Om plöjning

Plöjning avser att samtidigt luckra och vända jorden. I nutida bemärkelse är plöjning av relativt ungt datum, i det man hos oss intill mitten av 1800-talet allmänt använde årderliknande redskap härför, som endast luckrade jorden utan att vända densamma. En årder i sitt enklaste utförande kunde exempelvis bestå av en timmerstock som var vässad i ena änden. Man drog stocken för hand eller efter en dragare för att få fåror i jorden. Då det, såsom under jordbearbetning närmare anföres, är önskvärt, att jorden tid efter annan vändes, innebar plogens införande i vårt land ett betydande framsteg för jordbrukets utveckling.

Till att börja med utfördes plöjning av den då ännu allmänt odränerade jorden på så sätt, att man mitt emellan två öppna diken plöjde 2 stycken fåror med tiltorna mot varandra, varigenom en så kallad tegrygg uppstod. Genom att sedan köra runt ryggen och växelvis lägga fåra till fåra på ryggens båda sidor färdigplöjdes åkern mellan de båda dikena, den s. k. tegen.

Detta tillvägagångssätt att plöja jorden i tegar, s. k. tegplöjning har i stort sett allmänt bibehållits på de mindre jordbruken/hobbygårdarna, även sedan de öppna dikena försvunnit. Visserligen tillämpas ibland s. k. figurplöjning, vid vilken man plöjer runt fältet, men tegplöjning är utan jämförelse det vanligaste tillvägagångssättet (om man använder sig av tegplog) för småbruken.

Vid plöjning av åkrar med öppna diken rättas tegbredden vanligen efter dikesavståndet, under det att man på dränerad jord har större möjlighet att variera densamma. Härvid är det väsentligen två moment, som måste beaktas: dels jordens beskaffenhet, dels om plöjningen skall utföras med dragare eller traktor. Folk som plöjer med häst finns det ont om nu för tiden, undantaget är de riktiga entusiasterna. Visst är det i många fall enklare att göra – som man gjorde förr – men någon gräns måste ändå dras.

Tegen avslutas med en slutfåra, och denna gives en sådan utformning, att den kan avleda ytvatten. Ju styvare jorden är och ju viktigare ytvattenavledningen gestaltar sig, desto tätare bör slutfårorna ligga och desto smalare tegar bör man följaktligen välja. Återigen beror det på om man använder sig av en tegplog eller växelplog. En växelplog är bara att köra på med, eftersom man på vändtegen inte bara vänder traktorn, utan även plogen så att plogfårorna hela tiden hamnar åt samma håll.

Tegplöjning medför tomgångskörning vid tegens båda ändar, och ju bredare tegen är, desto större blir den sammanlagda tomgången. Detta förhållande måste givetvis beaktas vid bestämmandet av tegbredden. Härvid är dock två ting att märka. Dels kan tomgången vid viss tegbredd minskas därigenom, att man endast plöjer en del av tegen genom sammanslagning omkring tegryggen och när två dylika, exempelvis halva, tegar plöjts, plöjer man sedan den mellanliggande marken genom isärfällning, i det man kör i vänstervarv. Dels kommer tomgången vid tegarnas ändar att tarva förhållandevis mera tid vid plöjning med dragare än vid traktorplöjning, varför man i förra fallet bör ha något smalare tegar än i senare. Man kan alltså dela upp en stor åker på flera delar, och plöja färdigt en del i taget. Om man uppdelar en åker i exempelvis tre delar, kommer det i slutändan att bli tre stycken slutfåror i åkern. Det enda sättet att slippa en slutfåra ute på en åker, om man använder en tegplog, är att plöja en rad, sedan backa tillbaka till utgångspunkten och hela tiden plöja åt samma håll. Detta går endast att genomföra på mindre åkrar, om man inte gillar att tanka sin traktor och ha nackspärr.

Vi tar några exempelbilder så att det lättare att förstå. Grundregeln vid tegplöjning är att höger framhjul på traktorn alltid skall vara i föregående plogfåra, i med att plogen lägger jorden åt höger.

20161022_100057419_ios

Här är en åker i Wiggos hage. Hur skall jag göra?

I med att åkern i exemplet är liten så plöjde jag ett drag, backade tillbaka, plöjde ett nytt drag, backade tillbaka och så vidare, tills allt var plöjt. Detta för att slippa en slutfåra – far – mitt i åkern.

