Man tror ju per automatik att den nutida människan är mest intelligent och smartare än de tidigare generationerna, t.ex att man uppfann ensilage för cirka 30 år sedan. Men om man läser äldre litteratur från 1800-talet så ser man snabbt att folk även på den tiden var uppfinningsrika och knepigare än vad man trott.

Ensilage?
Nutida påhitt?
Pffff….

---

»Skörd, bärgning och förvaring»

Skörden bör företagas, då hvarje sade nått den utveckling, som med detsamma afsetts. Således böra gräs och klöfver, afsedda till hö, skördas vid blomningen, stråsädesväxterna när safttilloppet till kärnan kan sägas vara afslutad, rotfrukterna när bladen börja gulna o. s. v.

»Höskörden» bör företagas, när större delen af de förekommande gräs- och klöfverarterna börja blomma. Afslår man höfoderväxterna tidigare, förlorar man i kvantitet, både därigenom att de icke hunnit utvecklas till sin fulla längd och därigenom att de mera vattenhaltiga strå- och stjälkdelarne under torkningen krympa mera ihop. Dröjer man med slåtter, till dess att växterna äro nästan eller helt utblommade, så förlorar man af höets näringsvärde, emedan stråna och stjälkarne då fått lämna ifrån sig en del närande ämnen till den började fröbildningen. Höet blifver äfven därigenom styfvare och mera hårdsmält, emedan dess halt af cellulosa eller växttråd blifvit förökad. Af det sagda framgår, att höfoderväxternas näringsvärde minskas ju längre skörden uppskjutes. Någon viss tid för höskörden kan ej bestämmas; man skall blott tillse, att de senast utvecklade växterna icke tagas för tidigt eller de tidigast utvecklade för sent.

Slåttern verkställes dels med lie, dels med maskin. Arbetet bör verkställas så, att gräset afslås jämnt och nära marken, dock ej så att vallen blir »liebränd». Slåttern går bäst, när gräset är något fuktigt.

Af de af mejade höfoderväxterna kan man sedan bereda »grönhö», »brunhö» och »surhö» eller »surfoder».

»Grönhö» eller vanligt hö beredes dels af enbart gräs och dels af gräs och klöfver. Höets skötsel under torkningen måste delvis rättas efter om det består af endast gräs eller icke.

Sedan gräset blifvit afslaget och fått ligga några timmar, t. ex. från middagen till följande morgon, kan man sprida det och redan följande afton samla det i små högar eller vålmar för att skydda det för daggens inflytande. Dagen därpå är det vanligen så torrt, att det kan hopläggas i större stackar. Efter 2-3 dagar kan höet vara färdigt att köras in. Före inkörandet böra stackarne slås ut en liten stund för att luftas: På detta sätt får man ett grönt, näringsrikt och  aromatiskt (välluktande) hö. Men tyvärr blir höbärgningen ofta hindrad genom inträffande regn. Kommer det genast höet är slaget, gör det mindre; men sedan gräset börjat torka, kan ett ihållande regn försämra höet högst betydligt, emedan en stor del näringsämnen därigenom urlakas, på samma gång dess gröna färg och kryddartade lukt går förlorad.

Vid skörden af klöfverhö måste man – särskildt under stark torka – iakttaga att ej handtera höet mer än som är alldeles nödvändigt, för att förebygga bladens och blomhufvudens affallande. Sedan det legat slaget så länge att bladen och blommorna något vissnat, samlas det i små, löst hoplagda vålmar, och dessa samlas sedermera till större stackar, som få stå några dagar och taga litet hetta. Före inkörandet böra äfven dessa stackar slås ut en liten stund för att luftas. Under gynnsam väderlek går det mycket bra att på så vis bärga klöfverhö och få det bra. Men emedan man ej på förhand vet, huru bärgningsvädret blir och emedan klöfverhöet

är kinkigare att bärga än gräshöet, så är det skäl uti att genast efter slåttern sätta upp klöfverhöet på hässjor. Därigenom undviker man. att handtera det mer än nödigt är och kan med lugn invänta god väderlek för dess inkörande. Uti vissa trakter af vårt land brukar man också allmänt denna torkningsmetod, ej endast för hö, utan äfven för säd.

