Fettisdagen, Adolf Fredrik och hans semlor

En utav våra kungar – Adolf Fredrik (1710 – 1771) –  var en man före sin tid. Egentligen var han som vilken modern man som helst; han var en lat jävel som på grund av sin lathet led av hemorojder (gyllenåder). Han älskade att läsa serietidningar, äta mat och dricka sprit, han hade en nördig hobby (sin svarv), han hade en gedigen porrsamling och var en toffelhjälte af Giuds nååde, så flegmatisk att han uppfattades som svagsint och lätt sinnesslö och torde passat som partiledare i vilket modernt riksdagsparti som helst. Men mer om Adolf Fredrik liv & leverne, död och obduktionsprotokoll längre ner, först ska vi prata om fettisdagen och semlan.

”Samme Hamilton bief en annan gång begåfvad med en träddosa, som konungen sjelf svarfvat. Lovisa Ulrika beledsagade skänken med några ord om det stora värdet af en sådan kunglig nåd. Hamilton svarade, att han detta visserligen kände och erkände; men likväl Önskade, att hans majestät varit guldsmed i stället för svarfvare.”

-Berättelser ur Svenska Historien (46 band, 1823 – 1872), 
Till ungdomens tjenst utgifven af Anders Fryxell


Visste ni att;
– Den första semlan i norra Europa återfinns på en målning från 1250-talet i en dansk medeltida 20170227-semla-001kyrka.
– Vi beräknas äta ungefär 5 miljoner semlor på fettisdagen och ungefär 40 miljoner semlor årligen.
– Traditionsenlig premiär för semlan är annandag jul.
– Bruket av semlor noterades i Stockholm först år 1679.
– Sveriges mest kända fanatiska semelälskare är Ture Sventon.
– På 1700-talet börjar semlorna att fyllas med mandelmassa.
– På 1800-talet serverades de i tallrik med het mjölk, överströdda med socker och kanel.
– På 1900-talet börjar vi äta semlor direkt i handen.


20170228-ture-sventon

Ture Sventon äter temla’

Fettisdagen, när svenska folket svullar ordentligt, är ett ord bildat av ”fet” och ”tisdag”. Fet syftar på all fet mat, vilken man förr (och nu) brukade äta denna dag. Vi hade till och med en kung – Adolf Fredrik (Gustav III far) – som enligt skrönan åt ihjäl sig på 14 stycken hetväggar, som är en slags rätt på semla.

Vita tisdagen, som Fettisdagen kallades förr, är enligt den kristna traditionen tisdagen efter fastlagssöndagen, 47 dagar före påsk.  Fastlagssöndagen är den söndag som inleder den tre dagar långa fastlagen (då de kristna skall fasta och fira Jesu minne), och som föregår den fyrtio dagar långa fastan (fastetiden/påskfastan till minne av Jesu frestelse).  Dagen är härav en smula rörlig i almanackan. Den kan infalla tidigast 3 februari och senast 9 mars.

Vi tar det igenFettisdagen är alltså den tredje av de dagarna i fastlagen/påskfastan, dagarna före själva fastan, där den första är fastlagssöndagen och den andra blåmåndagen. Fast i Bohuslän kallades blåmåndagen för svartmåndagen och då hade man som tradition att sota skorstenarna.

Vita tisdagen har för övrigt fått sitt namn efter det vita vetemjöl som man bakar semlor med.


”För svarfvaryrket hade han stor benägenhet och tog ofta sin tillflykt till sin kära svarfstol undan regeringsbekymren och hoflifvets ansträngningar.”

– Nordisk Familjebok (1904)


Allt är kärringarnas fel!
Adolf Fredrik
var en karl som älskade mat. En seglivad skröna är att han är den kung som åt ihjäl sig på semlor. Nu var det som så att kungen inte bara älskade semlor. Han älskade även sin svarv, som användes flitigt till att svarva snusdosor med. Att styra riket och regera var ingen av kungens favoritsysslor. 

20170228-adolf-fredrik-001

Adolf Fredrik, enligt dåtida källor en lätt sinnesslö regent, samt kunglig svarvare

Varför är allt kärringarnas fel?
Jo, Sverige hade precis förlorat kriget mot Ryssland och ett av villkoren för att Sverige skulle få behålla Finland var att kejsarinnan Elisabeth av Ryssland fick vara med och bestämma om vem som skulle få bli kung efter kung Fredrik I, som inte hade några egna barn. Fredrik I var efterträdaren till Karl XII, härav det samtida skämtet ”Nu har det svenska uret gått från tolv till ett”.