Men vad är det som är så hemskt med en slutfåra? Jo, beroende på jordmånen, kan en slutfåra vara förbannat jobbig att harva igen. Det kan i värsta fall bli en svacka där slutfåran legat i med att det blir samma princip som ett dike – vattenledande. Det kan bli blött och dålig dränering. Om man inte jobbar sig ordentligt med en harv. Att flytta jord från en del av fältet till en annan för att få såbädden ren och slät.

20161022_100057419_ios-copy

Plöjer jag så här, slipper jag en slutfåra.


Om jag istället hade plöjt som bilden nedan, går det fortare att plöja klart. Man kör runt åkern och svänger på kortsidorna – vändtegarna. Det vita i mitten symboliserar var slutfåran hade hamnat.

20161022_100057419_ios-copy-2

 

Sen har vi figurplöjning. När man skall plöja på detta sätt början man i åkerns ena hörn och hela tiden kör runt, runt, runt, runt i en enorm fyrkant eller rektangel. Vissa föredrar cirklar eller andra geometriska figurer. Det ser schwjårt – rejält – ut. Och det är lätt. I varje fall första året. Andra året blir helvetet på jorden (!!!). Andra året börjar man i fältets mitt och kör omvänt utåt, tvärtemot vad man gjorde föregående år, då det gäller att man har en bra fjädring i traktorstolen om man inte vill skumpa sönder. 

20161022_100057419_ios-copy-3

Figurplöjning.

Hur blev det i Wiggos hage då? Jag hade bestämt mig för att bredda åkern i år. Den gamla vallen syns närmast i bild. Det blev 10 extra drag med plogen (20 tiltor).

20161022_105521932_ios

Slutresultatet.


Om åkern inte är helt geometrisk bör man anpassa plöjningen. Här på en liten potäter-teg i kalvhagen, har jag plöjt åt samma håll eftersom tegen är smal. Till höger ligger en väg. Eftersom vägen svänger, svänger tegen. För att få till en bra plöjning är det enklast att backa i rak vinkel mot vägen och plöja rakt fram. Nästa år när jag vänder håll, börjar jag bredvid vägen och följer denna. Då kommer första plogfåran att bli svängd, men det får jag rätta till senare genom att backa och plöja halva fåror tills vinkeln blir rät igen.

20161022_095039316_ios

Första året

20161022_095039316_ios33

Andra året


Det tål att återupprepas – vid bedömandet av den lämpliga tegbredden måste man beakta att mot tomgången vid ökad tegbredd står ett ökat antal tegryggar och slutfåror vid användandet av smala tegar, och såväl tegryggar som slutfåror tarva väsentligt mera tid än den övriga plöjningen.

Om man år efter år skulle lägga tegryggen på samma plats på fältet, skulle detta medföra att detsamma så småningom blir ganska kuperat, i det att jorden genom plöjningen ständigt kommer att föras mot tegens mitt, alltså mot tegryggen. För att förhindra detta, växlar man vanligen ryggens och slutfårans plats årligen; man tillämpar s. k. omkastning

Helst bör ryggen uppläggas på så sätt, att man först plöjer en fåra, vilken bör tas ganska grund. Därefter plöjer man efter vänstersväng en något djupare fåra intill den förstnämnda, och över denna särfällda dubbelfåra lägges därpå ryggen genom hopfällning av två tiltor på så sätt att ryggen kommer att läggas på plöjd jord (fig. A). 

A) Uppläggning av plogrygg.
B—D) Plöjning av slutfåra samt
E) Balkplöjning.

201610223-plojning

Att så sker är av allra största vikt, annars blir eventuella rotogräs ej avskurna. Vid körningen av slutfåran förfar man på så sätt, att när knappt två tiltors bredd återstår, plöjes en fåra, den s. k. grundfåran, till c:a halvt djup (fig. B). Detta för att plogen vid plöjningen av sista fåran skall få stöd för landsidan (fig. C). Därpå plöjes sista fåran, och sedan så skett, köres plogen ännu en gång i samma riktning som sista fåran för att rensa upp slutfåran. Denna sista fåra kallas mullfåra (fig. D).

