Jag har aldrig brytt mig om R-märken på kartor annat än i förebyggande syfte. Bland bönderna har alltid åsikten varit att om man hittar en flintyxa i bergen – ta hem den eller gräv ner den. Låt den för knäveln inte ligga så att nån stolle hittar den inlämnar den till ett museum.

Nuförtiden verkar det som att så mycket som möjligt skall fornminnesmärkas av folk som a) inte är lokalt boende och/eller b) idioter.  Ofta blir då a+b = x. Variabeln X blir alltid att markägaren till största delen förbjuds nyttja marken i Det Allmännas Intresse.

–  ”Jaså, du har en åker här? Jahaja, nä det går inte längre. Ersättning, inte då! Det är ju kultuuur”.
– ”Detta måste sparas för framtida generationer! Det var faktiskt en kökkenmödding här år 752 och här borta på schwa’a bajsade en stenåldersmänniska, häpårej!”

Givetvis är jag mycket väl medveten  om att genom att skapa en sådan här sida motsäger jag mig själv å det grövsta. Men, min moraliska kompass är extremt inställningsvänlig och pekar för det mesta – enligt mig själv – åt rätt håll.

---

Av en slump ramlade jag på ett fotografi i gårdsarkivet  från en utgrävning i Tolleby år 1913, kallad Gravfält 169. När man undersöker fotografiet tror man till en början att man tittar på ett rosarsch-test, men snart ser man att till vänster i bild, vid stöttorna – syns en man i vit keps/mjölnarmössa som står framåtböjd och gräver. Till höger om denne står en annan man och krafsar i ett kar. Mellan männen ser man en av bautastenarna liggande. Gravkullarna till höger syns tydligt. Min morfar Gustav var kompis med en granngubbe, John, som hade varit med och varit lokalt behjälplig vid utgrävningen. Denne John hade haft väldigt roligt åt att en av arkeologerna hade grävt fram ett par mindre skelettdelar ur jorden och rengjort dessa genom att stoppa in dem i munnen och slicka rent dem. Måhända en bisarr skröna.

Jag blev nyfiken och funderade en stund om Bohusläns Digitala Museum fått fel information om var fotografiet var taget, men efter en stunds snokande hittade jag originalutgrävningsmaterialet i form av en gammal bilaga. Mycket riktigt rör det sig om Tolleby och jag visste nu var utegrävningen hade ägt rum 103 år tidigare. Jag har gått på platsen många, många gånger. Visst har man märkt att det är något speciellt med denna plats, men inte brytt sig så mycket mer.  Efter ett par dagars funderande tog jag en promenad till Stätta’  och nedan kan ni se hur platsen på fotografiet ovan ser ut idag (2016); Ljungheden är borta. Träden och slyet har tagit överhanden. Det ser för jävligt ut.

---

Ett bohuslänskt gravfält från folkvandringstiden.
Vid början av det 5:te årh. igångsattes den stora angelsachsiska invasion på brittiskt område, vilken, fortsatt under de följande årtiondena, här lade grunden till en politisk och kulturell maktställning under angelsachsisk överhöghet, som ägde bestånd några århundraden framåt och som först bröts genom de nordiska vikingarnas härnadståg under 800-talet. Inflytande från den under det angel-sachsiska väldets tid blomstrande kulturen kunna spåras i länderna runt omkring Nordsjön. I Norge, som på grund av sitt geografiska läge underhöll livliga förbindelser med de brittiska öarna gör sig detta kulturella inflytande särskilt starkt gällande. Även Bohuslän med sin åt väster vettande kust kommer i ett starkt avhängighetsförhållande härav, dels direkt, dels indirekt via Norge. Likväl äro de i Bohuslän gjorda fynden från denna tid ej så talrika, som man kunnat vänta, beroende på att systematiska undersökningar å de bohuslänska gravfälten hittills endast i ett fåtal fall blivit gjorda. En undersökning, vars resultat kunna tjäna till att belysa dessa förhållanden utfördes år 1913 under ledning av fil. kand. G. Wilh. Ekman å ett gravfält i
Tolleby utmark i Stenkyrka socken på Tjörn. 1 Gravfältet (fig. 68), vilket är omnämnt under nr 48 av ECKHOFF i hans översikt över Tjörns härads fasta fornlämningar, är beläget i en ljungbacke i ett smalt pass mellan brant uppstigande berghällar öster om torpet Stättan eller Myran. Passets högsta punkt befinner sig 40 m. över havet. Backen utgöres till största delen av en skalbank, uppkastad av istidshavet. Förekomsten av skalgrus har varit anledningen till, att några gravar blivit förstörda, då detta av den omkringboende befolkningen användes till vägfyllnad. Backens krön upptogs också vid tiden för denna undersökning av en grusgrop.

