Din stund på jorden

Din stund på jorden är en roman från 1963 av författaren Vilhelm Moberg.

Albert Carlsson är en svensk utvandrare som 1962 lever sina sista dagar på ett hotell i Laguna Beach, Kalifornien vid Stilla havets kust. Hans tankar går tillbaka till en familjetragedi som inträffade för 50 år sedan som kortfattat går ut på att hans bror Sigfrid tog värvning, men blev sjuk och dog. Över de närmare detaljerna i detta har Albert Carlsson funderat alltsedan dess. Boken innehåller ett av Vilhelm Mobergs mest tidlösa och älskade citat.

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång!
Jag kan aldrig komma hit igen!
Och detsamma sa Sigfrid till sig själv:

Tag vara på ditt liv!
Akta det väl!
Slarva inte bort det!

För nu är det din stund på jorden!”.

Jag försöker att minnas detta när jag känner mig nere, ledsen, glad och/eller nöjd med livet. Det kan vara ett minne, en tanke, en fundering, en person, en framtidsplan, ett djur, ett föremål eller en plats som lyfter upp sinnelaget.

För nu är det min stund på jorden.

Barnen och fåren

-Pappa, jag vill åka till Olle!
-Och jag vill åka till Sally och Oskar!

I Wiggos och Elins morgonritual brukar det förr eller senare komma fram ett önskemål om att åka till fåren för att se att djuren har vatten och mår bra. Olle är Wiggos bagglamm och Sally och Oskar är Elins tacklamm respektive bagglamm. Det är inte varje morgon jag har lust att köra upp till skogslycka’ och räkna får, men försöker i alla fall att minst en gång om dagen åka upp till betesmarken och titta efter. Nu finns det andra personer som ser efter fåren, så den dagliga tillsynen står och faller inte med mig, men det är avkopplande att se barnen nöjt gå omkring bland den lilla fårflocken och klappa får.


Elin med sin Oskar


Oskar är en rolig en. Så fort man kommer in i hagen kommer han skuttandes med lammets lekfullhet, stannar framför besökaren och buffar och vill lägga huvudet i knät för att bli klappad. Sedan följer han en i hasorna så man nästan snubblar på honom. Ibland tror jag att om Oskar hade varit människa, hade han troligen fått gå i särskola. Så speciell är han.

Läs mer

Om Bohuslän i gemen

BOHUSLÄN, som ligger mellan Göta älv och Svinesund långs vid västra hafvet, är ett mycket bergaktigt land allt igenom, dock blifva bergen desto flera och större, ju närmare man kommer mot Norge. Emellan desse berg ligga antingen vackra åkrar och ängar eller sjöar, moras, utmarker och skogar. Gran– och tallskog finnes tämmeligen på gränsen mot Dal, även i den norraste delen av Bohuslän samt något i den södra delen, men mitt i landet och på öarna är så gott som ingen skog. Enkannerligen är Tanum, Kville, öarna Orust, Tjörn samt merendels alla de andra öar så skoglösa, att man på de flesta ställen näppeligen skall kunna få se en enda gran- eller tallbuske, endast här och där kan en få se någon liten lövträdsbuske. Den mangel de härav hava på bränsle, ersättes nu genom torv, som dock i framtiden även lärer bliva svår att bekomma.

På ön Tjörn, där de hava boskapen ute hela sommaren både nätter och dagar, samla de tillhopa den torkade kodyngan, som ligger ute på marken, där boskapen gått, förvara densamma och bränna henne i stället för ved. På Skredsvik sades vara stor bokskog, emellan Marstrand och Kungälv såg jag ock såväl ek– som bokskog i någon ymnighet, dock var det mest på frälseägor. Björkar såg jag väl här och där men på intet ställe i någon myckenhet. Det mesta jag därav såg var uti Resteröd på fasta landet mittemot Orust ned mot stranden. På ganska många ställen, i synnerhet i de skoglösa orter, får en se alla dälder, backar, kullar, hedar vara beväxte med ljung och ormbunkar samt uti myrar med pors (Myrica). Huru holmarna här se ut är förr här och där omtalt. Eljest som denne skärgården är full med klippor, så är nästan ogörligt för en obekant att utan lots och vägvisare segla oskadd därigenom.

