På min mentala ”kanske-kul-att-göra-lista-någon-gång-i-lifvet” har det i flera år funnit en punkt, ”Plantera humle”. Ofta har jag glömt bort detta för att ibland återkomma till tanken. Någon gång har jag letat efter humleplantor, men dessa har under en ganska lång tid, varit svåra att få tag i. Humlefrö har jag liggande, men dessa skall sås under senhösten, aktiveras av vinterkylan, gro nästkommande år under jord och andra året syns skotten över jord. Det vill säga sånt man glömmer bort när det är dags. Därför piggnade jag till när jag väl hittade en annons om att Humleplantor var till salu på en rätt närbelägen handelsträdgård. Jag köpte fyra plantor och satte igång att hugga ett par hässjestörar….
»Humle» (Humulus Lupulus),
”…är en till hampfamiljen hörande flerårig, slingrande ört, spridd i större delen av Europa samt västra och norra Asien. Underjordsdelen är en ganska grov, starkt förgrenad rotstock, och den åt höger slingrande stjälken kan nå en längd av över ett 10-tal m. Bladen äro liksom stjälken strävt håriga, motsatta och djupt handdelade. H. är enkönad och hanplantorna bära yviga knippeblomställningar av små gröna blommor, honplantorna ha blommorna i korta, kottelika ställningar, de s. k. humlekopporna. De fjäll i kopporna, bakom vilka blommorna sitta, äro vid basen mer eller mindre rikligt försedda med små gula körtelbildningar. I dessa alstras ett hartsartat aromatiskt ämne, lupulin eller humlebittersyra, som betingat H:s användning till kryddande av öl. Lupu-linet är emellertid mycket lätt sönderdelbart, varför förvaring av H. är förbunden med svårigheter. Skulle den mögla, blir den oanvändbar. Odling av H. omtalas första gången år 768 i det frankiska riket, men sannolikt är att vild H. redan tidigare kommit i bruk.Humle
Till vårt land kom kännedomen om den först på 1200-talet, men sedan började man snart anse humleodling så viktig, att förordningar därom gång’ på gång utfärdades, och ända till mitten av förra århundradet gällde bestämmelsen i 1734 års lag, att vid varje helt hemman skulle finnas en humlegård om 200 stänger. För H. måste man nämligen sätta upp höga stänger, som den kan slingra omkring. Viktigt är också, att jorden är kraftigt gödslad. Härtill användes förr väl brunnen ladugårdsgödsel, numera dock 1 de egentligen humleodlande länderna övervägande konstgödsel. Hos oss förekommer H. ej sällsynt i skogsbryn och snår, hälst på något fuktig mark i landets södra och mellersta delar, delvis ursprungligt vild, men säkerligen minst lika ofta förvildad från gammal odling. Numera odlas den knappast i vårt land, ty bryggerierna föredraga att inköpa större partier av enhetlig vara framför att taga emot småposter från olika odlare. Blandning av olika sorter och skörd från olika håll är nämligen olämplig för bibehållande av likartat öl. H. har också börjat bli föremål för förädling, och ganska mycket arbete har wider senare år nedlagts på tillvaratagande och renodling av olika stammar. De länder, där odlingen mest bedrives, äro numera Tyskland och England, där ju också maltdryckerna spela sin största roll. Som prydnadsväxter odlas Guldhumle, vilken har gula blad och Japansk humle av vilken finns en vitbrokig form.”
-Svenskt lantbrukslexicon, 1941
Hur gör man då för att odla humle? Jag gjorde som jag brukar, titta i någon gammal bok;
”Humlen förekommer vild i Sverige ända upp till Jämtland och Norrbotten, och är en af de förnämsta af våra s. k. handelsväxter, som förtjänar att odlas vida allmännare än hvad nu är händelsen. Jordmånen skall vara djup och alfven får icke vara vattensjuk. En godartad kalkhaltig lätt lera är mest passande för humlen; men den går äfven till på god sandjord. Humlegårdens läge skall vara sådant, att den är skyddad för blåst från norr och i öfrigt för den i orten mest rådande vinden. Vidare bör läget vara fritt och soligt.”
