelse inhämtades vidare, att ofvannämnda guldvagga, hvilken lär varit en toilettsmöbel, fanns hos en bonde på gården Stordal. I följd deraf sändes en truppafdelning till Tjörn för att arrestera vederbörande och framförallt att skaffa reda på klenoden; men bonden, som hade denna, fick nys om den tilltänkta surprisen och nedgräfde vaggan i Stordals utmark. Knektarne fortsatte emellertid sina undersökningar; men då de icke upptäckte något af rofvet, läto de de angifne vara i fred och drogo sina fårde. En lång tid derefter blef ofvannämnde bonde i Stordal sjuk, och då han låg på sitt yttersta bekände han for presten hvar vaggan låg, med uppmaning till denne att efter bondens död återställa henne till konungen. Men knappt hade presten aflägsnat sig, förr än den sjuke, ångrande det lemnade förtroendet och samlande sina sista krafter, smög sig ut till det ställe der klenoden var gömd, upptog den och dolde den annorstädes, dock i samma mark, så att när presten kom for att uppfylla sin åtagna förbindelse, befanns vaggan vara sin kos. Emellertid hade bonden i dödsstunden velat, men ej förmått, beskrifva det nya gömstället — Det tros derföre på fullt allvar, att denna dyrbarhet ännu är att finna i Stordals kohage, och mången har förspillt mycken tid på dess eftersökande. Det gifves heller icke något skäl att tvifla på verkligheten häraf, och vi lyckönska i följd deraf de goda Tjörboarne till det framtida fyndet af drottning Ulricas guldvagga. De hafva isanning nog gjort skäl för en sådan lycka; ty alltsedan de vid Herrön eröfrade denna dyrbarhet, och ända till närvarande tidhafva da blifvit åf sina grannar i Bohuslän helsade mod ett öknamn, som bevarar minnet af det sätt, hvarpå dé åtkommo densamma.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.