Att en stor del, om ej hela länet, i forna dagar stått under vatten, intyga de på många order upp i landet befunne backar av snäcke– och musselskal.

Grund finnes en ymnighet i hela skärgården, varpå fiskare få en myckenhet fisk.

– Pehr Kalm, 1716-1779

Hur kör man gaffelsidoräfsa?

»Hövändare»,
”landtbr., körredskap, som man använder att vända det slagna höet för att befordra dess torkning. Af hövändare finnas hufvudsakligen två konstruktioner: den engelska, där höet sättes i rörelse af på en roterande axel sittande gafflar, och den amerikanska, försedd med fram- och återgående gafflar, som kasta höet bakåt. Hövändare användas jämförelsevis föga i Sverige…”

-Nordisk Familjebok, 1910

Många ”hövändare” är egentligen en kombimaskin. Det betyder att maskinen kan utföra två eller flera moment, varav ett moment utföres bra och de andra momenten utföres mindre bra. När det gäller de i folkmun omnämnda ”hövändarna”, kan dessa maskiner oftast både vända hö och stränga hö. För att krångla till det ytterligare finns det flera olika typer av maskiner som kan vända hö; solfjäderräfsa, sprätt, rotorhövändare, gaffelsidoräfsa m.fl. Vanligast nu för tiden om man skall göra hö, torde vara rotorhövändare.

En rotorhövändare är en hövändare som endast kopplas till traktor och således drivs av kraftuttaget. Höet sprids jämnt över fältet, likt en tunn matta och rotorerna är monterade i bredd (i traktorns körriktning) och har nästintill vertikal rotationsaxel (lite lutande gör att materialet tas upp bra och slängs iväg längre). Modeller med 2 till 10 rotorer finns. På varje rotor finns 6-8 rotorarmar som i änden har fjädrande räfspinnar, som slungar höet bakåt. Tvårotorig hövändare finns även som en kombinerad maskin, en sådan har två avtagbara strängformarrullar (eller annan anordning) för att även kunna stränga höet, vilket annars görs med en speciell strängläggare. Rotorhövändare finns såväl för bogsering som burna (max 8 rotorer) i traktorns trepunktslyft och omställning till transportläge kan göras såväl manuellt som hydrauliskt.

Läs mer

Kyd

»Kyd»,
uttalas [tchjyd]. Maträtt,  vanlig utmed bohuskusten, från Götha Elf i söder till Lysekil i norr. Speciell till både utseende och smak, dock ej oangenäm sådan. Vanlig föda bland den inhemska befolkningen och att betrakta som delikatess bland sommargäster och annat löst folk.

-Tolleby Uppslagsverk, 1875


Kyd. Schüd. Tjyd. Tchjüd. Sküdd. Stava hur du vill!


De som gör »kyd» idag får väl anses höra till minoritet i dagens samhälle. Först och främst, vad är kyd? Om man hade man frågat en lömsk halv-dansk (skåning), hade man fått till svar att det är kööyyyd, det vill säga ”kött”. Men här, längst de salta och karga klippor, skär, böar och öar i den bohusländska arkipelagen, är kyd numera en delikatess som avnjutes bäst tillsammans med en smörad »kaga» (brödkaka bakat i vedeldad bakugn) och en kopp rykande hett »koge-kaffe» (kokkaffe). Man tar fram en vass kniv och täljer helt sonika av ett tunt flarn, ty mer behövs inte per munfull.

Om man anser att kaviar och rom är gott, kommer man att tycka om att äta kyd. Fast en varning är ändå på sin plats – kyd bär på en extrem sälta.

Läs mer