»Örebro, Nerikes Allehanda, 1865»
(Källan finner ni här.)
En 86-årig enka, som bodde på södra Klysna egor i Erwalla socken, begaf sig den 26 i nästlidne månad gående till den omkring 1/4 mil från hennes hem belägna Wasja by.Man wäntade henne förgäfwes hem på aftonen, och då hon ej heller dagen derpå hemkom, togs för afgjordt att hon blifwit bergtagen.
En klok gumma besöktes, hwilken upplyste de rådfrågande om att enkan skulle återkomma, men kunde ej säga huru snart, och förmodligen för att de skulle slå sig i backen på att hon talade sant, wisade hon dem i ett glas, hwar den bortkomna satt, omfamnad af ett troll.
För att få henne ur trollets armar anstäldes nu skjutningar, dels på en bergklint, kallad ”Hällarne”, ej långt från enkans hem, och dels i korswägen wid Åboda, omkring 3/4 mil derifrån.
Slutligen, inseende att detta sätt att gå tillwäga war som att ”kosta krut på döda hökar”, widtogo de andra mera förnuftiga åtgärder för att få reda på den förtrollade gumman.
Något öfwer ett tiotal perssoner anstälde nemligen några dagar efterspaningar i slogar, sädesåkrar, diken och bäckar, men utan framgång, ända tills förliden weckas tisdagsförmiddag, då mellan 1 och 200 personer deltogo i letande.
Gumman påträffades nemligen då liggande då i en rågåker wid Wasja.
Förr i tiden – när inte TV, radio eller Internet gjort intåg i varje hem – trodde man att en person kunde bli bergatagen. Då hade man en föreställning om att ett övernaturligt väsen, exempelvis trollen eller vittra (”vittertagen”, främst i norra Sverige) hade lurat med sig människor till sina boningar långt nere i bergen eller under jorden. När en sådan person släpptes fri blev han eller hon aldrig riktigt sig själv igen. En bergtagning var alltså ett enkelt sätt att förklara en psykisk sjukdom.
I sägnerna är det vanligaste att barnsängskvinnor bergtas och att deras barn efter födseln rövas bort av trollen, ofta genom att ersättas av en bortbyting. Ett annat vanligt motiv är också brudar som trolltas för att giftas bort med troll, vilket varit motiv i en mängd folkvisor, bland annat Agnete og Havmanden, Den bergtagna, Näckens svek.
Bortbyting var i folktron ett barn som inte var mänskligt, utan som i lönndom lämnats i byte för ett barn som rövats bort av övernaturliga väsen, till exempel troll eller älvor. Det antogs vara förtrollat så det liknade det riktiga barnet. Det fanns olika sätt att avslöja bedragaren, och om man lyckades byttes den snabbt tillbaka till det äkta barnet. Dock kunde dessa sätt vara grymma och skada ett barn som kanske var sjukt eller hade funktionsnedsättning på ett livshotande vis.
John Bauer, 1913. Troll med bortbyting
Det finns sagor om mödrar som misstänkte att deras barn var en bortbyting som företog märkliga uppgifter för att få bedragaren att avslöja sig. En kvinna kokade gröt i ett litet äggskal och rörde om med en grantopp tills trollet utbrast ”Sju ekeskogar har jag sett växa upp, och sju har jag sett ruttna ner, men aldrig har jag sett så stor visp till så liten gryta!”. Husfrun tog då bortbytingen på bakspaden och tänkte skjutsa in den i ugnen, då plötsligt dök en trollkvinna upp och bytte barnen och menade att ”Så ont hade jag aldrig kunnat göra med ditt barn som du tänkte göra med mitt!” och försvann sedan på ett ögonblick.
Det finns en saga av Selma Lagerlöf som heter Bortbytingen i boken Troll och människor som handlar om en kvinna som fick en bortbyting, men som inte klarar av att behandla trollungen illa, utan försöker göra det så bra som möjligt för honom, trots att alla är emot det, däribland maken. Maken vill till exempel kasta den ned i en avgrund, och låtsas inför makan att det varit en olycka. Han kastar in bortbytingen i deras brinnande hus, efter att makan försökt att få ut den, men hon springer tillbaka in och hämtar den. Till slut bestämmer sig bonden för att överge sin maka, han säger att hon måste välja mellan honom och trollbarnet. Även om kvinnan älskar sin make, och det plågar henne att han lämnar henne, kan hon inte offra barnet.
Då mannen sedan går genom skogen möter han en liten pojke: Barnet hälsar och säger att om han kan gissa vem han var ska han få veta vart han är på väg. Bonden känner igen pojkens sätt att tala från sin egen släkt och svarar: ”Om inte min son vore hos trollena, så skulle jag säga, att det är du.” Pojken svarar att det stämmer och att han är på väg hem till sin mor. Han berättar att varje gång bortbytingen har behandlats illa har han behandlats på motsvarande vis. Fadern vill veta hur det kommer sig att han kunnat göra sig fri från trollen och pojken berättar att när modern offrade något som var mer värt för henne än livet, att låta maken gå för att få behålla trollbarnet, så förlorade trollen sin makt över honom själv. Det är moderns omsorg om trollbarnet som har räddat hennes eget barn.
Tjörnbo 