Humhum från humlegården
Humlegårdens anläggning och skötsel
Jorden måste djupgräfvas (rajoleras) till 90 cm., hvarvid matjorden lägges underst och älfven öfverst, hvarefter den uppvända jorden gödslas. Detta arbete bör verkställas på hösten. Följande sommar brukar man taga en potatisskörd på den blifvande humlegården, för att densamma skall blifva mera tjänlig för humlen. Humlen kan planteras och behandlas på olika sätt, och på grund häraf förekomma ris-, säng- och kuphumlegårdar, af hvilka vi här nedan skola i korthet beskrifva det sistnämnda slaget. Humlerötterna eller stjälkskotten nedsättas i rader, löpande från norr till söder på c:a 1,7 meters afstånd från hvarandra i 30 cm. djupa gropar, med 30 cm. diameter, som till hälften fyllas med väl brunnen gödsel eller god kompost, hvarpå nedmakas litet god jord, som formas till en pyramid eller kupa. Humleplanteringen kan ske såväl på hösten, i september månad, som om våren. Sistnämnda årstid är hos oss den vanligaste.I sidorna af den pyramidformiga jordhögen intryckas i hvarje grop 2-3 rötter, så att de nedtill äro 6-8 cm. skilda från hvarandra, men upptill stå nära intill hvarandra. Jorden fylles med handen omkring rötterna och äfven öfver dem, hvarvid noga tillses, att stjälkskotten sättas så att groddögonen komma uppåt.
När humleskotten nått en höjd af 30-50 cm., uppbindas de intill de vid hvarje planta nedsatta störarna, hvilka det första året bör vara endast 2-3 meter långa. Sedan företages jordens luckring med hackor, hvarvid jorden äfven rensas. På hösten afskäras refvorna l meter öfver jorden, och störarna borttagas försiktigt, hvarefter litet ladugårdsgödsel utbredes öfver humlestockarne. – Sällan får man någon skörd första året.
Andra sommaren störas humlegården med 4-5 m. långa störar. De tre starkaste refvorna vid hvarje kupa uppbindas. Därefter bortskäras alla öfriga refvor, utom en, som man låter vara ett par dagar i reserv, för den händelse att någon af de uppbundna skulle på något sätt skadas. Efter 2-3 dagar bortskäres äfven reservrefvan, ifall hon ej behöft användas. Refvorna kupas och de nedre bladen af plockas till omkring 1.8 m. höjd, hvarigenom fruktsättningen och mognaden af humlekopporna påskyndas. Vidare luckras och rensas efter behof.
Skörden
Humlen är färdig att skörda, när kopporna äro gulgröna och lukta starkt och när mjölet i kopporna kännes klibbigt. Hos oss inträffar humleskörden vanligen i början eller medlet af september. Humlerefvorna afskäres nu 1,8-2 m. ofvan jord. Humlestörarna upptagas, och de kvarstående afskurna refvorna bindas efter hvarje stör tillsammans i en knut, för att därigenom förhindra vidare utflöde af saft från humlerötterna. Humlekopporna af plockas, så att en del af skaftet medföljer, och torkas omsorgsfullt. Torkningen sker hos oss vanligen på så sätt, att humlen utbredes tunt på ett rent golf i ett torrt och luftigt rum, där den 2-3 gånger om dagen omröres med ett mjukt spö eller en med långa pinnar försedd räfsa. Om nätterna och när väderleken är fuktig, skola fönster o. d. vara stängda, ty humlen skadas lätt af fukt. – Humlen kan äfven torkas i kölna. Så fort humlen blifvit torkad, bör den inpackas så hårdt som möjligt i säckar eller mera sällan i kistor.
Bladen af den skördade humlen kunna användas till foder åt boskapen, som gärna äter dem. Humlegårdens varaktighet och afkastning. En humlegård kan äga bestånd och gifva skördar i 20-30 år och därutöfver. Afkastningen varierar mycket, men i medeltal torde den, vid rätt skötsel, kunna beräknas till omkring 850 kg. torr humle på hektaren.
Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. En mycket stor del av vår svenska population utgörs av honplantor, vilket talar för att den som regel spritt sig från odling. Lokaler där även hanexemplar förekommer kan vara ursprungligt inhemska och bör betraktas som mer skyddsvärda. Humle förekommer i arkeologiska utgrävningar från Birka och andra vikingatida bosättningar i Östersjöområdet, men verkar ha importerats snarare än odlats. I Sverige verkar humle odlas från 1200-talet, då olika bestämmelser om humle börjar dyka upp i lagstiftning. I Kristoffers landslag från 1442 står att varje bonde ska hålla en humlegård med 40 stänger, och kraven utökades till 200 stänger i Kalmar recess från 1474. Först år 1860 avskaffades odlingsplikten, som alltså var en del av svensk lagstiftning i cirka 400 år. Sedan 2014 odlas kommersiell humle återigen i Sverige, dock i liten omfattning.
Som tidigare nämnt ålades varje svensk bonde att redan på 1400-talet att odla humle, varför humlestörar var ett vanligt inslag i landskapsbilden. Många gårdar i Sverige, bland annat ett tjugotal som hörde till Vadstena kloster, gav inte spannmål eller smör i arrende utan humle. Den 
lagstadgade humlegården skulle ha 200 stänger, motsvarande en yta på 500 kvadratmeter, men det var inte ovanligt med humlegårdar med 2 000 stänger. Vissa gårdar hade så många som 8000, bland dem Höljesten i Gudhems härad i Västergötland år 1642. Totalt fanns det ett par miljoner humlestänger i Sverige före den så kallade agrara revolutionen på 1700- och 1800-talen. Det innebär att humlegårdarna vid 1700-talets mitt omfattade sammanlagt 5 kvadratkilometer. Förmodligen upptog humlegårdarna en flera gånger större areal än Sveriges alla kålgårdar (köksträdgårdar) och fruktträdgårdar tillsammans. Tack vare de storskaliga kartorna från 1630- och 1640-talen vet vi exakt var i landskapet humlegårdarna fanns. Dåtidens lantmätare omnämnde humlegårdar i sina beskrivningar och märkte oftast ut dem med särskilda symboler på kartorna.
De svenska folkliga namnen för humlekottar klingar vackert – tuppor, koppor, tjippor, dyppor, puppor, borrar, päpplor, nuttar – och visar i sin språkliga mångfald hur betydelsefull denna växt var. Det viktigaste ämnet i mjölet är en så kallad bittersyra, humulon, som har bakteriehämmande verkan. Just den egenskapen var orsaken till att man en gång började tillsätta humle till öl. Det hindrade ölet från att surna. Att smaken påverkades var en bieffekt, kanske inte ens en önskvärd sådan. Det är bara i drygt hundra år som människan har känt till att man kan bli kvitt skadliga mikroorganismer genom pastörisering, och dessförinnan var man hänvisad till andra metoder. Ett sätt var att ta hjälp av växter som innehåller antibakteriella ämnen, exempelvis humle, pors, skvattram och ekblad.
Exempel på kraftig humle-rus
Det som vi nutida människor främst förknippar med humle är förstås öl – förutom det ännu levande uttrycket ”lång som en humlestör”. Den kalla bärnstensfärgade drycken silad genom ett lager av vitt fast skum är för många drycken framför andra. Öl förknippas med törst, tillfredsställelse, berusning, fest och flertusenårig nordeuropeisk tradition. Alla fyra ingredienserna i öl – vatten, korn, jäst och humle – sätter sin prägel på smaken, men det är ändå humlekryddan som ger det mest karakteristiska smakintrycket.
