Mer om Självbindaren

»Skördearbeten»
Vid skärning af råg bör en man hinna 0,65 hektar och af hvete 0,5 hektar. Af korn, hafre eller blandsäd hinnes 0,5-0,75 h:ar, om säden står, ligger den mycket hinnes ej mer än 0,25-0,35 h:ar. Ett hjon upptager och binder säden i band eller nekar, af 20-25 cm. genomskärning, efter en man. Af ärter och vicker hinnes 0,25 h:ar. Att taga i beaktande är om hjonet i fråga är ett rotehjon, dåårhushjon eller vanligt hjon. Till bindarbete kan äfven hela och halva idioter af båda könen nyttjas.

Vid uppsättning af råg och hvete i öppna långskylar eller rökar, då man sätter 2 band emot hvarandra och 10-12 par till hvarje skyl, bör en man hinna skyla lika mycket som 3 man skära, om säden står, ligger den eller är mycket tunn bör en man hinna skyla efter 4 mejare. Äfven hinnes lika mycket af korn, hafre och blandsäd.

Vid uppsättning af hattskylar eller runda rökar af råg och hvete, med 10 band i hvarje skyl, bör en man och ett hjon hinna sätta upp efter 2 mejare, om säden är tjock; är den tunn efter 3-4. Vid påsättning af hattar, då man använder ett band till hatt, bör en man hinna påsätta 150-200 hattar (15-20 i timmen).


Arbetet med att skörda säd var under lång tid förknippat med hårt slit. Nu förtiden är processen helt mekaniserad, men vägen dit har varit lång. Resan började för mer än 150 år sedan med en uppfinning som kallades självavläggare. Självavläggaren utvecklades i sin tur till självbindaren. Självbindaren ersattes av skördetröskan.

Sida_Maskiner_sjelvbindare-004Självbindarens föregångare, självavläggaren, var färdigutvecklad redan på 1860-talet. Vid sekelskiftet fanns det några tusen självavläggare i Sverige. Många utav dessa hade funnit vägen från sina amerikanska tillverkare till skånska gods och herresäten. För den vanlige bonden fanns det vid sekelskiftet också enklare tekniska lösningar för att underlätta spannmålsskörden. Dessa skördeapparater byggde på vanliga slåttermaskiner, kompletterade med skördetillsatser av olika slag.

De enklaste hjälpmedlen lade säden rakt bakom maskinen varför man måste skaffa fram så stor arbetsstyrka att bindningen av kärvar var klar innan maskinen kom i nästa drag. Med de dyrare maskinerna kunde man köra ”på förråd”. Självavläggarna levde kvar på en del gårdar ändra fram till 1950-1960-talet.

Den första knytapparaten för manillagarn (ett snöre tillverkat av bananfibrer) hade sett dagen ljus i Amerika år 1878. Medd den pusselbiten på plats startade självbindarens levnadssaga. Vid sekelskiftet 1900 fanns det någon typ av uppsamlande skördemaskin för spannmål på var femte Skånegård. I hela Sverige fanns bara några hundra självbindare. De var tillverkade i Amerika, möjligtvis med undantag för en och annan kopia från Rottneros eller Överums bruk. I öfvrigt var det fortfarande lien som härskade.

50 år senare stod självbindarna för merparten av spannmålsskörden. Det som drev fram övergången från självavläggare till självbindare var i första hand svårigheten att skaffa fram kvinnlig arbetskraft, hjon, tattare och statare till att binda kärvar. För billigare blev inte skörden med självbindare. En självavläggare kostade strax före första världskriget cirka 300 kronor, en självbindare det dubbla. Omräknat motsvarar 300 kronor år 1912 ungefär 15,000 kronor år 2016.

Med tanke på att en normal årslön för en dräng låg på runt 300 kronor vid denna tid, var troligen en självavläggare eller självbindare en dyr investering för husbonden.


