Om gråärt & bondböna

»Ärt» (Pisum sativum L.),
En viktig baljväxt, av vilken ett flertal former odlas i vårt land som lantbruksväxter till mognad och till grönfoder och som trädgårdsväxter. Den har en grov och kraftig huvudrot, glatt, något kantig, hos vissa högvuxna former klängande stjälk, fåpariga blad med grenade klängen och stora, stjälkomfattande stipler, vita eller violettbrokiga blommor, ensamma eller parvis i bladvecken; baljor av varierande storlek, med 4—8 frön av mycket växlande färg och form. Blomningen börjar nerifrån och går uppåt; självbefruktning, innan blomman öppnat sig är regel, korsbefruktning är sällsynt. Vid groningen stanna hjärtbladen kvar under jord.Fröfärgen är hos de vitblommiga rent gul eller grön, hos de violettblommiga mer eller mindre gråaktig, s. k. gråärter. Av dessa finnas dels sådana med enfärgade, smutsgula eller grågula frön, t. ex. vissa former av norrlandsgråärt samt kapucinärt, dels sådana med mörk teckning på grågul botten, t. ex. Jämtlandsärt och sandärt (pelusker). Gråärterna innehålla ett garvämne, som gör att de till skillnad från övriga ärter svartna vid lagring och kokning. Som åkerärter (till föda) odlas i huvudsak tunnväggiga, gul- eller grönfröiga former av var. pachylobum, som foderärter endast gråärter, som trädgårdsärter huvudsakligen vitblommiga former med rent gula eller gröna frön av båda varieteterna.

Sådden bör ske tidigt; Tiburtii dag, 14 april, var av gammalt rätt ärtsåningsdag. Tidigare bredsåddes ärter alltid; numera användes allt mera radsådd, som medför samma fördelar för ärter. som för andra säden; vanligen användes 10—12 cm. radavstånd, men ett större, 45—50 cm., medför fördelen, att ogräset kan motarbetas genom häckning, och även vid den glesare sådden kan grödan väl täcka marken och skördemängden ej behöva minskas. Utsädesmängden efter utsädets grovlek och täthet 200—300 kg. per ha. Bearbetning under växttiden förekommer föga.

Om ytjorden hårdnat efter sådden, är dock skäl att giva ett par drag med slätpinnharv snett över raderna; först då groddarna börjat komma upp, medför detta fara för att ärterna skola dragas upp. Skörden av mogna ä. sker vanligen med slö lie, så att halmen rives av och nedliggande toppar ej avskäras, eller ock med släprävsa, om ärterna ligga. För att göra slåttermaskin lämplig för detta arbete kan bakom knivstången anbringas en grind av järnspröt med uppåt-böjda ändar och med avtagande längd på spröten mot skärapparatens ände, så att det skurna föres in ur skåret. Den avtagna grödan bör torka väl före inbärgningen, emedan den eljest lätt möglar. Ofta brukas att lämna ärthalmen kvar i hopar på marken för torkning, men säkrare är att uppsätta den på hässja, krakstör, [kragemärr] eller pyramider.

Traditionellt sås ärten ofta tillsammans med bondbönan Solberga, som får fungera som stöd åt ärterna. Efter skörden hängs ärtplantorna upp på så kallad krakemärr, 5-6 meter höga A-formade träställningar, för att torka innan tröskningen. I en mindre odling plockas de torra baljorna av och får eftertorka inomhus innan de spritas. Gråärten, som finns i flera varianter från Skåne till Jämtland, är mycket proteinrik och odlades som föda både åt folk och fä. Plantan blir 170-200 cm. hög och behöver stöd. Blommorna är tvåfärgade i rosa och violett och den torra baljan är blekt gul. Ärterna kan njutas som färska gröna ärter, men oftast får de mogna och tröskas för vinterförvaring. Traditionellt serverades gråärtan kokt med mjölk i Bohuslän, medan man åt den med stekt fläsk i Skåne. Förra veckan gjorde jag alltså slag i saken och köpte på mig Gråärt (från Solberga), Bondbönor (för att stadga ärtorna) och Humle (för skojs skull). Jag har under en längre tid varit nyfiken på hur det är att så dessa grödor.

Det bör gå mellan 6 – 8 år innan man odlar ärt på samma teg igen. Detta på grund av att det är inte samma växtföljdssjukdomar som angriper ärter och stråsäd. Ärter är därför en bra omväxlingsgröda i spannmålsodlingen. Flera jordburna svampsjukdomar kan göra att ärtplantorna vissnar. Den vanligaste och allvarligaste är ärtrotröta, samt olika svampsjukdomar.

För att motverka angrepp av ärtrotröta och rotröta bör det gå 6–8 år mellan ärtgrödorna. Eftersom åkerbönor också angrips av rotröta är det viktigt att hålla detta avstånd även mellan ärter och åkerbönor i växtföljden. När jorden är blöt och har dålig struktur blir plantorna mer mottagliga för angrepp. På väldränerade jordar kan du därför ha färre år mellan ärtgrödorna medan på täta och dåligt dränerade jordar krävs det ett längre uppehåll.

Om angreppet är så stort att du ser symptom i fältet bör du inte odla ärter på 12–15 år.

»Åkerböna, hästböna, bondböna»,
spritböna, välsk böna (Vicia faba L.) har en grov och kraftig, grenad huvudrot, en grov, kraftig, pprätt, fyrkantig, rikbladig stjälk, ogrenad eller nedtill med fåtaliga grenar, 2—3-pariga blad utan uddblad och med rudimentärt klänge, oskaftade blommor 2—5 tillsammans i de övre bladvecken, till färgen vita med en svart fläck på var och. en av vingarna, långa, tjocka, först mjuka sedan läderartade baljor med flera runt ovala —rundat fyrkantiga, plattade, stora, vitgrå — gråbruna frön. Självbefruktning förekommer, men korsbefruktning medelst humlor är vanligast. Av bondbönan odlas flera olika sorter, hollländska Haarlem och engelska Windsor, vit och grön, Hangdown m. fi. Av hästbönan finnes också flera olika sorter. Den på västkusten allmännast odlade är den storfröiga bohusländska hästbönan, 1 000-kornvikt 1 000—1 200 g, som är tillräckligt tidig för denna del av landet men för sen för Mellansverige. Något tidigare äro den storfröiga Groningen-bönan (900—1 275 g) och Weserbönan (550—700 g). De likaledes storfröiga Granton- och Halberstadt-bönorna (600—750 g) ha kommit främst i danska försök. Något senare än de nu nämnda är duvbönan eller småfröiga hästbönan (300—500 g), vilken särskilt lämpar sig till grönfoder.