---

Vi bryter här för tillfället.
”Stättan” har troligen missuppfattats via de dialektala skillnaderna. Egentligen skall det vara ”Stätten” eller ”Stätta‘”.

Nåväl, nutida (2016) Sverigekartan är inte så värst detaljerad annat än att namnet hade blivit tillrättat.

Tittar man på Fastighetsregistret (2015) ser det ut så här;

Jag gjorde som jag brukar – börja med det gamla och gå framåt.

Så här ser ”Stätta” ut på kartan om Storskiftet från 1794.

Laga skifte 1837 visar ‘Stätta‘

Och en förstoring visar;

Om vi hoppar fram ett par år till 1863

Kartorna blir sakta men säkert mera detaljerade.
1933 ser det ut så här. Den uppmärksamme ser att R-märkningarna har anlänt.

Vi fortsätter med utgräfvningen…

---

ECKHOFF omnämner 3 stora och 12 små gravhögar jämte en kullfallen stor bautasten. Vid tiden för denna undersökning funnos endast två stora gravhögar och tolv små, den kullfallna stora bautastenen samt därjämte ännu en mindre, vilken av ECKHOFF ej omnämnes.

---

HALT! Vi bryter lite igen för att tala om bautastenarna. Om ni har läst lite under Historier och Sägner | Om Tjörnboarnes bragd kan man läsa;

”Men innan de nått sistnämnda ställe, tillägger sagan, blefvo de ännu en gång upphunne af Tjörboarne och fullkomligt nedhuggne i trakten af Tolleby och Morrik — en händeide, hvaraf man tror den sednare gården fått sitt namn (Mord-rik). Uti ett bergpass på Tolleby mark ses några ättekullar och bautastenar, hvilka skola stå till minne af denna Tjörboarnes bragd.”

Jag snokade reda på ett par fotografier från 1957 och jag har nu bemödat mig att ta färska fotografier 2016. Jag har försökt att använda ungefär samma utgångspunkter som på de gamla fotografierna.

Tillåt mig att presentera Stor-sten och Lill-sten.
Vilken som är vilken får ni själva klura ut.

1957.

 

2016.

---

Var bor dessa gossar någonstans?
-På Tjörn.
Hur man tar sig dit få ni välja själva.

Eftersom jag har svart bälte i Google så lyckades jag hitta ett digitaliserat fotografi på platsen där bautastenarna står – även det från 1957.  Stenarna syns inte på fotografiet nedan men de står rakt fram igenom [kgrinne-lett] dvs hålet i [hâggår’n] – gärdesgården, en bit rakt upp och sen till cirkus 70-80 meter till höger.

1957.

2016.

---

Vi fortsätter…

De två större gravhögarna (nr XV och XVI) mäta vardera omkring 8 m. i diameter och bestå av stora kullerstenar, blandade med jord (s. k. jordblandade rösen). De mindre högarna, av 4—5 m. diameter, höja sig endast obetydligt över den omgivande marken. De hava en mer eller mindre regelbunden fotkedja med enstaka stenar uppstickande i själva högen. En av de mindre högarna (nr III) har spetsoval form. Omkring 240 m. no. om detta gravfält, vid torpet ”Briskoln”,befinner sig en mindre rest sten, vilken även varit kullfallen men redan för åtskilliga år sedan åter blivit upprest.

Vid denna lär man enligt uppgift hava funnit brända ben och krukskärvor. Anledningen till undersökningen var, att kand. Ekman erhållit riksantikvariens uppdrag att resa de förutnämnda kullfallna bautastenarna, vilka av ortsbefolkningen kallas ”Storsten” och ”Lillsten”.