Klöfverhöet Upphänges på hässjor i fullkomligt färskt tillstånd, men får icke vara regn- eller daggvått, ty i så fall möglar det. Hässjorna göras antingen af stänger, hvilande på »hässjestolpar» eller linor, snodda om och spända mellan störar. Stånghässjorna kunna göras antingen dubbla eller enkla. Fig. 66 visar en stånghässja med dubbla stolprader och fig. 67 visar en linhässja.

Vid klöfverns (eller annat foders) hässjning på stånghässjor lägger man hvarf efter hvarf på den uppsatta hässjeställningen, till dess den är fullsatt. Vid hässjning på linor går man till väga sålunda: Man nedstöter 5 eller 9 krakstörar i marken på ett afstånd af 1,2-1,5 meter från hvarandra, med iakttagande af att de yttersta störarne få 60-70° lutning utåt. På den ena ytterstören fastgöres linan omkring 0,5 m. från marken, därefter slår man henne ett hvarf om närmaste stör på samma höjd o. s. v., tills man kommit till den andra ytterstören, där linan fastgöres. Så pålägges fodermassan 0,4-0,5 m. tjockt. Då första hvarfvet är fylldt, utspännes ett nytt hvarf lina o. s. v., tills alla 4 hvarfven äro utspända och hässjan färdig. Vid linans omläggning om störarne bör man tillse, att hon ej kommer att ligga i kors, ty i så fall kan hon brista af genom spänningen.

På dessa hässjor kan klöfverhö hänga huru länge som helst utan att taga minsta skada.

Genom denna hässjningsmetod vinnes äfven den stora fördelen, att höets fina, värderika korta delar bevaras och hela höbärgningsarbetet kan ordnas och bedrifvas mera planmässigt. Genom höets kräkning erhålles i det närmaste samma resultat.

Brunhö beredes på följande sätt: Det halftorra höet hopföres i stackar, där det trampas hårdt tillsammans. Efter några dagar inträder jäsning och stacken tager hetta, som efter c:a 4 veckor nått sin höjdpunkt. Är stacken icke nog hårdt tilltrampad, kan den till och med själfantändas eller höet kolnar och förlorar sitt näringsvärde. För att undvika, att toppen skall mögla, hör den täckas med halm, som delvis uppsuger de under jäsningen bildade vattenångorna. Sedan stacken svalnat och efter 6-8 veckors tid hunnit fullkomligt torka, är höet färdigt att använda och har då en gulbrun färg och af kreaturen omtyckt smak. Denna metod lämpar sig bäst för fint ängshö, som lättast låter packa sig. – Genom den jäsning, som höfodret härvidlag undergår, anses dess smältbarhet bli något befordrad, men en ganska afsevärd del af dess näringsämnen hafva därunder gått förlorade.

Vid höets förvaring inom hus iakttages, att förvaringsstället är fuktfritt. Lägges höet öfver stallar, skall loftet vara tätt. Höet skall packas väl, och inne i massan får ej finnas öppna rum, som lätt föranleda mögling under höets efterjäsning. Är höet ej fullt torrt, då det inlägges i ladan eller stackar, bör man inströ 2-3 liter salt till hvarje parlass hö.

Surhö eller surfoder kan beredas på många sätt och af flera slags foderväxter eller växtdelar. Då man bereder surhö af gräs och klöfver eller dylikt, kan det ske på tre sätt: i grop eller särskildt byggda foderhållare och i stack.

a) Groparne, hvari surhö skall beredas, gräfvas 2 m. breda, 0,5-2 m. djupa och så långa som behofvet påkallar. De böra gräfvas på en plats med för vatten genomsläpplig botten samt på sidorna beklädas med halm. I dessa gropar stampas det färska eller nyss afslagna fodret hårdt tillsammans och upplägges äfven l-1,5 m. ofvan markytan samt betäckes med halm, hvarpå jord påskottas till c:a 50 cm. tjocklek. Så snart högen sjunker, hvilket visar sig genom sprickor i jordbetäckningen, skall den ånyo tillstampas och sprickorna ånyo ifyllas med jord. I fodermassan inträder härigenom en s. k. sur jäsning under ofullständigt lufttillträde, hvarvid dock en stor mängd näringsämnen gå förlorade. Det surhö, som på så sätt erhålles, har en vidrig lukt, men ätes det oaktadt begärligt af kreaturen och anses  icke vara skadligt för deras hälsa. Detta sätt användes mest för att under dåliga foderår tillgodogöra rotfruktsblast.

