Om Sundsby Säteri, del 2

 

20161122_sundsby001

Sundsby på 1920-talet

År 1720 brann de gamla byggnaderna på Sundsby säteri ner till grunden och det var inte förrän runt år 1763 som man började bygga nytt, direkt på den gamla grunden. Fram till slutet av 1800-talet var huvudbyggnaden uppförd av trä med valmat mansardtak, täckt med tegel. Flygelbyggnaderna hade ett spetsigt valmat och tegeltäckt tak. En omfattande ombyggnad gjordes på 1890-talet. På 1930-talet revs ladugården som var förfallen, och under 1940-talets slut byggdes huvudbyggnadens interiör om, då bland annat stora salongen utökades. År 1983 sålde ”Kungliga och Huitfeldtska stipendieinrättningen” större delen av Sundsby och sedan 2003 äger Tjörns kommun byggnaderna och en del av den omgivande parken.

20161122_sundsby002

Sundsby  på 1930-talet

 Gustaf Brusewitz skriver 1864 om Sundsby:
”För att från Tjörn komma in på Oroust, måste man först färdas öfver en liten bergig och backig ö, kallad Miörn, på hvilken man finner det såsom Margaretha Hvitfelds vistelseort välbekanta säteriet, eller numera gymnasiigodset Sundsby, omgifvet af den mest pittoreska natur – ja man kan på vissa ställen der anse sig förflyttad till den yppiga södern, till Appeninnernas af pinjelundar smyckade pass, till Medelhafvets kuster….”


Under 1300- och 1400-talen var gården Sundsby av mindre betydelse och var taxerad till en låg summa (år 1890 taxerades Sundbsby, med underliggande gårdar (totalt tre mantal), till 74 000 kronor.= Under senare delen av 1500-talet kom gården i släkten Greens ägo, genom lagmannen i Viken (södra Bohuslän), Laurits Olofsson Green, som utökade godset väsentligt. Vid arvsskiftet år 1581 fanns 11 stycken gårdar i Valla socken under Sundsby. Under Sonen Anders Lauritsson Green (som senare blev norsk rikskansler) utökades godset ännu mer. Sonen dog barnlös, så egendomen gick i arv till hans syster Gurres dotterdotter, Margareta Huitfeldt år 1625. Hon utökade godset ytterligare tillsammans med sin man, Thomas Dyre, och en koncentration av gårdar kring huvudgården tog vid. Margareta Huitfeldt byggde upp ett omfattande godskomplex kring fjordarna i mellersta Bohuslän. Efter makens död år 1651 drev Margareta godset själv.

Sundsby år 1699

Sundsby år 1699

Under Margareta Huitfeldts levnad utspelades både freden i Roskilde år 1658 och Gyldenlöwefejden (‘skånska kriget’) år 1675-1679. Efter Margareta Huitfeldts död år 1683 testamenterades huvudgårdarna, Åby och Sundsby, med underliggande gårdar till en stipendieinrättning som skulle användas till stöd för fattiga begåvade ungdomar i Bohuslän. År 1658 hade Sundsby 27 stycken gårdsbruk och år 1660, 53 stycken.

Efter adelsprivilegiernas avskaffande (reduktionen) har begreppet säteri från och med 1800-talet ingen officiell betydelse, men används ibland slarvigt av allmogen om större herrgårdar. I ren juridisk mening har säterier upphört att existera, men benämningen har återigen börjat användas om äldre större lantgårdar i allmänhet, vanligen av marknadsföringsskäl. [Ortnamn] + säteri låter mycket finare än ”Johan i svängen”. Antalet sätesgårdar var under slutet av medeltiden närmare 500 stycken och vid mitten av 1500-talet omkring 370 stycken.

Sundsby 1930

Sundsby, 1930

Utseendemässigt skiljde sig inte en medeltida sätesgård sig inte mer från en välbärgad bondgård. Särskilt i Småland och Västergötland där det lågfrälse allmogen dominerade var sätesgårdarna tämligen enkelt byggda med vanliga knuttimrade trähus. Större sätesgårdar – högfrälsets –  kunde vara byggda av sten och försedda med vallgravar och andra försvarsanordningar. Dessa kallades då befästa sätesgårdar eller fasta hus. I samband med Erik den XIV:s kröning år 1561 utfärdades särskilda bestämmelser gällande sätesgårdar och man började nu använda begreppet säteri. Genom särskilda adelsprivilegier utfärdade år 1569, 1612 och 1644 skapades successivt ett strikt regelverk för hur säterier skulle vara byggda. Kraven på ståndsmässighet blev uttalade och formaliserade. Man kan enkelt uttryckt säga att begreppet sätesgård hör samman med det medeltida frälset medan säteri är kopplat till adelsprivilegierna från tiden efter Gustav Vasa. Säteri blev genom dessa privilegier en så kallad kameral jordnatur, närmare bestämt sådan frälsejord som var befriad från all skatteskyldighet till kronan.  Under åren 1893 – 1904 avskaffades de kamerala jordnaturerna och på dem baserade grundskatterna.

