Sockenbeskrifvning öfver Stenkyrka Socken 1765

Ur Johan Gothenius skildringar.


Socknebeskrifvning över Stenkyrka Socken 1765
Occonomisk Socknebeskrifning öfwer Stenkyrka Sockn på Tiörn. Uti Bohus-län.

Tiörn är en ö och et Prästegäll i Bohus-Lähn, belägen wid stora hafwet och Cattegat, består med Sundby, som är et Gymnasä Säteri, Prästegården, Capellans och Enkosätet inberäknade, af 150 hela Hemman, och sträcker sig i längden från Marstrands fiohlen till Skåpesund 2 mil, och wid pass lika långt i bredden ther bredast är. Hela ön är i Båtsmanshall indelt, undantagandes the under Sundsby Säteri lydande Insockne Fräldehemman, som äro indelningsfrie. Till thenna Ö höra, förutan många obebodde öjar och holmar, följande 19 bebodde Miörn, som genom en bro öfwer et trångt sund med Tiörn sammanbindes, bestrår med Säteriet Sundsby af 7 hemman, Lilla Askerön, Almön, Lilla Brattön, Saltholmen, Lilla Dyrön, Kiersön, Risön, Stora Dyrön, Hättan, Tiörnekalfven, Klädesholmen, Åstol, Staphansholmen, Härön, Skeboholmen, Biörholmen, Kielkerön, och Kiölrödholmen.

Stenkyrka är moderkyrkan i thetta Pastorat, hwartill såsom annexer Walla och Klöfvedals Kyrkor. Stenkyrka Socken är, ifrå Kyrkan at räkna, belägen 1 l /2 mil ifrå Marstrand, och 5 l /2 mil ifrån Uddewalla, innefattar i längd 1 l /2 och i största bredden wid pass l mil. Thess gräntser äro i Söder Marstrands fiohlen, i Norr Stigfiohlen och Walla Sockn, i öster Hakefiohlen och Wäster Cattegat.

Socknen är, i Afseende på goda Fåhrs underhållande wäl belägen, hälst som utmarkerna bestå af. Torra, dock gräsbärande backar och berg, och inga andra odjur finnas ån räfwar, hwilka; av Inwånare så mycket möjeligt är, utödas.

Om Åkerbruket.
Jordmånen i Socknen är nästan öfwer alt .härlig, och består af god mull- och lerjord, undantagne några få ställen wid wästra siökanten, bestå af sand och fimjord. Utsädet är här på hemmanen merendels litet, så at wäl gifwes thet helt hemman som allenast får 12, 10 eller 8 Tunnor, hwarföre ny åker, ther utrymme gifwes, åtskilligstädes årligen uptages. Sädesslagen äro mäst korn, hwilket här wäxer mycket ymnogare, och blir mer kiärnfult och hwitt, än på mång annor ställen.

Hwita och gröna ärter sås ej mycket af, ej eller rätt många rena, men thesto flera ärteblandade bönor, och grå ärter, som bestå af allahanda slag. Thetta sädet idkas rätt mycket, på thet jorden therigenom må redas, rensas från ogräs och gifwa thesto mera korn året efter. Winterråg och hwete brukas knapt mera än hwar och en kan behöfwa till Julebröd; och litet wårråg ther sandjord finnes. Man håller med skäl före, at råg- och hwetesädet utmagrar jorden, och förfarenheten isar, at thet här å orten gifwer litet igen, ther träde ej kan brukas. Hafre sås till husbehof. Ingen hampa och litet Lin. Thet räknas nyttigare, at sälja korn och kiöpa Lin.

Åkerbruksskötseln beträffande så nämnes i allmänhet, at thehna öwar then första i hela Länet, om icke i hela Riket, hwarest then nyttiga Byordningen, enligt Kongl. Brefwet af den 20 Februari 1742 blef antagen, och under en ifrande Landshöfdinge så handhafd, och genom särskilt utslag af den 17 Juli ,1746 från alt intrång beskyddad, at åkerbruket, som förut ej war bättre här än annorstädes, inom kort tid till märkelig högd, rättsintas fägnad, men grannarnas afwund täflan upsteg. Bland besynnerliga omständigheter wid åkerskötslen kunna anföras följande. Utom then besynnerliga nytta böne- och ärtesädet giör till åkrens renhållande frå qweka och ogräs, brukas och till samma ändamål årligt höstläggande. Hela åkerjorden höstlägges, undantagandes then, hwaräst anten ärter och bönor warit sådde, eller till ärte- och bönesädet nästa åhr ämnas, så framt icke mycken qweka finnes.