Kejsarinnan ville ha en av sina släktingar, en tysk prins som hette Adolf Fredrik. Och så blev det.

När Adolf Fredrik var 34 år gammal, gifte han sig med Lovisa Ulrika år 1744. Efter några dödfödslar fick de barnen Gustav III (kung av Sverige 1771-1792), Karl XIII (kung av Sverige och av Norge med namnet Karl II), Sofia Albertina och yngst Fredrik Adolf.

Den 26 november 1751 kröntes Adolf Fredrik till knug. Han var då 41 år gammal. Adolf Fredrik var snäll, stillsam, helt menlös och hade absolut inga problem med att han inte fick bestämma allt själv. Han älskade sin svarv med vilken han tillverkade snusdosor av trä, samtidigt som han höll på med musik. Adolf Fredrik var alltså gift med Lovisa Ulrika som var syster till den mäktige kejsaren i Preussen. Med den bakgrunden kunde givetvis Lovisa Ulrika inte tåla att hennes man hade så lite att säga till om som kung och hon försökte med alla knep för att få Adolf Fredrik att stärka sin maktställning. Riksdagen la sig i deras privatliv och hur dom skulle uppfostra sina barn. Adeln som också ville att kungen skulle få mer makt, slog sig samman med Lovisa Ulrika och bestämde att dom skulle göra uppror och revolt! Hurra!

Kuppförsöket gick inte så bra. En del folk stiftade bekanskap med schavotten och regeringen bestämde då på grund av vad som hade hänt att kungen skulle få mindre makt än någonsin. När Adolf vägrade att skriva under riksdagens beslut tillverkade man helt sonika en stämpel med Adolfs signatur på och stämplade helt enkelt hans namn under beslutet. När kungaparet insett hur svårt det var för en kung under frihetstiden att bryta riksdagens makt, så drog de sig undan och levde ett lugnt liv på Drottningholms slott. Dom kunde nu ägna mer tid åt kultur, konst och teater. Så levde kungaparet fram tills fastlagstiden år 1771 då Adolf åt ihjäl sig. Fast egentligen dog han med största sannolikhet av ett slaganfall. Han begravdes i Riddarholmskyrkan år 1771.

Allt var alltså kärringarnas fel! Till att börja med den ryska kärringen, sedan kärringen Adolf Fredrik gifte sig med. Efter kungens minskade makt och Adolf Fredriks död, blev Gustav III kung. Vad gjorde han? Jo, han gjorde revolt och återtog kungens makt som den var förr-förr, innan Lovisa Ulrika förstörde allt. Sen gick Gustav III och blev mördad på maskeradbalen, av den intrigsugna adeln som ville ha det som det var förr, efter Lovisa Ulrika ordnade allt. Men det är en annan historia…

20170228-adolf-fredrik-002På fettisdagen den 12 februari 1771 åt den svenske kungen Adolf Fredrik ihjäl sig. Adolf Fredrik var mycket förtjust i mat, speciellt när det vankades semlor. Dagen före den ödesdigra måltiden var kungen och drottningen på bal på Ulriksdal. Kungen gick hem tidigt för att han skulle vara utvilad nästa dag, för då hade den franske köksmästaren lovat servera hetvägg, det vill säga en bulle värmd i mjölk, men utan grädde.  Dagen efter balen var drottningen fruktansvärt bakfull, så Adolf Fredrik fick sitta ensam vid middagen. Han började med ostron, därefter blev det surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling. Allt sköljdes ner med ofantliga mängder med champagne. När kungen var riktigt mätt kastade han sig över favoriträtten semlorna. Det påstås att han åt semlor som aldrig förr. Omedelbart efter den bastanta måltiden gav kungen till ett skrik och uppvaktningen bar honom till en säng, där han drog sitt sista andetag.

 

”Plötsligheten af dödsfallet gaf anledning till ohyggliga misstankar. Men, säger ett samtida vittne vid hofvet [Adolf Ludvig Hamilton], man behöfde ej andra ingredienser till döden än dem, hvarmed den afdöda konungen vid måltiden sjelf öfverlastat en svag mage. Han blandade deruti hetvägg, surkål, ostron, svimmade vid sitt quadrille-bord om afton, bars ut i ett yttre rum och afled genast.”

