Att hässja hö 2016

»Ekonomisk beräkning vid hässjning»
Vid slåtter af klöfver, då den ej ligger, bör en redig man eller dräng hinna omkring 0,5 hektar. Är klöfvern tunn 0,75 hektar. Ligger klöfvern mycket hinnes ej stort mer än 0,25 hektar.

Af timotej slår en man 0,5-0,25 medans ett rotehjon eller dåårhushjon slår 0-0,1 hektar.

Vid vändning af tjock klöfver och timotej, som ligger på slag, bör en man hinna vända 2,5 hektar och ett hjon 1/3 mindre. Ett statarhjon, rotehjon eller halvidiot bör vända 2/3 mindre.

Vid upphängning af klöfver på »stör» (krakning) bör en redig man hinna upplägga hö på 80-100 stör, då fodret förut är hafvet intill stören af ett valfritt hjon ur socknen, exempelvis dåårhushjon, rotehjon eller ett vanligt hjon, till tvenne uppsättare. Klöfvern bör vara halftorr (men ej så torr att bladen falla utaf) innan den upplägges på stör. En redig man bör hinna stöta hål till och nedsätta 300-500 stör; det minsta antalet då jorden är hård, det största då den är mjuk. Ett valfritt hjon utbär och fördelar 500-600 stör, då den förut är utkörd och lagd i högar på fältet.

Vid hässjning af klöfver på linhässjor är det lämpligt att hafva arbetslag ordnadt på följande sätt: En man eller redig dräng sätter ned stör, 4 hjon bära fram till hässjan, 1 man sätter på linan och 3 man hänga upp höet. Detta arbetslag bör hinna 35-40 hässjor.

Vad är hö?
När gräset står upp är det gräs. När man slår gräset torkar gräset till hö. Hö beredes alltså av friskt gräs och annat grönskördat foder för att med minsta möjliga förlust av näringsinnehåll överföra dem i så torrt skick, att de skall kunna förvaras utan att undergå jäsning, mögling eller andra värdeminskande omsättningar. I äldre tid skördades hö uteslutande på naturliga gräsmarker, men med dessas fortgående uppodling till åker har den minskade tillgången på ängshö helt ersatts med ensilage/hösilage. Endast småbrukare som antingen inte ser ekonomin i att köpa en balpress med inplastare eller som klarar sig bra med hö, kör vidare med hö. Ensilage är när man slår gräset – oftast med en slåtterkross – och pressar balar och plastar redan dagen därpå. Plasten är luft- och vattentät och bevarar grönmassan genom jäsning av mjölksyrebakterier.

Om man slår gräset men en slåttermaskin/slåtterbalk, eller med lie, tar det en-två dagar extra för gräset att släppa ifrån sig vattnet i cellerna (torka). För att skynda på torkningsprocessen uppfann man slåtterkrossen, som är en slags slåttermaskin med extra slagor och en vals i sig som krossar gräset, ungefär som en mangel. Detta minskade torktiden med en dag. Efter krossen uppfann man skulltorken, man kunde bygga antingen en ribb- eller trapetsfläkt på höskullen som blåste luft och torkade höet inne i ladan. Detta snabbade upp hö-bärgningen ytterligare en dag.

Så, om man skulle låta gräset ligga på slag utan att hässja – torktid fyra-fem dagar. Under förutsättning att det var fint väder med solsken och svag vind vilket är optimalt.
Slår man gräset med en slåtterkross, vänder, kör in löshö i ladan – tre-fyra dagar.
Slåtterkross + skulltork – två till tre dagar.
Återigen, allting hänger på vädret. I nödfall hänger det på hässjan. Om det regnar så kan hässjan hålla höet väldigt länge, i flera veckor om det skulle behövas, innan man kör in höet i ladan.

Förhållandet mellan det ensilerade gröna fodrets och det torkade höets mängd
beror av värderas vattenhalt; vanligen växlar utbytet av hö med den vid god bärgning vanliga vattenhalten, 16—17 %, mellan 20 och 25 % av det friska fodrets vikt; sent skördat gräs kan dock lämna betydligt högre höprocent. Ligger vattenhalten på runt 50% kallar man fodret för hö-silage. Ensilage kan ha så mycket som 80-85% vatten i sig.

Förr (och även nu, fast mindre vanligt) fanns det olika sorters hö beroende på vad det var för grässorter.

Ängshö.
Dess betydelse och förekomst är störst i Norrland och norra Svealand. Från hårdvallsängar erhålles vanligen ett gott och näringsrikt hö, medan starrängarna och andra sidlänta marker ger ett mindre gott och på värdefulla mineralämnen fattigt hö.

Näringsvärdet framgår av följande sammanställning:

Av dessa höslag är ängshöet skördat i full blomning och starrhöet att anse som inte fullgott hö.

Vallhö.
Detta är det viktigaste av alla höslag. De i beståndet vanligen ingående vallväxterna är lucern, röd- och alsikeklöver, timotej med flera gräs. Dessa odlas sällan i renbestånd, varför höet vanligen är en blandning av baljväxter och gräs. Lucern odlades dock ibland i renbestånd.