Innan detta kunde ske, måste dock först marken omkring undersökas för att ej under arbetet skada eventuella gravar och för att om möjligt påträffa stenarnas ursprungliga bädd. Dessutom undersöktes de gravar, vilka genom grustagningen redan voro skadade.

Vid upprensningen av den förut omtalade grusgropen iakttogos fyra stora klumpstenar, vilka på grund av sitt inbördes regelbundna läge föranledde en närmare undersökning. Innanför klumpstenarna framträdde en anhopning av större och mindre stenar, vilka lågo nästan omedelbart på skalgruset, skilda från detta endast genom ett tunt lager av fint kolstoft; större kolstycken saknades. I övre delen av stenanhopningen påträffades två kantbitar av tvenne skilda lerkärl, den ena biten under kanten ornerad med en vågrätt löpande linje.

Fyndomständigheterna tydde på en redan före undersökningen förstörd brandgrav. Omedelbart väster om föregående grav, likaledes i grusgropen, frilades en omkring 3 m. lång stenbädd eller ett röse, bestående av oregelbundna, över och vid varandra liggande större och mindre stenar (fig. 69 och 70). Anläggningen var tydligen mycket förstörd och gav till en början ej intryck av någon grav. Vid fortsatt undersökning visade sig dock roset utgöra betäckningen av en skelettgrav. Under stenarna påträffades nämligen resterna av ett starkt förmultnat skelett, liggande i östvästlig riktning med huvudet i öster och med något uppdragna knän. Större delen av bålens ben voro fullständigt förmultnade. Skallen, vilken var krossad i mindre bitar, hade förskjutits i förhållande till den övriga kroppen, samtliga tänder voro urfallna och lågo i en hop för sig. Bäst bibehållna voro de nedre extremiteterna.

---

Exempel på ett av de grustag som nämns i texten.
Låt hoppas att jag inte rotade i en gammal mjältbrandsgrafv.

 

---

Egen notering; eftersom det rör sig om förkristen tid så gissar jag själv att man har gravlagt den avlidne med huvudet i västlig riktning och ansiktet mot öst för att den avlidne ska vänta på uppståndelsens morgon som gryr i öster. Eller så har bönderna vid senare tider helt enkelt grävt upp skelettet, tagit lite sten och grus till ekonomi/mangårdsbyggnation och grävt ner skelettet lite hipp-som-happ men missat resten av fynden.

---

Graven innehöll en vacker uppsättning av spännen, nålar och andra prydnadsföremål, vilka synbarligen befunno sig i ursprungligt läge. Ett treflikigt spänne (a) påträffades ett stycke från vänstra skuldran. Elt alldeles likadant spänne hittades invid högra överarmen (b). I trakten av bröstkorgen lågo vidare 2 korsformade spännen (c och d), 2 ringnälar (e och f) och 2 (eller 3)rörformiga spiralpärlor (g); samtliga dessa föremål voro av brons. Vidare påträffades här en brakteat av silver (h) och en sländtrissa av täljsten (i).1 Vid bålens nedre del, delvis på själva bäckenet eller strax ovanför detsamma, påträffades en ringsölja (k) och två små obestämbara bitar (m och n) av brons jämte en liten spiralpärla av silver. Under vänstra lårbenet befunno sig de starkt förrostade resterna av en eneggad järnkniv (o). Strax ovanför knäet låg en fingerled med en slät, öppen ring av tunn bronsten (p).

Vid De medförda benresterna hava av prof. G. BACKMAN bestämts såsom tillhörande en omkring 40 års man av 1,63 m. längd. De i graven funna föremålen, i synnerhet förekomsten av sländtrissan jämte saknaden av vapen, tyda dock snarare på, att skelettet tillhört en person av kvinnligt kön. Vid fötterna lågo 2 små spiralpärlor av silver (r och s) och 2 starkt förrostade järntenar (t och u); de sistnämnda föremålen hava troligen tillhört fotbeklädnaden. Strax till vänster om den plats, där skallen borde haft sin plats, anträffades ett i småbitar krossat lerkärl (v)

---

Fotografi på gravfältet anno 1913 efter undersökningen och resandet av Stor-sten
och Lill-sten. Man ser stenarna till vänster i bild och en arkeolog som står mellan dessa.

