Skördearbete med självbindare

/ Peter / 1 kommentar

»Skördearbeten»
”Vid skiärning af råg bör en redig man eller dräng hinna 0,65 hektar och af hvete 0,5 hektar. Af korn, hafre eller blandsäd hinnes 0,5-0,75 h:ar, om säden står, ligger den mycket hinnes ej mer än 0,25-0,35 h:ar. Ett hjon upptager och binder säden i band eller nekar, af 20-25 cm. genomskärning, efter en man. Af ärter och vicker hinnes 0,25 h:ar.

Att taga i begrundande äro om hjonet i fråga är ett rotehjon, fattighjon, dåårhushjon, halt och lytt, eller vanligt hjon. Till bindarbete kan äfven barn, fruntimmer och hela och halva idioter af båda könen nyttjas.

Vid uppsättning af råg och hvete i öppna långskylar eller rökar, då man sätter 2 band emot hvarandra och 10-12 par till hvarje skyl, bör en redig man hinna skyla lika mycket som 3 man skära, om säden står, ligger den eller är mycket tunn bör en man hinna skyla efter 4 mejare. Äfven hinnes lika mycket af korn, hafre och blandsäd.

Vid uppsättning af hattskylar eller runda rökar af råg och hvete, med 10 band i hvarje skyl, bör en man och ett hjon hinna sätta upp efter 2 mejare, om säden är tjock; är den tunn efter 3-4. Vid påsättning af hattar, då man använder ett band till hatt, bör en man hinna påsätta 150-200 hattar (15-20 i timmen).”

-Jordbrukslärans hufvudgrunder, 1908

Arbetet med att skörda säd var under lång tid förknippat med hårt slit. Nu förtiden är processen helt mekaniserad, men vägen dit har varit lång. Resan började för mer än 150 år sedan med en uppfinning som kallades självavläggare. Självavläggaren utvecklades i sin tur till självbindaren. Självbindaren ersattes av skördetröskan.
Sida_Maskiner_sjelvbindare-004
 Läs mer →

Råd för vandringslystna ungdomar

/ Peter / 3 kommentarer

»Hufvudregler».
A) Klädsel:
praktisk, men så enkel och litet »sportmässig» som möjligt. Kläderna böra vara väl försedda med djupa och säkra fickor.

B) Kassa.
Förbruka så litet pengar som möjligt och extravagera aldrig på källare och gästgifvaregårdar! Glöm ej att noggrant föra kassa- (och dag-) bok.
(10— 15 kronor i veckan bör i vanliga fallgodt räcka.)

C) Fortskoffningssätt.
Begagna »apostla-hästarne» så mycket som möjligt. En god gångstig tröttar mindre än en slät landsväg Vid rodd deltag alltid själf! Res på järnväg aldrig annat än i 3 :e klass.

D) Lefnadssätt.
Lef med och lär känna folket! Gå ej endast för gåendets skull! Se ej allmogen »genom snobbens pincenez»!

E) Kvarter.
Tro ej omöjligt få kvarter (och mat) äfven om gästgifvaregårdar saknas! En hygglig och anspråkslös person blir nästan aldrig afvisad. Ofta äro ej de stundom yttrade betänkligheterna så alvarsamt menade. — Att i nödfall ligga ute en varm sommarnatt skadar ej alls.

»Utrustning».
1) Skodonen:
låga (eller inga) klackar. Alla, både infödingar och inflyttade sydsvenskar, som varit i till-fälle att i Norrlands fjälltrakter och vildmarker någon längre tid begagna pjäxor (»bandskor»), bekräfta enstämmigt, att man ej härdar så bra i några skodon som i dessa (t. o. m. uti stenig mark, då man fått någon vana). De må dock ej brukas i trakter, där befolkningen ej förstår deras skötsel. [Om en frisk pojke någon gång i sommarvärmen vill försöka, huruvida »foten reder sig ock utan sko» nu, som i de gamla, enkla och kraftiga tiderna, så blir han ej sämre för det!

2) Byxorna:
ej åtsittande kring benen; om knäet ej kännes fritt, tröttnar man snart. I fall byxorna ej äro insnörda i skoskaften, är det, då man går i kuperad mark, fördelaktigt att med ett lindrigt tillknytt band nedom knäet binda upp dem något.

3) Regnrocken:
ej alltför lång; antingen en vanlig »guling» eller en guttaperka-kappa.

4) Hufvudbonaden:
ej Ömtålig för regn.

5) Ränseln:
vid dess nedre kant, som snart plägar göra ryggen öm, äfven om den vid profvandet förefaller bra, kan fästas en liten påse i dynform, i hvilken man stoppar hö, mossa eller — smutsigt linne och strumpor. Är renseln försedd med s. k. mes (praktiskt!), placeras dynan vid mesens nedre ända, men behöfves då mindre. Norrländska och finska näfverkontar äro mycket praktiska såsom ränslar. Tag med så litet som möjligt, t. ex.: ett par Jsegerskjortor, en kulört skjorta, några par strumpor, några näsdukar och kragar, ett par reservbyxor; kam, klädborste, tvål och handduk; nål, tråd och knappar; linnelappar, cerat och en liten ask borsyra eller borsyreplåster (för fotsår) sker vandringen i mycket myggrika trakter, bör ett par kubiktum beckolja (apoteksvara) medtagas; slutligen de kartor, som behöfvas (topografiska kårens kartblad, där de äro färdiga) och några brefkort. Kompas (hur enkel som hälst), anteckningsbok m. m. bäres i fickan. 

Glöm ej ordspråket: »lång väg gör liten börda tung!» (10 kilogram på ryggen blir i längden känbart nog för en yngling.)

