Januari 2018
Året började med ett inlägg om en misshandel i Skärhamn, och fortsatte därefter med ett experiment där vi byggde några foderhäckar för stödutfodring av rådjur. Sedan blev det lite historiabeskrifning om Bohuslän och Tjörn 1729, varefter några paket med stalljournaler och äggkläckningsmaskin anlände. Kräga’ förklarade politisk-ekonomiska inrikningar och vi fortsatte att renovera ladan och gjöt en platta och byggde en fålla för kommande djurhållning.
Om the Tolff Månader i Åhret
– een kort zsammenfatning föör svagbegåfvade ock öfvriga idiooter
Gammelswenska är klurigt
Märkedagar under januari månad: Nyårsdagen – Det är en gammal tro, att allt som denna dag händer någon kommer att ske under det påföljande året. Om solen skiner klart eller himlen är röd på nyårsdagens morgon, betyder det oväder och krig. Lika många dagar nyårsnyet döljs under molnen, lika många dagar ska säden ligga i jorden innan den kommer upp. Om aftonstjärnan går före nyet, bebådar det god årsväxt, men går nyet före aftonstjärnan betecknar det dyr tid. Vincentiusdagen – Om denna dag är klar, betyder det god årsväxt.
Januari, har sitt namn efter den romerska guden Janus, guden med två ansikten. Januarius var i den gamla romerska kalendern den elfte månaden, och den första månaden i den Julianska kalendern. Romarna 
dyrkade Janus som årets eller tidens gud och som fredens gud och himmelens dörrvakt. Det ena ansiktet var åldrigt och vänt mot väster och utmärkte det förflutna året. Det andra ansiktet var ungdomligt och vände blicken mot öster, en bild av det som komma skulle. I krigstider var Janus tempel öppet och stängt i fredstid. Årets första månad helgades åt fredens gud, och ända sedan gamla hedniska tider har denna månad kallats Thorsmånad hos oss. Mycket troligt till åminnelse av Thor, styrkans och 
åskans gud och son till Oden. Vissa antar dock att namnet istället kan härledas från det gamla ordet ”thorri”, som betyder huvudstyrka eller det förnämsta av en sak. Härav detta skulle man kunna anta att denna period utgjorde vinterns förnämsta del, då även den starkaste kölden inträffar. En annan teori är att Thorsmånad en förvrängning av Torremånad, som betyder barfrost. Enligt fornnordisk mytologi var Torre son till guden Snö den Gamle. Det var bl.a. Torre man offrade till vid midvinterblotet.
Nytt år, nya tag.
Idag ville Christine vara med och röja sly i ”Trä’t” och lära sig att köra skogskranen. Efter en kort introduktion till reglage och spakar kunde jag i godan ro dra ihop slyet, medans Christine fällde, vinschade ner och lastade på kärran. Hon lär sig otroligt snabbt, och det är mycket roligare när man är två som samarbetar, än att gå själv och greja.
Året har hittills börjat mycket trevligt.
Redan en flyktig blick i någon av de många allt sedan år 1662 utkomna upplagorna av den svenska »Bondepraktikan» ger vid handen, att dess text måste återgå på en utländsk förlaga. Dess 
rön och råd är hämtade från en livs- och erfarenhetssfär vitt skild från invånarnas i den karga Norden. Där talas t. ex. på flera ställen om vinodling och vinskörd, som aldrig har praktiserats på våra breddgrader. Den svenska Bondepraktikan, vilken till omkring två tredjedelar av sitt omfång är ställd på rim, är visserligen en avläggare av den tyska bondepraktikan, men ej direkt, utan via den danska bondepraktikan, vilken i sin tur är en direkt översättning av den tyska. Bondepraktikan är egentligen då en folkbok som med utgångspunkt i traditionerna utvecklats till ett slags handbok med råd och tips för bönder. Den gavs för första gången ut år 1508 i Tyskland. Den blev genom åren en mycket populär bok, som fram till slutet av 1800-talet utkom i över femtio upplagor. Många emigranter hade i amerika-kofferten packat ned fyra litterära verk: Bibeln, Katekesen, Psalmboken och Bondepraktikan. Den blev en del av det kulturella arv som man förde vidare till den Nya världen.
Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Det var ungefär 60 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de utsatta, brinnande marschallerna. Påhittet med jultomten som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo när han var liten, har sakta men säkert utvidgats till att numera vara början av en tradition.
Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Även i år tog alltsammans med att träffa tomten och att efteråt dricka glögg och äta pepparkakor på logen, nästan exakt en timme. Alldeles lagom tid för en julaftons morgon.
Men hur började alltsammans egentligen?
»Sö»,
dialektord; får, tacka, lamm.
Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.
»Fäbod».
I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.
Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen. Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.