Samt mitt nutida påhitt;

---

Grav nr X (vid ”Lillsten”).
Området närmast omkring den mindre kullfallna stenen gav till det yttre ej intryck av någon grav. Vid undersökningen framkommo också endast ett par oregelbundna, smärre stenanhopningar. Endast en liten obetydlig krukskärva hittades. Om här funnits någon grav, har den tidigare blivit fullständigt förstörd. Stenen hade en längd av 2,8 m. och en bredd av 75—85 cm.; tjockleken var betydligt mindre.

Grav nr IX (vid ”Storsten”).
Omkring den större kullfallna stenen befann sig området i samma förstörda skick som vid den föregående. Likväl kunde här stenens ursprungliga bädd fastställas — en regelbunden fördjupning i. jorden av samma mått som stenens bas, försedd med ett lager av stenar på botten och delvis raserad ”murning” vid sidorna.
Fynd gjordes ej med undantag av ett par smärre obestämbara järnfragment. Skild från föregående befann sig en självständig stenanhopning (IX a); här hittades en mindre lerkärlsbit och ett rostigt järnfragment. Stenen var något över 4 m. hög, nästan fyrkantig och omkring 60 cm. tjock vid basen och omkring 30 cm. vid övre ändan.

Grav nr XIII (?).
Emellan gravarna XIV och XIII påträffades en grop, innehållande kolrester och några bitar av grov, oornerad keramik, vilka troligen härrörde från grav nr XIII. Då emellertid denna grav i övrigt tycktes vara oskadad, fullföljdes ej undersökningen av densamma. Sedan området omkring stenarna sålunda blivit undersökt och gravarna så vitt möjligt återställts i sitt ursprungliga skick, restes de förra, varvid bredsidorna i överensstämmelse med den vid ”Storsten” anträffade bädden orienterades mot öster och väster. Med undantag av några smärre obestämbara järnfragment och ett par små krukskärvor, vilka hittades i de övriga gravarna, innehöll endast graven nr XIV fornsaker, vilka i det följande skola beskrivas:
Brakteat av silver med bandformig ögla och ornerad med instämplade, koncentriskt ordnade trianglar med upphöjda punkter inuti eller med skraffering och små skrafferade fyrkanter. Den tvärstreckade kanten är svagt upphöjd. Diam. 4,2 cm. (Fig. 72).

2 likadana korsformade spännen av brons med vingförsedd huvudplatta. De tre profilerade, på undersidan platta knopparna äro gjutna i ett stycke med huvudplattan resp. vingarne. Foten slutar i ett starkt stiliserat djurhuvud med utstående ögon och kraftiga näsvingar. Bågen är försedd med en bred, djup längsskåra. Nål av järn. L. 9,2 cm. (Fig. 73).

2 till formen överensstämmande spännen av brons med treflikig huvadplatta. Varje flik och mitten ornerad med koncentriska cirklar. En enkel punktrad följer plattans kant. Den långsmala, tvärribbade foten avslutas med en liten rund platta, även den prydd med koncentriska cirklar. Mellanstycket mellan den ribbade delen av foten och bågen är försett med sidolappar. Bågen ornerad med två rader instuckna punkter. Nålen av järn. L. 7,3 cm. (Fig. 74).

2 sinsemellan lika ringförsedda nålar av brons med dubbelkoniskt, profilerat huvud, slutande i en triangulär, genomborrad platta, i vilken ringen är fästad. Övre delen av ringen ornerad med tvärdragna dubbellinjer. Nålens längd 7,2 cm.; ringens diameter 1,3 cm. (Fig. 75)

2 rörformiga spiralpärlor, gjorda av platta bronstenar. L. resp. 1,8 och 2,5 cm. En kraftigt profilerad sländtrissa av täljsten. Diam. 3,9 cm., tjocklek 2,6 cm. (Fig. 76).