»Beräkning af kostnaden per dag för arbetare och dragare vid jordbruk»

Jordbruksarbetarne kunna indelas uti: »tjänare» (i husbondens kost) »statare», »torpare», »hjon» och »fria arbetare» eller »daglönare».

arbetspris2016En manlig ogift tjänare får i regel omkring 150 kronor i lön. Hans kost m. m. torde få beräknas till 200 kronor eller 55 öre om dagen. Hela aflöningskostnaden blir i så fall omkring 350 kronor. Om man från årets 365 dagar fråndrager 65 helgdagar samt dessutom 5 dagar för möjlig iråkad sjukdom m. m., så återstår 295 arbetsdagar. Hvarje dagsverke kostar då arbetsgifvåren 1 krona 18 öre.  En piga får vanligen omkring 90 kronor i lön. Hennes kost m. m. torde få beräknas till 165 kronor eller omkring 45 öre om dagen. Hela aflöningskostnaden blir således omkring 255 kronor. Alldenstund hon måste deltaga i hushållsbestyren äfven under helgdagarne, så torde man icke lämpligen böra reducera hennes arbetstid till mindre än 34 dagar. Hvarje arbetsdag kostar således arbetsgifvaren omkring 75 öre.

Enligt herr Urban v. Feilitzens »Statistiska material» angående tjänare, statare och torpare i Östergötland och Småland, utarbetadt 1888-1891, hade då en vanlig statare på östgötaslätten 125 kronor i lön samt en stat värd 145 kronor. Om värdet för bostad, vedbrand, läkarevård, personalutskylder m. m. uppskattas till 75 kronor, så uppgår hela aflöningskostnaden till 345 kronor. Härför utgör stataren minst 295 dagsverken. Hvarje dagsverke kostar då arbetsgifvaren 1 krona och 17 öre.


En självbindare krävde helst tre hästars anspann meadn det räckte med två häst(krafter) till en självavläggare. Dessutom tillkom kostnaden för bindgarnet. Detta kostade ungefär lika mycket som dagslönen för upptagerskor, om sådana fanns att leja. När kärvarna bands för hand använde man ju stråband som inte kostade något extra. En påtaglig fördel med självbindaren var dock att spillet blev mindre.

Toppåret för självbindarförsäljningen inträffade så sent som 1946 me 6000 stycken sålda bindare. Därefter dalade försäljningen snabbt och skördetröskorna började ta över. Självbindaren blev hopplöst omodern någon gång i slutet av 1950-talet. År 1948 bärgades dock den svenska spannmålsskörden med hjälp av 80,000 självbindare och 4,000 skördetröskor. Några år in på 1960-talet stod nästan varenda bindare, ny som gammal, undanställd i ett hörn till ingen nytta. Många av dessa var tekniskt sett i mycket gott skick. Men tiden hade sprungit ifrån dem.

Ibland står tekniken till synes stilla i flera årtionden för att sedan plötsligt ta ett språng. Det går aldrig att förutse i förväg när dessa tekniksprång inträffar. Visst hade bönderna kring halvsekelskiftet sina föraningar om att självbindarnas saga var all, men få anade då att teknikskiftet från bindarskörd till skördetröskning skulle bli så omvälvande.


Sida_Maskiner_sjelvbindare-002Man kan tro att försäljningen av liar skulle dala i takt med att vall- och spannmålsskörden mekaniserades. Statistiken säger annorlunda. Fram till andra världskriget såldes det ungefär 150,000 liar per år i Sverige. Under andra världskriget ökade till och med försäljningen till 200,000 liar per år. Så sent som 1948 såldes det 150,000 liar trots att slåttermaskiner och självbindare till stor del tagit över deras arbete. Men maskinerna klarade inte allt. Dikes- och vägrenar måste fortfarande slås med lie och kringslaget runt spannmålsfältet gjordes ofta med lie ännu vid sekelskiftets mitt.


Sida_Maskiner_sjelvbindare-003År 1942 antogs svenska normer för pappers-skördegarn. Enligt dessa normer tillverkades sedan pappersgarn genom Statens Livsmedelskommisions försorg. Orsaken var att det under kriget rådde brist på sisalfibrer, råmaterial till sisalgarn. Krigstidsmaterial överlever sällan ett krigsslut. Pappersgarnet är ett undantag. Det blev tvärtom en allvarlig konkurrent till sisalgarnet för lång tid framöver. Under kriget var bindargarnet dyrt. På en timme förbrukade en självbindare garn för tre till fyra kronor, att jämföra med maskinskötarens lön som då endast var strax under en krona per timme.