Slutligen ytterligare en hufvudregel, den vigtigaste: ett fast beslut att ej vara »petig» eller pjunka för småsaker, samt att ständigt bemöda sig om

ett godt och gladt humör!

-Svenska turistföreningens årsskrift, 1888

September enligt Bondepraktikan

/ Peter / Lämna en kommentar

»Will tu weta huru thetta åhr skal gå til/
Så märck thenna effterföliande Lärdom wäl;»

Tagh ett Eeke Äple St. Michels Dagh/
Aff hwilket tu blifwer förfarin i tin Saak.
Är ther i Etter Koppar/ betyder itt ondt Åhr/
Hafwer thet Flugor itt medelmottigt tu får/
Är ther uthi Matkar thet betyder godt/
Är ther intet/ tå kommer wist Helsoot.

»Äre Eeke äplerne monga och tijdeligen komma/
Tå see hwad Wintren wil göra skada eller froma/
Medh myckin Sniö/ något för Jwl/
Ther effter må tu förwenta stoor Kiöld»

»Äre Eeke Äplene inwertes sköna/
Tå wil thet osz een godh Sommar röna/
Skönt Korn skal wäxa samma tijdh/
Som skal borttaga hungerens Strijdh»

Ȁre the inwertes fuchtigh/
Een wååt Sommar thet betyder wisselig.
Äre the magre/ tå bliffuer Sommaren heet.
Här hafwer tu aff Eeke Åplene godt beskeedh»

-Bondepraktikan, 1662

September, har sitt namn av det latinska ordet ‘septem’ som betyder sju eftersom denna månad var den sjunde i det gamla Romerska året. Den är dock den nionde i det Julianska året. Hösten börjar under denna tid och därför har den i Sverige av ålder kallats ”Höstmånad”.

Carl Larsson - September - Äppelskörden

Carl Larsson – September – Äppelskörden

September är som sagt höstmånaden. Månaden har 30 dagar. Dagen är 12 timmar och 40 minuter lång. Astrologiskt är det i Vågens tecken mellan den 14 september till och med den 14 oktober.

Läs mer →

En gammal vevstake

/ Peter / Lämna en kommentar

När jag städade det gamla »koghuset», fann jag stående längst in i ett hörn, en gammal vevstake till en hästdragen slåttermaskin. Eftersom ombyte förnöjer, gav jag upp städandet under någon timme och ägnade mig en stund åt rast, vila. Jag betraktade vevstaken. Ska jag slänga den? Maskinerna är borta sedan länge – två utav dessa fick tjänstgöra som utfyllnad i ett slukhål i Stormyr, som morfarn fyllde igen för att ingen skulle förolyckas däri. Visserligen bevaras saker och ting i myrarna, men det vore väl ett vansinnigt företag att gräva upp dem. Efter en stunds funderande kom jag fram till att a) vevstaken tar ingen egentlig plats och b) jag kan ju hänga den på väggen någonstans i ladan – som förresten mer och mer fyller sin funktion som la’gård/stall/lada/nationalromantiskt hembygdsmuséum.

Vevstaken. Troligen till en fem-fots hästdragen slåttermaskin. Man brukade säga att en fem-fotare var för en häst, medan en sex-fotare var för två hästar.

Anläggningen under 1930-talet

Westerås Mekaniska Verkstad var nordens äldsta tillverkare av radsåningsmaskiner och skördemaskiner. Företaget startades 1874 av Oscar Fredrik Wijkman (dåvarande verkmästare vid Hallstahammars Bruk) och V. Svalin (verkmästare vid Hellefors Bruk). Verkstaden låg vid den nyanlagda järnvägen i centrala Västerås. Wijkman, som även senare hade en viktig roll som ASEAs ordförande 1891 – 1909, flyttade senare till Västerås, och kopplingen till ASEA bidrog till att Westerås Mekaniska Verkstad år 1890 blev den först elektrifierade verkstaden i Sverige.
1898 sålde Wijkman Westerås Mekaniska till ASEA, och ett nytt bolag bildades. Tillverkningen av lantbruksmaskiner flyttades till Morgongåva under namnet Westerås Lantbruksmaskiner. I den gamla verkstaden i Västerås startade ASEA istället tillverkning av spårvagnar. 10 år senare bytte man namn på företaget i Morgongåva till Westeråsmaskiner med Anders Fischer som huvudintressent. Slåtter-, radsånings- och de andra lantbruksmaskiner man tillverkade, sålde man själva eller via Julius Slöör i Stockholm. 1904 tecknade grosshandlare Anders Fischer ensamförsäljningsavtal med Westeråsmaskiner. 1988 lades tillverkningen av lantbruksmaskiner ner.

Läs mer →

Körde med självbindaren

/ Peter / 2 kommentarer

”Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande »självbindare» och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?”

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.

Sida_Maskiner_sjelvbindare-014För er som inte vet vad en självbindare är för något så är det en skördemaskin för stråsäd. Innan självbindaren fanns det en apparat som hette självavläggare – men det är en annan historia. Självbindaren utvecklades under 1800-talet och kom att ersätta lien, slåttergillena och folket som band kärvar. Från början drogs självbindaren av hästar och sedan utvecklades traktordriften. Från 1950-talet och framåt ersattes både självbindaren och tröskverket av föregångaren till den moderna skördetröskan.  Ena sidan (vanligen den högra) sticker ut en bit utanför hästen/traktorn och är försedd med en knivbalk, liknande slåttermaskin/slåtterbalk. Knivbalken skär av stråna och ovanför kniven roterar en haspel (skovel) långsamt. Haspeln böjer ner stråsädden mot slåtterkniven så att de kapade stråna kan läggas ner på slåtterbordets transportband. Säden förs därefter till en knytare som sätter ett snöre runt säden så att det blir en kärve. Kärven kastas sedan ut från maskinen.

Läs mer →