-Minnen ur Sveriges nyare historia, volym 1, samlade af B. von Schinkel, Öfverste, f.d. Adjutant hos Konung Carl XIV Johan 


Matsedeln återges av den samtide Johan Gabriel Oxenstierna, som menade att dödsfallet berodde på ”indigestion” av det hela; ”Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd.”

I dag tror forskare att Adolf Fredrik i själva verket dog av ett slaganfall och inte alls av semlan, men ryktet om bakverkets inblandning i kungens död lever kvar än i dag. Och då, på 1700-talet, startar skalden Oxenstierna en mindre häxjakt på den fyllda vetebullen då han högljutt uttrycker att fettisdagen bör förbjudas och ”hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord.”

20170227-semla-002

 


Hetvägg
Detta ord har inte med väggar att göra utan kommer från tyskans heisse wecken. Det heter egentligen heißwecken, eller tidigare hête wegge som alltså är varma bullar. 
På fettisdagens morgon kunde man förvänta sig att här och var erhålla ett traditionellt kok med stryk. Härav den etymologiska förklaringen att hetvägg är detsamma som att få stryk. Man kunde köpa sig fri från stryket medelst bakverket hetvägg.


För att få en förståelse om hur Adolf Fredrik uppfattades kan vi titta i boken;

KONUNG ADOLF FREDRIK OCH HANS SAMTIDA.
FÖRSTA KAPITLET.

KONUNG ADOLF FREDRIK.
Redan tillförene äro hans ungdom, ankomst till Sverige och förmälning beskrifna: sedermera likaså hans förhållande vid de vigtigare uppträden, som under tronföljare- och regerings-tiderna föreföllo. Här må några ord om hans enskilda personlighet tilläggas.

Man ansåg alltså hans kongeliga majestät vara fet (välväxt) och lätt sinnesslö, vilken man kan läsa; Han var en medelmåttigt lång och välväxt herre, håret kastaniebrunt, men betäckt af en mindre peruk, ansigtet fylligt, munnen behaglig, näsan hög men ej lång, ögonen icke lifliga men liksom hela hans personlighet talande om sävig flegmatisk godhet och välmening; hans majestät, sade man, ser nådig ut, till och med på ryggen.

20170228-adolf-fredrik-003

En av Adolf Fredriks svarvar

Adolf Fredrik ansågs förutom lätt sinnesslö, kolerisk med ett väldigt skiftande humör och en karl som älskade böcker som innehöll rikligt med illustrationer – den tidens serietidningar;
Utseendet bedrog ej. Någon gång retad till vrede, utfor han visserligen med så tygellös våldsamhet, att till och med Lovisa Ulrika nödgades för tillfället gifva vika. Men sådana utbrott förekom sällan och stillades snart, och vanligtvis var det han, som först och häldst räckte handen till försoning, först och häldst var beredd att gifva efter. Detta kom väl förnämligast af en verklig hjertats godhet; men i någon mån ock af en stor obenägenhet för hvarje kraft-ansträngning, ett stort misstroende till egen förmåga, följaktligen ock en stor benägenhet att häldre fly än fakta. Själs-förmögenheterna voro ock tämligen obetydliga. Konungen, sade man, tänker föga och endast i smått och sysselsätter sig med exercerandet af ett kompani än med ordnandet af vigtiga regerings-ärender. Mönstringar, jagter och i synnerhet svarf-stolen voro hans mest älskade tidsfördrif, hvaremot de vittra och vetenskapliga nöjen, drottningen vid hofvet införde, ingalunda öfverensstämde med konungens lynne och smak. Under de långa och ståtliga sorgespelen, såg man honom ock helt grundligt gäspa, men tillika helt beskedligt och tåligt stanna qvar till slutet. I Vetenskaps-Akademiens sammankomster deltog han sällan; man har också omtalat, huru han sysselsatte sig med Orbis pictus och berömde denna bok som en nyttig och nöjsam läsning, och man har på grund af sådana företeelser ansett honom mycket okunnig.