Sida_Maskiner_sjelvbindare-005Okomplicerad pionjär
Bilden är från 1891. Den afvslagna spannmålen samlades upp på grinden bakom kniven. När man fått ihop lagom mängd sänkte den medföljande drängen ner grinden mot marken med hjälp av en fotpedal. Grödan hamnade då i en hög på marken. Medan avläggningen pågick bromsade drängen upp den nya säd som maskinen skar av med hjälp av en bred handräfsa. Kärvarna bands för hand med stråband.


Tidig föregångare
Sida_Maskiner_sjelvbindare-006
Hornsby självavläggare började importeras från Amerika redan på 1870-talet. Bakom slåtterkniven fanns en plattform, utformad som en 90-graders cirkelsektor. Kamhaspeln hade fyra eller fem vingar. Dessa lyfte från bordet precis när de passerat knivapparaten. Maskinens automatik kunde ställas in så att vissa haspelvingar (var tredje, var fjärde eller var femte) istället följde plattformen och förde ut den uppsamlade grödan från maskinen. De prydliga högarna förvandlades sedan för hand till fina kärvar.


Enmansbetjänad
Sida_Maskiner_sjelvbindare-007

Denna skördetillsats till en vanlig slåttermaskin är från tidigt 1900-tal. Allt manövererades av körkarlen. Ekipaget var alltså enmansbetjänat. Tillsatsen bestod av en vinghaspel och en sluttande uppsamlingsgrind. Den hopsamlade grödan lades av varje gång körkarlen/hjonet med en fotpedal fällde grinden mot marken. På haspeln kunde man montera en eller två avläggarräfsor.


Unikt haspelsystem
Arvika självbindande skördemaskin är på bilden försedd med stavhaspel, torpedstråskiljare och inre stråskiljare. År 1931 introducerades stavhaspeln av Arvikaverken som ”en värdefull nyhet för den självbindande skördemaskinen”. Stavhaspeln var speciellt utformadd för arbete i liggsäd. Tre träarmar var fästa vid en roterande järnring på ett sådant sätt att armarna grep in i säden från sidan. Armarnas rörelse styrdes av tre långa styrstavar. Trots att stavhaspeln gjorde ett utmärkt arbete, inte bara i liggsäd utan även i stående gröda, blev den aldrig någon storsäljare. Det berodde nog dels på att stavhaspeln var dyrare än en vanlig haspel, dels på att den gick tyngre.

Sida_Maskiner_sjelvbindare-008


Amerikansk förebild
Sida_Maskiner_sjelvbindare-009Wood’s självbindande skördemaskin började importeras från Amerika på 1890-talet. Även självbindare från McCormick, Deere och Massey dök upp vid denna tid. Först ut bland svenska tillverkare var Rottneros bruk. Det är bara detaljer som skiljer dessa maskiner från dem som fanns att köpa 50 år senare. Wood-maskinen var vänsterskärande och hade dragstång utan förställare. Maskinen var som synes utrustad med kärvsamlare (den svängda grejen till vänster på maskinen). Denna hade plats för upp till sex kärvar som lades av på marken när körkarlen/hjonet tryckte på en pedal. Kärvsamlaren underlättade uppsättningen av skylar eller krakar/nekar.


Fiffig fjärrkontroll
Sida_Maskiner_sjelvbindare-010Traktorstyrningen ROBOT från And. Fischer i Stockholm var ett försök att göra bindareskörden med traktor till ett enmansarbete. Från bindarens sits manövererades traktorns styrning med en vajer och kopplingen med en spak. Roboten fungerade enbart på markdrivna (ej kraftuttagsdrivna) bindare och blev aldrig någon succé. Reklamslogan löd: ”En man på traktorn och en på bindaren är en för mycket”. Bilden är från 1948.


Drifvs med traktorkraft
AVA självbindare för traktordrift, mod. TH-7 från Arvika-verken hade en skärvidd på hela sju fot (2,1 meter). Detta var en maskin för de riktigt stora gårdarna. Flertalet nya traktorer var från mitten av 1930-talet utrustade med kraftuttagsaxel. De första jordbruksmaskinerna som drevs via kraftuttaget var självbindarna. Fördelarna var uppenbara. Nu roterade bindarens arbetsorgan med konstant varvtal oavsett körhastighet. Och det blev mycket enklare att åtgärda ett stopp i maskinen. I mitten av 1930-talet började bindarna förses med luftgummihjul istället för järnhjul. Nu vågade sig en och annan på att skära även kringslaget med bindare. Tidigare slogs detta alltid med lie. Ett gummihjul manglade inte ner grödan på samma sätt som ett platt järnhjul. För hästbindare var det dessutom en påtaglig fördel att gummihjulet rullade lättare än järnhjulet.