Ther Landthafra är inkommen, höstlägges helt sent, samt plöjes och sås helt sent om Wåren, hwarmedelst then här allmänt befinnes bäst utrotas. Till åkrens upfyllande skäras, med mycken nätt- och behändighet, tufwor af ängen, och jord af utmarken, hwilka heterogenea stundom straxt påkiöras om hösten, stundom och mäst läggas at rötas öfwer wintern. Then oändeliga, men therhos försiktiga flit, allmogen härwid årligen ankänder wisar, i thet mästa ordsaken, hwarföre kornet här wäxer mycket ymnogare och blifwer mer kärnfult och hwitt än på mång annor ställen. Enligt förledit års på allmänna Sockne-stämma upläst. och verificerade Upodlings Instrumenter besteg sig thenna Jordkiörsel i Stenkyrka Socken till 12,115 lass, och så ungefär årligen. The förr brukeliga smala åkrarna hafwa, för the många och mindre bärande fårorna skull, nu merendels öfwer alt blifwit lagde 2 uti en, som dock för watten skull ryggas. Till dragare brukas nog allmänt 4 a 3 hästar, emedan the här på orten kosta mindre at winterföda, än oxar, och få taga sitt mästa uppehälle på marken, hwilken hushåldning dock icke aldeles gillas, efter ängarna thymedelst för mycket uptrampas, och för nära afbetas. Dyngan utföres på åkren mäst om wintern; somlige giöda åkern med jord och ängen med dynga; en del giödsla åkern med sillekrås, och finna theraf otrolig nytta, några fuckta sina jordhögar med Lagen efter Trankokning, som pröfwas i högsta måtton fördelaktigt. Säden, som skäres med handskäror, torkas, såsom på skoglös ort, i krapp; 28 kiärfwar eller nekar räknas på träfwen.

Trägårdar finnas på mång ställen, fastän på andra hwarken tama eller wilda trä kunna, för then så kallade siöbrimmen skull trifwas, hwilket, oacktat alt hwad inwändes, är en bepröfad sanning.
Humle planteras för samma ordsak och stängernes dyrhet skull alsingen, förutan i Prästegården mellan trän i Trägården på thertill indelta sängar. Tobak ejeller. Träplantering nog sparsam.

Om Äng och Betesmarker.
Ängen är merendels god, dock på mång ställen mossbelupen, liten och mager, så at wäl gifwes thet halft hemman, som allenast föder 6. 7. 8. fä-kreatur. Af så liten äng tror bonden sig icke hafwa råd, at upplöja någon del till mossans bortrensande, ehutu han gång efter annan blir annorledes underrättad. Ängen jämnas med tufwornas afskärande; såren, ja ock stundom ängen stycketals, giödslas med Fähusdynga, som förr sagt är.

Kohagar hafwa the fläste, af utmarken uptagne; en del inga. The som hafwa någon widd, blifwa af somlige delte i twänne, tå boskapen hållas 14 dagar eller 3 weckor i hwarthera. En nyttig sak, harpå exempel ses på Prästegården och några flera ställen.

Utmarken är nästan allestädes bergaktig, dock finnas goda gräsbackar, mellan bergen, samt små myrer och mossar.

Giärdesgårdarna äro öfwer alt af sten, och blefwo förledit år enligt the verificerade Uppodlings Instrumenterna, förökade med 1790 famnar, med hwilka dels kohagar blifwit intagne, dels ängen skild från åkern, dels hemman och byar från hwarandra. Stengårdarna uppmurades för 18 a 20 år sedan i fredgilt stånd, men sedermera, mycket nedsiunkit. Förbättras årligen, och förledit år, enligt förr nämde Uppodlings lnstrumenter, till 2150 famnar.

Om Skog.
Skog är i thenna Socknen lika så rar, som färska Långor och Torsk i skogsbygden. Litet Ek, Ahl, Asp, Ask, Rönn och Hassel fins här och ther, och acktas nu som en helgedom, fast kanske för sent. Jag wet en enda Gran och en enda Furu i hela Socknen.

I stället för skog, tienar, hwad bränsle angår, the befinteliga Torfmossar, i hwilka jorden är blandad med rötter af, Ek, Furu och Biörk, som ligga här och ther hela famnen under jordytan, så friska, som trädet nyligen wore afhuggit, samt löf, näfwer etc. Thenna jorden trampas med fötterna under wattns påstänkande, i en håla, till consistence af en hård gröt, utbredes på marken en twär hand tiockt eller mer; ristas, när thet lifet torkats, med en torf-rist, i, fyrkantiga stycken, eller såsom Tegelsten, hwilka, när the bli fullkomligen torra, kiöras i hus till winterbränna; gifwaade thet, som är af bästa slaget, så stark wärme, som ekewed, hälst under bränwinspannan; bakar thet härligaste bröd utan medförande lukt; gifwer kohl at smida med, etc. Askan blandas i giödslen.