En slät ringsölja av brons med nål av brons. Ramen är gjord av en tillplattad 0,4 cm. bred bronsten. Yttre diam. 3 cm. (Fig. 77). Tvenne 0,5 cm. långa nitar av brons med platt, runt huvud och rektangulär nitplatta med två små nithål. En liten rund pärla av bärnsten. Diam. 0,6—0,7 cm. Två släta fingerringar av brons, öppna och avsmalnande mot ändarna. Den ena förkommen. 2 små spiralpärlor av silver.

En eneggad kniv av järn med profilerad knapp på skaftet. Fullständigt förrostad. Diverse järnfragment — nålar (?), fibula (?) — delvis med bevarade små tygrester. Några bitar av ett lerkärl. Såsom framgår av föregående beskrivning funnos på gravfältet vid Tolleby såväl brandgravar som skelettgravar. Av de undersökta fem gravarna innehöll graven nr XIV ett obränt skelett, i de övriga påträffades endast ett tunt kollager. En närmare datering av de senare är ej möjlig, då i dem, med undantag av några smärre lerkärls- eller järnfragment, ej anträffades några fornsaker. Då emellertid begravningarna på gravfältet troligen försiggått i en någorlunda kontinuerlig följd, torde man ej hava skäl att antaga någon väsentlig tidsskillnad mellan dessa och skelettgraven nr XIV. Denna torde däremot, tack vare de i densamma funna föremålen, främst spännena och brakteaten, till tiden tämligen noga kunna bestämmas.

Enligt SHETELIG, vilken ägnat de korsformade spännena en ingående typologisk och kronologisk undersökning,1 skulle det i fig. 73 avbildade spännet tillhöra tiden från omkring 450 till 500. Denna tids korsformade spännen, vilka motsvara SHETELIGS tredje tidsgrupp, karakteriseras därigenom, att huvudplattans knoppar äro gjutna i ett stycke med denna och oftast hava platt undersida.2 En noggrann tidsbestämning av ifrågavarande spännen ställer sig dock synnerligen svår, då denna form, vilken uppkommer under 400-talets senare hälft, tydligen lever kvar ännu under förra delen av det följande århundradet. Så är t. ex. ett Tollebyspännet till formen ganska närstående spänne från Brunnhem i Gudhems sn i Västergötland funnet tillsammans med ett oornerat spänne med nedåt bitande djurhuvuden mellan båge och fot och av en formbildning, som enligt SHETELIG ej kan sättas tidigare än till 500-talets förra hälft. ÅBERG, som underkastat de för folkvandringslidens kronologi bestämmande momenten en ingående prövning, påpekar också, att slutsatserna beträffande de korsformade spännenas datering måste dragas med största försiktighet. Enligt ÅBERGS tidsbestämning för SHETELIGS olika tidsgrupper förskjutas dessa med omkring 50 år framåt. Härigenom skulle beträffande Tollebyspännet det 5:te århundradet vara uteslutet och detta alltså tillhöra 6:te århundradets förra hälft, en bestämning, som, enligt vad i det följande kommer att visas, i detta fall torde vara den riktigare…

---

Sedan följer en längre diskussion om vilka tidsperioder fynden i gravarna kan härstamma från. Full rapport kan läsas här.

---

Blandade bilder från ”Stätta”.

 

---

Det finns även en gammal torpruin i närheten. Jag funderade först på om det var torpet ”Briskolln” som nämns i rapporten men har fått ny info om att;

a) Det heter inte ”Briskoll’n” utan ”Brinkoll’n”.
Troligen ännu ett dialektalt uttal som inte uppfattats av arkeologerna 1913. Jag vet ungefär var ”Brinkoll’n” ligger så jag får väl leta efter den tredje stenen när jag känner för det.

b) Ruinen nedan var ”Herman på Stätta”s hemman.  För oss som minns den ständigt promenerande farbrorn Gullmar Hermansson så kan jag berätta att Gullmars far Herman var den som bodde här. Gullmar nyttjade cigarettmärket RIGHT, vilket han själv humoristiskt betecknade som Rör Inte Gullmar Hermanssons Tobak.

 

---