Kungen samlade även på dåtidens erotiska konst och hade en gedigen porrsamling, som han dolde från sin fru;
I verkligheten befinnes dock, att han laggt sig till betydliga samlingar af såväl naturalster som kopparstick och tafvlor skildrande qvinnlig fägring, 
och bland dessa sednare många af stort värde. Troligtvis voro både omdömet bättre och kunskaperna större, än man kunde ana: ty vid sidan af Lovisa Ulrika var han nog försigtig att sällan yttra sig öfver sådana ämnen.

Kungen kunde klä sig ordentligt när han gick och söp, och att han hade ont om pengar;
I sin klädsel iakttog han gerna en viss prydlighet; men följde i början åtskilliga råa till dryckenskap gränsande lefnadsvanor, som den tiden vid några tyska hof bibehölios. Lovisa Ulrika förmådde honom likväl snart nog att desamma bortlägga.

20170228-adolf_fredriks_namnteckning_1756

Adolf Fredrichs namnteckning

Till lynne och tänkesätt var han, sig sjelf lemnad, mild, rättvis och redlig, så att han för egen del hvarken ville eller behöfde tillgripa olagliga eller klandervärda medel. Det säges dock, att han, någongång i penningenöd och måhända drifven af sin gemål, lofvat tittlar och ordensprydnader åt rika personer mot dessas löften om betydliga lån.

Dock ansågs kungen som en medlidsam och känslosam herre som kunde ta ett skämt eller två;
Man berättade efter honom ett och annat drag af deltagande för lidande medmenniskor. Under en promenad vid Loka fick han t. ex. se en tiggare ligga magtlös vid vägen. Konungen stannade och lät i sin vagn upplyfta och föra mannen till närmsta läkare. A andra sidan berättades efter honom drag, hvilka blifvit tolkade som bevis på småsnålhet, och föranledt åtskilligt gäckeri. Han mötte t. ex. en gång en tiggare. Jag liar ej, sade han till den åtföljande grefve Hamilton, jag liar ej på mig annat än dukater. — — Om, svarade denne, om ers majestät behagade lemna mig en bland dem, torde tiggaren kunna vexla och gifva tillbaka. Samme Hamilton bief en annan gång begåfvad med en träddosa, som konungen sjelf svarfvat. Lovisa Ulrika beledsagade skänken med några ord om det stora värdet af en sådan kunglig nåd. Hamilton svarade, att han detta visserligen kände och erkände; men likväl Önskade, att hans majestätvarit guldsmed i stället för svarfvare.

 

20170227-semla-003


Hälsan var dock inte den bästa hos kungen, som gärna tog en sup eller tolv, samt att hans majestät uppvisade klara gourmandiska färdigheter under många års tid, satte sina spår i kroppen. 
(Gourmet är en sakkunnig finsmakare som lägger stor vikt vid vällagad och välsmakande mat. En gourmand är en storätare med god aptit som gärna äter mycket av välsmakande mat men är inte lika kräsen som gourmet.)

Redan vid fyratio års ålder hade Adolf Fredrik börjat lida af svindel, hufvudverk och magplågor. Genom begagnande af Loka gyttjebad blef väl helsan förbättrad, dock aldrig fullt återställd; också derföre, att konungen stundom ådrog sig förkylningar och begick dietfel. Ett sådant vållade hans död. Den 12 Februari 1771 hade han vid middagsbordet intagit en stark måltid, och dervid hopblandat hetvägg, surkål och ostron. Klockan half 9 på qvällen fick han vid spelbordet ett häftigt anfall af slag och gick genast in i drottningens närbelägna kabinett. Det är, sade han, blott ett anfall af min vanliga colik och går öfver, om jag blott klämmer magen mot något hårdt, hvarpå han tryckte den mot ett bord, och tog in några droppar, som drottningen framräckte. Men i detsamma biel’ han blodröd i ansigtet, lutade hufvudet mot väggen, kramade Fersens hand och dog, allt detta inom tio till tolf minuter, och innan läkare hann tillstädeskomma.

BERÄTTELSER UR SVENSKA HISTORIEN.
FYRATIONDEFJERDE DELEN, ADOLF FREDRIK OCH LOVISA ULRIKA, DERAS SAMTIDA STATSMÄN, KRIGARE, ÄMBETSMÄN OCH PRESTER SAMT EMANUEL SWEDENBORG.
——— TILL UNGDOMENS TJENST UTGIFVEN AF AND. FRYXELL.
———– STOCKHOLM, L. J. HIERTAS FÖRLAGSEXPEDITION. 1875.



