»Spannmålsharpan»

Den gamla spannmålsharpan stod länge mer eller mindre bortglömd i ett hörn av ladan, dold bakom ett brädlager. Morfars far köpte spannmålsharpan runt år 1910-1920, och blev denna blev flitigt använd under de återkommande spannmålsrensningarna efter tröskningen i många år tills dess att skördetröskan och de större stationära tröskverken gjorde sitt intåg i den svenska bondekulturen. När vi började städa ladan för ett par år sedan – runt 2014 – släpade jag fram harpan och undersökte den närmare. Jag har aldrig varit speciellt intresserad utav de gamla maskinerna och verktygen som är kvar på gården, men sakta har det vaknat ett intresse för detta. Harpan bars fram, och bars sedan tillbaka. Under 2015 använde vi den på skoj när vi gjorde gammaldags tröskning.  Under 2016 renoverades ladan och både det gamla stifttröskverket och spannmålsharpan fick sig en lätt översyn. Under 2016 fick jag även tag i en äkta Valla-harpa som var i så bra skick att jag inte gjort så mycket med den.

Under sommaren 2016 åkte jag, igen, till färgaffär’n och blandade till någon slags kornblå som skulle likna originalfärgen på gårdens gamla harpa/rensverk. Visserligen ansåg jag, med flera, att den nymålade harpan vid första anblick lyste alldeles för mycket. Den såg för ny ut. Borta var märken, blessyrer och skavanker efter otaliga drängslagsmål, sparkar från livdjur, omkullvältningar, och kraftuppvisningar, samt att den en gång blev tappad från en traktor ner i ett dike och rullade femton meter nerför en slänt innan det tog stopp mot en sten.

 


Efter en grundlig rengöring med tryckluft och lätt fuktad trasa påbörjades ommålning.

 

Renshuset målades med två lager färg, och därefter gick jag igenom de övriga demonterade delarna och bytte ut spik, bult och muttrar. Vissa trädetaljer fick nytillverkas.

 


Här står renshuset upp-och-ner och fläkttrumman har fått nya bärhandtag.

 


En del spikar i fläktrumman byttes ut och sedan målades denna.

 


Tre stycken såll i olika grovlekar tillhör detta rensverk. Till den andra Valla-harpan finns det fem såll. Det är mycket möjligt att det har funnits fem såll till detta verket med, det är högst troligt eftersom sållhållaren har möjlighet att bära fler såll än tre.

 


Vissa delar visade sig vara maskangripna och vissa skruvar och bultar hade rostat av.

 


Själva fläkten i rensverket hade sett sina bästa dagar. Träet i fläktvingarna var omväxlande murket, omväxlande maskangripet. Jag hade tur och hittade en sågad furu-bräda i samma dimension som originalet. En enda vinga var någorlunda hel och kunde användas som mall vid nytillverkningen.

 


Matartratten, där man häller ner spannmålet som skall rensas, fick sig en omgång med röd. Det fanns små, svaga spår av originalfärg uppe vid kanten så jag hade något att gå på.



När allt var målat och monterat, kunde man sitta ner och begrunda sitt verk och tänka: – ”Vad skulle detta vara bra för?”

 

Rensverket/harpan återställd till sin forna glans.