Eftersom man varken med dragare eller traktor kan plöja ända ut till fältets ytterlinje, förblir det en oplöjd remsa vid tegarnas båda ändar. För att underlätta plöjningen av dessa båda remsor av åkern lämnar man vanligen ett motsvarande oplöjt stycke utefter fältets övriga sidor och plöjer sedan den s. k. vändtegen genom att köra runt fältet. För att undvika såväl mistor – en bar fläck i en besådd åker – som dubbelplöjning bör man med hjälp av en plogfåra markera vändtegen, innan den egentliga plöjningen av fältet påbörjas, s. k. uppfåring.

Om plöjning av vändtegen alltid skulle företagas åt samma håll, skulle detta medföra en förflyttning av jorden, så att vändtegen, alltefter som man kör höger- eller vänstervarv, till sist komme att luta mycket starkt utåt diket eller inåt fältet. För att hindra detta plöjes vändtegen ömsom utåt, ömsom inåt. För att lättare brukar komma ihåg hur jag plöjde sist, brukar jag plöja ner grödan på hösten och upp på våren. (Vissnar på hösten, växer på våren). Jag plöjer alltså nerströms på hösten och uppströms på våren. Detta gäller som sagt endast mindre fält, där jag kan lägga fårorna åt samma håll så jag slipper en far i mitten, slutfåra.

Vid den s. k. figurplöjningen slipper man ifrån såväl de tidsödande ryggarna och slutfårorna som tomkörningen å vändtegen vid tegarnas ända, men i gengäld är det vid figurplöjning svårare att ordna en effektiv ytvattenavledning.

Vid plöjning av starkt kuperad terräng använder nästan alla s.k bönder ofta växelplog. Denna är så konstruerad att man på ett eller annat sätt kan förändra plogen från höger- till vänsterplog och vice versa. Därigenom blir det möjligt att vid körning fram och tillbaka på ett fält hela tiden lägga tiltorna åt samma håll. Man behöver följaktligen ej plöja tegar vid användning av växelplog. Har man en gång börjat använda en växelplog kommer man aldrig att vilja byta tillbaka till en tegplog. Och kunskapen om hur man egentligen plöjer faller snart i glömska.

Under vissa speciella förhållanden användes ibland s. k. balkplöjning. Detta är särskilt fallet vid nyodlingar samt vid s. k. drillträda, men tidigare har balkplöjning varit ganska vanlig på otillräckligt torrlagd mark. Balkplöjningen består i att man endast plöjer varannan fåra, i det man hela tiden lägger upp den lösplöjda tiltan på oplöjd mark (fig. E). Balkplöjning tar följaktligen endast c:a hälften så lång_tid i anspråk som vanlig plöjning, men i gengäld blir hälften av marken oplöjd. Den kan därför ingalunda ersätta vanlig plöjning, och användes också såsom ovan nämnts endast i vissa specialfall.

Plöjningen utföres vanligen såsom höstplöjning, och vårplöjning förekommer i stort sett endast i de fall, då höstplöjningen ej hunnits med eller då man vill mylla gödsel eller dylikt medelst plöjningen på våren. Orsaken till detta är ej enbart, att höstplöjningen medför en bättre arbetsfördelning, utan den ger upphov till en bättre så-bädd, emedan frostens luckrande verkan på jorden till väsentlig del förstöres vid plöjning på våren. Fast återigen måste man ta i beaktande vad man har för slags jordmån. Nu alternerar Tjörn mellan gammal moränbotten, styva lerjordar och lätt sandjord. Vissa ställen är lättare att plöja på våren än på hösten, dock är dessa få. Oftast är det alldeles för blött för att plöja på våren.

Plöjningsdjupet varierar i mycket hög grad alltefter ändamålet med plöjningen samt jordens beskaffenhet. Vid vanlig höstplöjning varierar plöjningsdjupet alltefter de lokala förhållandena mellan 15 och 30 cm, men för vissa ändamål nöjer man sig med väsentligt grundare plöjning , s. k. skumplöjning. Plöjningendjupet varierar lite beroende på vad hur stor plog man har. Förr var 12″ tegplogar vanliga, nu är det nästan alltid växelplogar med minimum 14″ skär som gäller. Själv använder jag en 12″ tegplog och en 14″ tegplog. 

Hur man ställer in sin plog kan ni läsa om här.