Slutligen för den morbide, håll till godo med: 

Obduktionsprotokoll för kung Adolf Fredrik

Stockholm Tryckt uti förr thetta Grefingsta Tryckeriet, 1771Berättelse om Högstsalige
Kongl. Maj:ts Konung
Adolph Friedrichs Sista
Siukdom och Död,
Samt Thet Kongeliga
Likets Öpning och Balsamering

Sedan then Allrådande GUDen behagat ifrån thetta Jordiska kalla, och til et bättre lif försättja Hans Kongl. Maj:t wår Allernådigste Konung, Konung ADOLPH FRIEDRICH, Glorwördigst i åminnelse förledne then 12 Febr. klockan ¼ til 9 om aftonen, såsom thet tilförne är af trycket kundgjordt; blev på hög befallning, i samtelige Theras Excellensers, Herrar Riksens Råds öfwerwaro, Thet Kongeliga Likets öpning företagen then 14 Febr följande, närwarande nedanskrevne Archiatrer [hovläkare], Lif- och Hof-Medici af Thet Kongl. Hofwet, Kongl. Collegii Medici Assessorer, samt Doctores Medici i Stockholm, och anmärktes följande:

Utwärtes:
En blåaktig rodnad öfver hela Ryggen och Länderna, så wäl som altomkring öfwer Halsen. Underlifwet, i synnerhet owan för Naflen, war mycket upphöjt.

Inwärtes:
1. Omentum eller Nätet [bukhinnenätet] war stort och tjockt, updragit til större delen fram och upåt Lefren och Magen, samt uti wänstra sidan i synnerhet hårdt tilpackadt.

2. Magen stor och utwidgad, til utseende rödsprängd, mäst på sidan emot Mellangärdet. Inemot öfra Magmunnen war färgen mera mörk. Magens ådror af blod updrifna. Inuti Magen funnos lemningar af mat, dels något smälte, dels ännu i mindre stycken, som ej börjat förwandlas. Thetta tycktes utgöra 3 qwarters mått [ca 1 liter] wid pass, och befants, efter flera Chemiska försök, icke annat wara, än samling af mat efter middagsmåltiden.
Sedan Magen blifwit renskölgd, befunnos thess inre hinnor äfwen i allmänhet röde, men fläcketals, mer och mindre. Samma mörka färg, som syntes utwärtes på Magen, befants äfwen märkeligare inwärtes, särdeles på nedra och baksidan. Omkring nedra Magmun woro blodrören [-ådrorna] mycket fyllde.

3. Småtarmarne woro updrefne af wäder, och innehöllo något af samma samling, som befants i Magen, samt woro i synnerhet rödsprängde närmare til Tolftumstarmen och Magen.
Duodenum [tolvfingertarmen, på den tiden med tum] war mörk til färgen, men mäst på nedra och bakra sidan.
Jejunum [tunntarmen efter tolvfingertarmen] war icke aldeles tomt, som eljest merendels händer, och likasom Ileum [tunntarmens sista del] något rödsprängdt.

4. De grofwa Tarmarna woro mäst tomma men stinna af wäder; för öfrigt i fulkomligt godt tilstånd.

5. Krösans [bukspottkörteln] mindre ände war blodsprängd och swartfläckig, mäst åt then sidan, som ligger närmast intil öfra Magmun, under och bakför Magen.

6. Lefwerns öfre sida hade fin naturlig färg; men högra lobens nedre sida war til en del mörkare. Gallblåsan utan fel.

7. Mjälten, Tarmkäxet, båda Njurarna samt Urinblåsan, som fans mäst tom, woro i sundt och naturligt tilstånd.

I Bröstet
1. Lungorne woro öfweralt ledige [mjuka och smidiga], af naturlig färg och consistence.

2. Hiertat med alla thess stora Rör sundt. Væna cava [förmak] med högra Hiertörat [utbuktning i förmaksväggen] endast fullt af blod, men thet öfriga snarare tomt och något slappt, än för mycket upfyldt.

I Hufwudet
1. Woro alla Pulsådror, så wäl som större och mindre Blodådror och Hinnor icke blodfulla.