Lucernhö.
Dettas näringsvärde framgår av sammanställningen. Skörden bör verkställas relativt tidigt, annars blir lucernhöet alltför växttrådhaltigt och halmartat. Iblandd beredes så kallat lucernhömjöl, varvid skörden företas tidigt, sedan torkningen ofta sker på konstgjord väg. Särskilt i U. S. A. bereddes stora mängder lucernmjöl, som främst användes till höns för att få den eftersträvade höggula färgen på äggulorna. Om ni har höns i närheten, tänk på att ju mer gräs och grönt hönorna äter på sommaren – dest gulare blir gulan.

Klöverhö.
Rent klöverhö är ganska sällsynt åtminstone av första skörden. Det utmärkes av en hög rå-proteinhalt; c:a 16 % vid skörd i knoppning, 13 % i blomningens början och 11 % vid skörd i full blomning. Efterskördens sammansättning överensstämmer nära med huvudskördens. Mineralämneshalten är hög. Detta höslag bör uteslutande användas till de högproducerande mjölkkorna. Klöver-gräshö var det viktigaste vallhöslaget. Klöverarterna är vanligen röd- och alsikeklöver samt det viktigaste gräset timotej. Den maximala mängden foderenheter per arealenhet av båda skördarna erhålles vanligen vid skörd något före begynnande blomning. Detta höslag kan användas till nötkreatur och hästar. Främst ifrågakommer det dock till mjölkkorna. Dess dietiska verkan är god liksom dess inverkan på mjölkens och mejeriprodukternas kvalitet. Hässjat hö har ett högre innehåll av A-vitamin, men mindre av D-vita-min än hö torkat på slag (på marken).

Gräshö.
I andra- och tredjeårsvallarna dominera vanligen gräsen, varför detta H. ofta kan karakteriseras som rent gräshö. Av de ingående gräsen är timotejen det vanligaste. Timotejhöet avviker från klöver-gräshöet med hänsyn till halten smältbar äggvita per fe. Gräshöet användes till hästar, får och ungdjur, vilka ha ett ganska lågt behov av smältbar äggvita per foderenhet. Dess dietiska verkan är god liksom dess inverkan på produkternas kvalitet. Det har lägre innehåll av värdefulla mineralämnen och vitaminer än klöver-gräshöet,

Grönfoderhö.
Dylikt hö beredes antingen av enbart baljväxter eller enbart stråsäd eller, vilket är vanligast, av en blandning av baljväxter och stråsäd. Detta hös kemiska sammansättning och näringsvärde
växlar allt efter baljväxthalten och utvecklingsstadiet.

Höbärgning.
Färsk klöver eller färskt gräs innehåller mellan 70 och 85 % vatten beroende på
mognadsgraden. För att kunna vara fullt hållbart även vid en längre tids förvaring får höets vattenhalt ej uppgå till mer än 18, högst 20 %. Det färska materialet måste alltså torkas, och detta sker än så länge så gott som uteslutande genom torkning på fältet. Man arbetade emellertid ivrigt på att uppfinna i praktiken användbara, artificiella torkningsmetoder för hö och grönfoder (ensilage och plastning) av olika slag. För torkning på fältet användes hässja, volm, krake eller pyramid (ryttare).

Tidpunkten för höskördens igångsättande inverkar i hög grad på höets beskaffenhet. Ju tidigare skörden äger rum, desto mera smältbar äggvita, fett och kolhydrater innehåller det torkade höet. Kvantiteten blir visserligen större vid senare skörd, men torrsubstansens smältbarhet avtager. Vid tyska försök på 1920-talet såg man att tre tidiga klöverskördar gav 27 % mindre kvantitativt utbyte än två senare skördar, men trots detta var det sammanräknade näringsvärdet för de tre skördarna 17 % större än för de två. Svenska försök från samma tidsperiod visade att 100 kg timotejhö, slaget vid knoppningen, gav 45 foderenheter (fe), under det att samma mängd hö av samma gröda, slaget fyra veckor senare, endast innehöll 36 fe. Danska utfodringsförsök visade att tidigt skördat hö haft 31 % större näringsvärde än sent skördat och så vidare.

Totalt var vi denna gången nio personer, varav två barn. Vilka som var hjon av olika slag och vilka som var drängar och pigor låter jag vara osagt. Störar sattes, järntråd surrades, högafflar blixtrade i solskenet samtidigt som svetten rann nedför anletena. Barnen lekte och hoppade i höet. Vädret var omväxlande sol och moln utan nederbörd, med en stadig västanvind runt 5-7 m/s.

Efter första hässjan fortsatte vi med hässja nummer två. Mitt jobb för dagen var att vara traktorförare och hela tiden räfsa in höet till ~~hjonen~~ folket med högafflarna.

Efter två linhässjors uppsättande, blev det kafferast i gräset med allehanda kakor och bakverk. Kaffe, saft, vatten, tjo och tjim och historier om allt och inget.