Ther inga Torfmossar äro, brukas thet samma, som Judarna för sina synder skull måste betiena sig af, nemligen torr koträck Ezech. [Hesekiel] 4:15, och woro önskeligit, at icke Herren framdeles, för Judiska synder skull, måtte twinga både thessa och flera, at baka sitt bröd wid thet ohyggeliga bränsle, som uti föregående 12 versen hotas. Koträcken hämtas om sommaren, tå then är, torr, på marken, och äro kohagarna somligstäds så indelte i tegeskiften, at hwar skall hämta på sin Teg. Kanske thetta är et straff för Tiörneboernes galna hushåldning med skogen i fordna tider, och blir wisserligen så för mången, som nu slösar med skogen på andra ställen.

Boskaps-Afwel.
Storboskap så wäl som hästar äro af medelmåttigt slag. Får af god art hafwa åtskilliga nu i några åhr lagt sig till, och somliga bragt temmeliga högt, men, är fara wärdt, at bonden, om han nu finge råda sig sielf, lade sig åter till den gamla sorten af grå och swarta, af ordsak, at färgorna blifwa them alt för dyra; och kanske icke utan grund klagas, at hwad till färgande i städerna insändas, ofta får oskäliga dyrt och oförswarliga bortskämt igenlösas. Getter hålles icke, om icke på et par ställen i Socknen. Swin har man, men icke många. Gåss som pålägges öfwer wintern, räknades förledit åhr allenast 21 stycken i Socknen. Biskiötslen will på thenna öppna slättbygd ej särdeles lyckas. Förledit åhr funnos 27 kupor. All slags boskap och Får taga mycken föda på marken öfwer wintern emedan snön är altid mindre och ligger ej så länge, som i skogsbygden.

Wilda Djur och Foglar.
Om icke stark is-winter skaffar wargen bro, så kommer han aldrig till Tiörn, ej eller andra slika gäster; hwarföre Inwånare, genom et ordspråk, altid hafwa fägnat sig af 3. slags friheter, nemligen frå Dregoner, Wargar och Råttor. Från , thet första slaget, har Höga öfwerheten med indelningen, från thet, andra Hakefiohl med wattnet, och från thet tredie naturen med någon förborgad ordsak befriat thenna Ö. Räfwar, som äro ortens egen afwel, få betala hushyran med skinnet; Gräfswin, och Ottrar med specket till Tran; Ockornar och Lekatt fångas icke. Siälen letas up ur sina giömmor på Hollmarna. Tiädrar ,gifwes aldrig, men, några Orrar och. Rapphöns etc. Siöfogel fins af alla slag. Örnar, Glador och Stenuglor äro nog af. Och berättas, at örnen wärkeligen skall döda gamla Får.

Om Siöar och Strömmar.
Utom Saltsiön, som omgifwer hela ön, äro här i Soçknen några små insiöar, såsom Tiärne-wattn, Rönänge-wattn, Bö-tiärn och Tolleby-tiärn, i hwilka finnas litet Gäddor; Abbor, Mört och Åhl, men fångas sällan. Fiskedammar hafwa i fordna tider warit nästan wid hwar gård, och hålles ännu åtskillige wid makt, mer för wattnet, än för the theruti mångstäds befintelige Rudor och Åhl skull.

Stordahls å är then stöfsta här gifwes, men har intet qwarnfall. Eljest finnas uti mindre bäckar mångfaldiga qwarnar, som allenast gå höst och wår. Inga andra rörliga wärk.

Om Brunnar Kiällor och Stenarter.
Såsom thenna Ö i mång annor mål liknar Canaans Land, efter beskrifningen Deut. [5 Mosebok] 8:7. 8. 9. altså ock theruti at tillräckeliga bäckar, kiällor och diup theruti ärö, hwilka nästan wid hwar gård ut med berget och inpå slättna flyta. Men bland man dock icke wet någon lysa af någon Historisk märkwärdighet. Torde och hända hwad  Stenarter angå, at Canaans förmåner: (et Land hwilkas stenar äro jern; ther man ock koppar utur bergen hugger,) kunde här igenfinnas, så framt ej till thetas upletande nödig skog saknades.