Det kan tyckas märkligt att kronan var så intresserad av människors vätskeförsörjning att man under flera århundraden och med olika styrmedel engagerade sig så starkt för inhemsk humleodling. En orsak var att man förr i tiden inte kunde bevara färskvatten friskt när man befann sig till sjöss, medan öl höll sig länge. Men den främsta bakgrunden var att öl är så mycket mer än en dryck: 2-3 liter öl är näringsmässigt en hel måltid. I historisk tid kunde faktiskt en betydande andel av energibehovet täckas av öl. Dessutom fick man ett värdefullt tillskott av proteiner, mineraler och vitaminer, främst vitamin B. Det är jäsningsprocessen som berikar med lysin, riboflavin, niacin, tiamin, andra aminosyror och vitaminer, vilka från början endast finns i låga mängder eller inte alls i kornet.
I det gamla bondesamhället var risken för missväxt och hungersnöd alltid närvarande. Grödor som tålde regn, torka och kyla var därför särskilt värdefulla. Skörden blev då inte alltid så stor, men det gick under alla omständigheter att skörda något. Korn – en av ingredienserna i öl – är det spannmål som behöver kortast vegetationsperiod. Även under dåliga somrar kunde man därför lita på att få åtminstone någon skörd.
Dessutom hände det vissa somrar att kärnan började gro redan på axet, så kallad fältgroning, eller att detta hände i kornboden efter skörd. Kornet kunde då inte malas till mjöl eller lagras, men däremot kunde det användas till malt och gick sålunda inte förlorat. Första steget i ölbryggning är nämligen mältningen, vilket innebär att kornkärnorna får gro för att stärkelsenedbrytande enzymer ska bildas. Om landet blev avskuret från humleimport hotade sålunda hungersnöd, och genom inhemsk produktion minskades sårbarheten. Det är bakgrunden till humlets unika juridiska ställning.
Även om konservering av öl var humlens viktigaste uppgift kunde hela växten användas. Stängeln innehåller långa starka fibrer som nyttjades till rep, snören och i någon mån till tyger och mattor. Späda humleskott var en delikatess som kan liknas vid sparris. Och under nödår kunde hela växten användas som foder till djuren.
Jag började plöja upp marken vid småkollarna. En ytterst liten markbit som jag inte visste vad jag skulle göra med. I fjol sådde jag några fröer i hopp att få igång en sommaräng, men det tog sig inte riktigt som jag ville. Eftersom plogen ändå var på, plöjde jag upp hela tegen på östra sidan bäcken, den så kallade ”gule åkern”. Vallen var väldigt gammal och det var tjocka trädrötter genom halva tegen, men till slut var vallen bruten. Nu hade jag helt plötsligt en ny punkt på listan; att komma igång med mitt lilla kulturprojekt. Det skall sås en blomsteräng/kultärn/sommaräng runt berget, humle skall planteras på ett ställe och någon gång kommer förhoppningsvis en kragemärr att uppföras på själva berget. Resten av tegen kommer att få en fin vallblandning för får, bestående av vitklöverblandning, käringtand, alsikeklöver, svartkämpe, kummin, timotej, engelskt rajgräs, ängsvingel, rödsvingel m.fl.
Kulturängen kommer att bestå av en flerårig blandning av arter som framför allt används i vallodling. Blandningarna består av sommarblommor som är lämpliga att direktså. Genom att kombinera tidigblommande arter med senblommande förlängs blomningsperioden. Blandningen sås i april-maj, eller när temperaturen är 17–18°C på dagen och 7–8°C på natten. Jorden behöver intevara näringsfattig för att sommarblommorna ska trivas. Kulturängsblandningen håller cikoria, blålusern, gullusern, käringtand, pimpernell, svartkämpar, getärt, kummin, vitklöver, rödklöver, alsikeklöver,prästkrage, stor-och liten blåklocka, blåeld, brunört, rödblära, rödklint, gulsporre, gulmåra, äkta johannesört, bockrot och rölleka. Utsädesmängden är 1 gram per kvadratmeter för en blomstrande kulturäng. Man bör så när det är vindstilla och blanda fröerna med bulk, typ sågspån eller sand i proportionerna 1 del fröer och 5 delar bulk.
Nu gäller det bara att få planeringen rätt…
Tjörnbo 