b) I foderbehållare eller silos, som äro försedda med luft- och vattentäta väggar, helst murade i cement, beredes sött grönfoder eller ensilage. (Sådant foder kan också beredas uti stack, såsom här nedan skall visas.) Ensilagemetoden grundar sig på kännedomen därom, att jäsning och förruttnelse framkallas genom bakterier, och att de bakterier, som vålla grönfodrets ruttnande, dödas vid 50 graders värme. Om man således genom luftens utestängande undandrager jäsningsväckare villkoren för deras existens, kan förruttnelsen undvikas, och genom att hålla grönfodermassan vid 50-60 graders temperatur dödas dessa bakterier, utan att grönfodret förlorar sin egenskap af »sött» foder. Värmen bildas genom de gröna växternas oxidering eller syrsättning, och svårigheten är blott att reglera trycket så, att
värmetemperaturen ej blir för hög. Vid användande af särskildt byggda foderbehållare pressas ej fodermassan genast, utan får ligga ett par dagar och själfpackas, till dess värmen blifvit så hög, »att man icke kan hålla handen däruti». Då fodermassan uppnått denna värmegrad, lägges en plankbotten med stora tyngder på henne, så att hon starkt hoppackas. Pressningen och trycket regleras allt efter som värmegraden stiger eller faller, så att ju högre värmegraden stiger, desto mer skall pressningen ökas. Att noga kontrollera och reglera värmegraden, som icke får öfverstiga 65 och icke understiga 50 grader, är mycket svårt, isynnerhet om belastningen är svårhandterlig. Detta har gifvit anledning till uppfinningen af de s. k. stackpressarne,, af hvilka olika konstruktioner finnas.

c) I stack beredes ensilage på så sätt, att fodermassan upplägges hvarftals, såsom vid vanlig stackläggning, och sammantryckes sedan mycket starkt genom särskilda pressar, såsom fig. 68 och 69 visa, eller genom ett tjockt lager lera och jord, som kvarhålles af en ring rätt uppstående brädbitar, hvilka sammanhållas af tvenne starka järntrådslinor. Fig. 70 visar en pressfoderstack af sistnämnda slag, eller den s. k. Kamstedtska pressfoderbädden.

Då mekaniska pressar användas vid ensilageberedningen, måste man noga tillse, att linorna ständigt äro spända, på det att öfverhettning ej skall uppstå. Temperaturen kontrolleras genom särskildt kontrollerade stacktermometrar. – En del af dessa pressar (se fig. 69) äro själfverkande, hvilket naturligtvis innebär en stor fördel vid deras användning. – Genom att noga tillse linorna, d. v. s. att allt emellanåt förnya tillpressningarne, blir fodermassan allt mer och mer kompakt. Luftens syre får ej tillträde till stackens inre; all förbränning förhindras och fodret konserveras. De Rainstedtska pressfoderbäddarne läggas alltid cylindriska.

Vid uppläggningen iakttages:
– att fodret inlastas regelbundet från alla håll;
– att hvarje lass väl utbredes och tilltrampas;
– att stackens sidoyta hålles vågrät och öfre ytan kullrig.

När läggningen är afslutad, slås tvenne starka järntrådslinor kring stackens öfre del, strax nedanför den linje, där stacken går öfver i kuller.  Innanför linorna trädas brädbitar eller bakar om 1,5 m. längd, hvarigenom dessa komma att bilda en ring kring fodret. Med stöd mot öfre kanten af denna ring upplägges eller upphissas nu jord, som till sist bör bilda en kägla, hvilken med c:a l m. lager betäcker grönfodret. Härmed är pressfoderbädden färdig.

I dessa sistnämnda pressfoderbäddar eller ensilagebäddar sprider sig föruttnelsen utifrån inåt en eller annan decimeter, men det inre blir oskadadt och har stort näringsvärde. Ensilagefodret ätes också gärna af kreaturen och ägnar sig väl för såväl kött- som mjölkproduktion.

Ensilageberedningens fördelar äro följande:
– man kan bärga sitt foder under regnig och för vanlig höbärgning otjänlig väderlek, och
– man kan året om hafva tillgång på ett godt och saftigt grönfoder.

Där väderleken icke lägger hinder i vägen för fodrets torkande, torde det likväl icke yara skäl att däraf bereda ensilage, hvarigenom alltid någon del af fodervärdet går förlorad.