Qwarnstensberg har man något litet; men inga rara stenarter, om icke then så kallade Flytesten [pimpsten] hwilken mer förr, än nu flutit hit till Lands. Then wil sägas wara en hårdt bränd Tegelsten, men hwilket är mer likt än olikt.

Om Landets Prydnader.
Sedan the gamle Månsköldarne äro nu förwandlade till bönder’, och theras Säterier Olsnäs och Åkerwik, hwaraf thet förra haft et wackert utseende på et högt berg wid Hakefiohl, till bondegårdar, fins ingen besynnerlig prydnad i Socknen, förutan Tullhuset af sten på Lilla Dyrön, hwaräst en Uppsyningsman och 3 Besökare visitera alla genom Hakefiohl till Uddewalla gående skepp, samt the många Sillebodarne och Trankokerier, som pryda berg och holmar.

Om Ortens Näringsfång.
Inwånarena, som äro gode hemmansbrukare och starke Hushållare på sitt sätt, nära sig rundeligen af Åkerbruk, boskaps skiötsel och Fiskeri. Besynnerligen har Sillefångsten warit en moder till folkets wälmåga; men wore önskeligt, at Dottren icke dödade modren, och Herren icke toge then stora wälsignelsen bort, för the många ogudacktigheter, som öfwas wid handteringen. Så ser thet redan ut.

Om Ålderdoms Minnesmärken.
Sådana finnas inga besynnerliga, dock kan märkas
a) Rudera efter en gammal Kyrka litet i Nordwäst från Stenkyrka, som ännu kallas Wårfru Kyrka.

b) En hop Jordhögar i Hogdal, de quibus Oedman, samt här och ther upresta stenar och ättebackar, om hwilka inga eller opåliteliga traditioner finnas.

c) Några gamla Borgar, såsom Slottet wid Olsby, Borgorn wid Kibene, Borgen wid Stordal, Swaleberget wid Prästegården, hwarest ligga förfaldne murar; men om the fordomdags blifwit brukade af Inwånarne till förswar emot fienden, eller warit förfädernas tillhåld på then tiden Landet kallades Lilla Barbariet, lemnas therhän.

d) Uti höga backar en fierdingswäg och mer frå Saltsiön, ligga ännu hela musle och Ostronskal, kupungar, conchae balaner etc. hwilka jag ofta sielf sedt och granskat, samt efter berättelse, then jag dock ej skulle godkiänna, om ej min Sagesman Herr Comministern Lars Andersten, som mig häruti och mycket mera et godt biträde giordt, woro så trowärdig, hela ryggben af Långor och Torsk.

Om Folkets Inre hushåldning och hemseder.
Lefnadssättet är knapt och sparsamt, hwilket jämte arbetsamhet och flit giör folket wälmående, ehutu icke aldeles torde fattas lättingar och tiggare. Till utseende är folket alfwarsamt, dock gladlynt. Ega ock thet beröm, at the äro trogne mot sin öfwerhet; hörsamme mot sina Förmän; merendels wälwiljoge i gransämja, tienstacktige emot fremmande; upricktige, men altid dyra i handel och wandel, samt flitige i sina sysslor.

Handtwärkare gifwes nog, såsom skräddare, skomakare, smeder, snickare, swarfware, båtbyggare etc. en del qwicka nog, många dåga litet.

Qwinfolken förtiena beröm uti spinnapde, wäfwande, färgande, bindande etc. och många rätt granna och hederligen Kyrko-klädde med sina egna händers arbete; men så kläda sig ock en stor del öfwer höfwan med silke, sattin, camlot etc.

Husbyggnaden tarfwelig med Ryggåsestufwor; loft och bod. Taken allmänt af Siötång och torf. Stenhällar brukas mycket till golf i uthusen, til Öfsar [takskägg], skilnad mellan fähusbåsar, skiul på wäggar, stensättning i gårdar, samt till broar och poster på Landswägen. Till at bespara jorden är mäst hwar gård bygd på berg. Kakelugnar nästan öfwer alt frammanför bakugnen i stufwan till wedbrännets besparing.

Landswäg går längs genom Socknen från Bäckewika till Räflanda Gästgifwaregård, och therifrån till Skåpesund och Höwiksnäs.

Orten är eljest hälsosam, så at ej allenast inga besynnerliga epidemiske siukdomar här grassera, om icke somlige tider Frossan och Hetsig Feber, utan man kan ock, hos then wåtaste Fiskare, finna en hög ålder, och hafwa ordsak önska, at han måtte med äran bära sin grå hår på thenna sin Insula fortunata.


 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.