Om häxprocesserna


Ihopskrivet med fakta från Wikipedia och  Bohusläns historia och beskrifvning af Axel Emanuel Holmberg.


När häxprocesserna pågick som värst så blev även tjörnbor drabbade. En som avrättades på ‘Brännebärt’ i Myggenäs var Malin Ruths, 1591 – 1672 . Malin Ruths var en så kallad klok gumma och änka.  Eftersom Bohuslän under denna tid tillhörde Danmark, så blev häxprocesserna extra grymma. Detta eftersom det tidigare danska landskapet fortfarande hade kvar den danska lagen om häxeri -som tillät tortyr av misstänkta- något som den svenska lagen formellt sett inte gjorde. En annan skillnad var att man i Bohuslän använde sig av vattenprovet, något som inte längre tillämpades i resten av Sverige vid denna tidpunkt.

Malin Ruths anklagades för att ha dragit sillen från land med hjälp av magi genom att sätta ned ”kopparhästar i vattnet för dem”. Detta betraktades som ett brott mot näringslivet, och hon belades med bojor i fängelset. En annan av åtalspunkterna var hennes utövande av läkekonsten. Efter att ha nekat till anklagelsen om häxeri dömdes hon att genomgå vattenprovet, där hon flöt på vattnet precis som alla andra som utsattes för detta prov. Hon fortsatte att neka och sade att hon hade flutit på vattnet på grund av sin fetma, ”Och så skulle allt folket i hela staden på samma sätt flyta på vattnet, där de till ett sådant prov ställdes”. Vad gällde anklagelsen om hennes läkekonst tvivlade hon på att någon kunde ha orsak att beklaga sig ”emedan hon haver gjort hundrade människor god och ingen ont”.

Häxkommissionen beslöt nu att använda tortyr för att få henne att bekänna. Hur hårt hon än torterades ropade hon ändå: ”Att hon är Guds barn, kan intet bekänna eller ljuga på sig själv”. Även prästen uppmanade henne förgäves att bekänna: ”Hon blev ock på tillbörligt sätt hotad och tvingad till sanningens bekännelse, dock sådant allt förgäves”.

Ett år senare meddelade rådhusrätten i Marstrand den inte orkade befatta sig med henne längre. Rätten hade prövat tvång, tortyr och andra medel ”Men nu är hon rörlig, alldeles döv, litet eller inte ser och fullkomligt uti barndomen fallenm, så att henne inte står varken på ett eller annat sätt att uträtta”. I november 1671 dömde Göte Hovrätt henne att halshuggas och brännas.

Den 27 januari 1672 utpekade protokollen från häxerirättegångarna berget Sötången vid Myggenäs på nordöstra ändan av ön såsom den plats, där sju häxor samt trollkarlen, som kunde göra vind med sin pipa, halshöggs och brändes i närvaro av fyra prästmän.[1]

Numera heter Sötången Sjötången och den plats de brändes på har fått namnet Bränneberget. – Brännebärt.


Trollpackor och avgudadyrkare.

De första avrättningarna under de stora bohuslänska häxprocesserna ägde rum i Kungälv i april 1670.  Då föllo de sex första offrens huvud för bilan, och deras kroppar blevo brända å bål. I juni halshöggos Elin i Staxäng och hennes man på samma ställe. Nästa gång dylika scener utspelades var i januari 1672, då på tre olika platser 20 personer avrättades.  Det var dels på gården Vik i Skee, dels i Krokstad och dels på Tjörn. Protokollen utpeka här berget Sötången vid Myggenäs på nordöstra ändan av ön såsom den plats, där sju häxor samt trollkarlen, som kunde göra vind med sin pipa, halshöggos och brändes i närvaro av fyra prästmän. Trots alla dessa mäns ansträngningar återkallade samtliga offren inför döden sina bekännelser. Och på liknande sätt gick det även på de andra avrättsplatserna.


Den som vill fördjupa sig ytterligare kan läsa Gripenklous trolldomskommision på Marstrand, Orust & Tjörn 1669-1672.


Nutid
Utdrag från protokollet från Tjörns hembyggdsförening.

Det aktuella utbyggnadsområdet råkar ligga mitt över ett bergsavsnitt i Myggenäs, som sedan lång tid är känt som avrättnings- och brännplats för åtta människor, vilka dömts till döden för trolldom. Händelsen finns noggrant återgiven i gamla domstolsprotokoll och skulle ha ägt rum den 27 januari 1672. Avrättningen har senare återgivits i flera sammanhang bl.a. av historikern Axel E.Holmberg i hans “Bohusläns historia och beskrivning” (1867). Enligt ortsbefolkningen skulle själva platsen för bränningen legat i bergspartiet ovanför den s.k. Trollyckan strax invid vägen mot Wallhamn, I boken Ortsnamnen i Tjörns Härad finner vi att namnen Brännebergsbacken och Bränneberget skulle funnits i trakten i perioden 1735-1837. Möjligen kan dessa namn finnas på gamla skifteskartor, men det återstår attkontrollera. I vilket falI som helst tycks trovärdiga personer långt in på 1900-talet ha haft en uppfattning om brännplatsens belägenhet……ett foto från sjösidan som visar hur området såg ut från tidigt 1900-tal med betydligt mindre skog och Trollyckan mycket väl synlig.


…..Efter en stund letande kunde platsen med 100-procentig säkerhet återfinnas mitt i planområdet. Se markering på illustrationskartan. På den utpekade brännplatsen finns idag en kraftig tall och en ung ek tätt intill (se foto) och ett jordlager för ev. framtida undersökning av askrester. Det senare torde vara nödvändigt för att med bestämdhet kunna fastslå att detta är platsen vi söker. Platsen fyller de krav man på den tiden ställde för ett dylikt häxbränningsbål; långt från odlingsmark och med en vid utsikt, så att allmänheten kunde beskåda händelsen även på långt avstånd. De dömda anlände med hög sannolikhet per båt till en brygga nere vid Sötången. Studerar man topografin så var det på den tiden betydligt mera lättframkomligt till brännplatsen, på grund av skoglöshet, genom ett pass (Brännebergsbacken?) från Trollyckan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.