Under den svenska stormaktstiden på 1600-talet byggdes säterier högt och lågt. En tidigare, 20161122_sundsby007_1930medeltida sätesgård stod i princip på de platser i terrängen som var lämpligast att bygga på, medans stormaktstidens säterier hade huvudbyggnad och flyglar bygga i räta vinklar mot varandra. Medan de lågadliga säterierna fuskade, knorrade riksrådet. ”Många gör säteri med en halv tunna färg” var det vanligaste klagomålet. Denna metod var dock ytterst konstnadseffektiv. En adelsman hade nämligen rätten att frikalla alla sina bönder inom en mils omkrets, den så kallade frihetsmilen. Vad var nu detta för något? Frihetsmilen skapades år 1569 under Erik XIV:s tid, då man beslöt att de frälsebönder (en bonde som arrenderade en gård ägd av en adelsman) som bodde inom en mils radie från huvudgården skulle befrias från krigstjänst. Det var inte så att man brydde sig om bönderna och hade omsorg om dessa, utan beslutet togs för att adelsmännen skulle ha fri tillgång till sina lantbrukare och själv få mat på bordet. Själva säteriet och de inom dess ”rå och rör” (frälsejord som gränsade till säteriet) belägna hemmanen befriades även från extraordinarie pålagor och blev så kallat ypperligt frälse.


20161113_006

Exempel på radie av fredsmil/frihetsmil

»Fredsmil» eller »Frihetsmil»
beteckning i Sverige under 1500- och 1600-talen på radien, i regel en mil, uti ett af särskilda bestämmelser hägnadt område rundt kring ett slott eller en gård. Hvanligen afses därvid adelns sätesgårdar, omkring hvilka adelns landbönder ”på en mil väg när” genom 1569 års adelsprivilegier frikallades från utskrifningar i vanliga fall och genom 1617 års privilegier därtill befriades från gärder – de ovissa räntorna inberäknade – samt skjutsning och gästning (dock med undantag för bönder i gref- och friherreskap samt andra stora län, hvilka fortfarande skulle deltaga i skjutsning och gästning).

I praxis blev emellertid frihetsmilsprivilegiet alltifrån 1620-talet aldrig tillämpat i fråga om utskrivningar och nytillkomna gärder (boskapspenningar, skjutsfärdspenningarna av år 1649, som trädde i stället för skjutsningsskyldigheten, m. fl.), utan alla dessa pålagor blev på riksdagarna beviljade till adeln, såväl inom som utom frihetsmilen. Under senare delen av 1600-talet hör man mindre och mindre om detta privilegium  – det torde försvunnit med rå- och rörsfrihetens reglering -, och i 1723 års adelsprivilegier återfinnes det inte.


20161122_sundsby008_karlxi

Karl XI – Gråkappan

År 1680 började Karl XI att genomföra reduktionen – att minska adelns privilegier – radikalt. Det blev förbjudet att grunda nya säterier och de befintliga säterierna utsattes för noggranna rannsakningar och köptes eventuellt in för att tillhöra kronan. Under rannsakningarna dömdes många sätesgårdar ”under skatten” för att dessa inte var ståndsmässigt bebyggda. I vissa fall visade det sig vara rena papperssäterier, det hade inte ens gjorts försök att bygga om gårdarna till säterier. Adelns ekonomiska maktställning hade försvagats under en längre tid och 1680 års beslut förstärkte den utvecklingen. Ståndsgränserna började också allt mer luckras upp. Redan under 1600-talets första hälft finns åtskilliga exempel på ofrälse innehavare av frälsejord som byggde säteriliknande gårdar på sin mark. Fortfarande var dock lagstiftningen väldigt fördelaktig ur skattesynpunkt för adelsmän som innehade säterier, så det var mycket vanligt med att borgerliga handelsmän hyrde en adelsman som bulvan i samband med säteriköp – adelsmannen fick stå som formell ägare med handelsmannens pengar.

Först med avskaffandet av sätesfriheten 1810 börjar ägandet av säterierna i någon större utsträckning gå över i ofrälse händer. Under 1800-talet började också många säteriers ägor att avstyckas för att skapa nya storgårdar. Man avhyste frälsebönder och anställde i stället statare under sina nya enheter. Men vid det laget hade lagstiftningsskillnaden mellan säterier och andra herrgårdar upphört.


20161122_sundsby004

De äldsta ekarna är över 900 år

Vid Sundsby säteri finns en av Bohusläns största sammanhängande ekskogar med en utpräglad västlig prägel. Området utgör ett av länets allra bästa exempel på betade ekhags- och lövskogsmiljöer och variationsrikedomen är stor. Ädellövskogarna runt Sundsby säteri hyser en mycket rik moss-, lav- och svampflora med flera rödlistade arter. Objektet har också ett rikt innehåll av olika typer av betesmarker. Inom området förekommer allt från fuktiga strandängar till torra näringsrika backar. Bland kärlväxterna hittar du kustarun, stagg, granspira, korallrot, kattfot och vildlin. Området hyser ett rikt fågelliv med bland andra berguv, häger, mindre hackspett och skogsduva. Vintertid uppehåller sig kungsörn och havsörn inom området. 

20161122-sundsby

Toppen på Solklinten, 107 m ö.h


20161122_sundsby003

Familjen Hutchinson Kay på Sundby säteri vintern 1919. Alvar Elfverson var lantbrukselev på Sundsby säteri omkring 1919 – 1920. Där blev han bekant med en av säteriets döttrar, Cintra Kay (1895 – 1968), avbildad på flera av fotografierna. Mannen på bilderna är Alvar. Vid denna tid var familjen Hutchinson Kay arrendatorer på Sundsby säteri. James Hutchinson Kay (1859 – 1938), gift 1883 med Ellen Waern (1862 – 1930) från göteborgsfamiljen Waern tillträdde som arrendatorer 1880. Familjen Hutchinson Kay behöll arrendet till 1938. Cintra gifte sig 1925 med agronom Ernst Lars Gunnar Svanström. Cintra Kay är begravd på Valla kyrkogård, Tjörn.