2. I Hiernkamrarna fants nog mycket wattn, och märktes i synnerhet then högra wara theraf utspänd.

3. Stora och Lilla Hiernan woro af thylikt wattn fuktige.

At kunna gifwa någon underrättelse om Högstsalige Konungens sista siukdom och alt för hastigt timade död, är nödigt korteligen nämna något om Hans Maj:ts hälsa, i synnerhet the sista åhren. Hans Maj:t hafwer warit alt ifrån Thess lyckeliga ankomst til Swerige [1743], tå och tå beswärad med Ryggwerk och Colik. För Tijo år sedan plågades Högstsalige Konungen af en långwarig hufwudwerk och svår migraine. Wid samma tid flöt Gyllenådern [hemorrojder] en gång och blodiglar sattes, och kort therpå nyttjades Loka Bruns-cur, hwarefter thessa plågor lättades. Icke thess mindre hafwer Hans Maj:t altsedan warit ofta beswärad af en tryckande plåga i Maggropen, hwarwid werk öfwer Kors-Ryggen, ibland förstoppning och understundom diarrhée infant sig med colik och buller af wäder; en särdeles ömhet omkring Naflen, at intet kunde tålas, som ther tryckte; ofta Hufwudwerk, mäst bakåt Nacken, som lindrades när Hufwudet kommit i någon swett om nätterna, såsom Hans Maj:t wid Feber-anfall och motion [ej träning ”med flit” utan kroppsrörelser över huvud taget] war benägen att mycket swettas. Thessa plågor, så wäl som en werk i armen och emellan axlarna, hafwa häftigare ansatt efter förkylningar, them Hans Maj:t icke wäjat, heller ansett kunna hafwa farliga fölgder, såsom Hans Maj:t ej gerna behagade klaga öfwer någon plåga som Han kände; så wida Hans Maj:t thessemellan, och under rörelse i fria luften, befant Sig wäl, hade god matlust, åt stadig mat, och hade likasom want Sig wid Sina plågor. Thessa sista 2 åren hafwer och Hans Maj:t klagat över Pruritus hæmorrhoidalis [kliande hemorrojder], och haft lindring af kallt wattn utwärtes.

Man kan af thessa och flera omständigheter sluta, at ehuru Hans Maj:t kunnat uthärda mycken fatigue [trötthet, uttröttning] har icke thessmindre Herren haft en delicat Kropps beskaffenhet, och warit längre ifrån beswärad med Gyllenåders prässningar (molimina hæmorrhoidalia[obehag av hemorrojder]), the ther icke kommit til behörigt utbrott, och i thet stället lagt grunden til förenämnde plågor.

När icke heller, för täta förkylningars skull, tilbörlig utdunstning fått lätta blodet, så hafwer Serum sangvinis [blodserum] så mycket mer ökats, och med tiden tiltagit i skärpa.

Under then skarpa Winterkölden, som thetta åhret länge pågått, hafwer Hans Maj:t warit utsatt för många och swåra förkylningar både om Hufwud och Fötter. Nu inföll then olyckeliga 12:te Februarii, tå Hans Maj:t föga mer än 3 timar efter måltiden, som war starck och af stadig mat, blef angripen af häftigaste Magkramp och Spasme i Underlifwet, hwilken i hast äfwen rörde Hufwudet och Hiernan, utprässade en myckenhet skarpt Serum, och therigenom sammanklämde the til lifwet oumgängeliga delar, samt hastigt slöts i en dödade Asphyxia [kvävning], och fullkomlig Apoplexia Serosa [?], alla Swea Rikes Inbyggare till största sorg och afsaknad.

Archiater Schützercrantz hafwer förrättat öpningen af Thet Kongl. Liket, och med mycken flit och noggrannhet fulkomnat Balsameringen, med Hof-Chirurgi Justins tilhjelp; så at Högstsalige Konungens Jordiska Öfwerlefwor blifwa snart satte på en så Stor Konung anständig Parad-Säng.

Af Kongl. Collegii Medici Ledamöter
Abrah. Bäck
Zack. J. Strandberg, Joh. Bergstral,
Joh. A. Darelius, Roland Martin,
D. v. Schulzenheim, P. J. Bergius,
J. Pfeiffer, Is. Svensson.

Närvarande Doctores Medici Practici S. T.
H. Schutzercrantz, J. G. Hallman,
A. Hedenberg, O. Acrel, J. F. Odhelius,
C. F. Hoffberg, Bierchén, Carl Ribe.