Sida_Maskiner_sjelvbindare-011


Effektiv 10-fotare

Sida_Maskiner_sjelvbindare-012

Massey-Harris vänsterskärande traktorbindare n:o 10 A med 10 fots (3,05 meter) skärvidd tillverkades av Massey-Harris Co i Kanada och importerades till Sverige av Överums bruk. Ett så här brett skärbord gav givetvis stor belastning på bindverket om skörden var bra. I Kanada var skördarna lägre. På en del stora gårdar med flera bindare var en av dem vänsterskärande. Den användes för kringslaget och för att skörda liggsäd som låg åt ”fel håll”. Liksom alla andra traktorbindare krävde den här maskinen två mans betjiening, en redig karl på traktorn och ett rotehjon på bindaren. Ofta spändes en lina mellan bindaren och traktorförarens arm. Om bindaren krånglade ryckte bindarskötaren i linan och traktorföraren stannade genast. Modellen är från 1937.


Lättviktare från Morgongåva
Sida_Maskiner_sjelvbindare-013Lättbindaren Aktiv från Westerås-maskiner i Morgongåva fanns att köpa redan år 1941 men levde kvar under hela 1950-talet. Bindaren på bilden hade ett skärbord på sex fot (1,8 meter) och var kraftuttagsdriven. Elevator, plattform och bindverk drevs nu med kilremmar, vilket gav en mjukare gång än den äldre kedjedriften. Den minsta modellen, med luftgummihjul och 4½ fots (1,37 meter) skärvidd vägde bara 603 kilo. Den drogs lätt av två hästar. Till nöds gick det till och med att köra maskinen med skaklar och en häst. Fram på 1940-talet ville även mindre gårdar skaffa en egen självbindare. Och industrin var givetvis inte sen att tillfredsställa det behovet. År 1944 fanns hälften av rikets alla bindare på gårdar med mindre än 20 hektar åker.


Nytt och gammalt i skön förening
Herkules traktorbindare TLB från Arvika-Thermaenius i Katrineholm var under hela 1950-talet en populär maskin på många mindre gårdar. Denna lätta, kraftuttagsdrivna bindare hade en skärvidd på fem fot (1,5 meter). Traktorn var givetvis öfverlägsen hästen som dragare. Men ur en synpunkt innebar den en klar försämring. Nu gick det åt två man vid skörden. På hästtiden var bindarkörningen ett enmansarbete. På bilden samlas ett antal kärvar upp i en kärvsamlare. Den som hade mycket liggsäd kunde byta ut kamhaspeln mot en stavhaspel. Bäst fungerade bindarna i havre. Av riktigt kort korn och lång råg var det svårare att forma jämna och fina kärvar.

Sida_Maskiner_sjelvbindare-014


Allgaier, System Porsche
Sida_Maskiner_sjelvbindare-015Så här såg det ut på många håll i Västtyskland under skörden sommaren 1950. Under den första uppbyggnadstiden, som snart skulle komma att kallas ”det tyska undret”, var det inte många som hade råd med stora och dyra traktorer. Då var Allgaier AP 17 en utmärkt lösning. Enligt tillverkaren Allgaier-Werke i Friedrichshafen (där man tidigare byggde Zeppelinare) var AP 17 en ”universiellt användbar maskin” med hög dragkraft för tunga jordar. Genom att axlarna var av portaltyp och undersidan nästan helt slät, var det inte mycket som hindrade framfarten. En bland många andra fördelar var att spårvidden var lätt att justera. Motorn var en 2-cylindrig 4-taktsdiesel på 18 hästkrafter och lådan var 5-växlad med en backväxel. För den som ville köra AP 17 i fruktodlingar fanns det extra skyddsplåtar att köpa. Med dem på plats blev den lilla traktorn (bara 250 cm lång och 152 cm bred) nästan helt inklädd.