Dagar på Tjörn

Sida_Dagar_pa_tjorn_018

Svenska TURISTFÖRENINGENS ÅRSSKRIFT 1944

SVENSKA TURISTFÖRENINGENS FÖRLAG STOCKHOLM

Dagar på Tjörn
-Ernst Manker


En gång steg en hel liten arkipelag upp ur havet och blev ett eget stycke fastland, tre socknar stort — »Tjörn», den tredje av Bohusläns öar. Där brottsjöarnas skum yrde mellan skären vajar nu sädesfälten, inte så stora men lättrörliga, för strået gror högt över den feta gamla havsleran. Och i lä under de vind-, vatten -och isslipade bergknallarna famnar allehanda trädslag varandra i frodigaste vällust. Lind, ek, björk, al, ask och asp, sälg, hägg och rönn reser här sina stammar sida vid sida under det gemensamma lummiga och hopsnärjda ovanverket. Här och där finner man ett mörkare inslag av bok, här och där ett ljusare stänk av lärkträdets lätta grönska.

Men denna trädvegetationens hela livsglädje får endast slå ut på läsidan av bergen, i skyddade vinklar och vrår eller som gröna band utmed de grå bergåsarna. Marken mellan bergen har människan odlat upp, och på bergens lovartsida och allt över deras krön härskar havsvinden västerifrån, bitande och salt. Här är det mest bara det risiga och vassa slånet och de härdiga hasselbuskarna som fyller skrevorna. Och så klädes hällarna här och där av kaprifolens revor — Bohusläns egen lian och murgröna med sällsamt och ljuvligt doftande blommor.

Uppöver de kala grå bergen är det endast ljungen och enbuskarna som fått fäste i skrevorna och svackorna — en grön och brun, på högsommaren i rödlila flammande marmorering. Allt liv här följer bergets egen linje. Ljungen är till sin natur en växt vid marken, som ju alldeles passar att fylla ut de lägre svackorna i bergprofilen, men även enen, som i lä kan bli den sublimaste spira, får här på berget samma växtsätt, klippt av västanvindens skarpa sax.

Det är i läsidans idyller, som växtindividerna får sträcka sina grenar vart de vill; där vinden blåser hård, finns bara en riktning. Även den trotsigaste bergtall får ge med sig. Så står alla de träd och buskar, som stigit ur lovartsidans mark, strukna åt samma håll, med likriktningens armsträckning åt öster. Det är monotont men suggestivt, monumentalt. Går man en vindstruken tall närmare, finner man skarpa armbågar mot vinden, men handflatorna är med.

Hela Tjörn skall en gång ha varit klätt med skog, säges det. Det var innan människan kom med yxa, eld och brand. Skogen brändes; endast ute på Hakenäs, den långa landtunga som skjuter söderut i Hake fjord, blev ett stycke kvar: Hakenäs skog, en djup och vacker skog av tall och gran, som stod så tätt, att vinden inte kunde tränga in i den. Det susade i kronorna men var lugnt vid marken.

Måhända var Tjörn vackrare på den stora skogens tid, men knappast så karaktärsfull. Nu har Tjörn ett bart, väderbitet ansikte med dragen grova och hårda men med en varm blick och ett leende som försonar — det mjuka och odlade, som lyser fram mellan bergknallarna. Ja, även själva gråberget har sin skönhet; det kan vara som ett konstverk, framsprunget för en mästares mejsel. Mejselhuggen är ännu djupa på sina håll, på andra ställen nästan utjämnade av erosionens efterputsning, men även då märker man mästaren. Än har han brett ut hällarna i smeksamma ytor, som vinden och solflödet svallar över, än har han byggt monumentala trappor mot höjden, och än har han tornat upp bergknallarna över varandra som förstenade åskmoln. Mitt inne på ön har har så roat sig med att skulptera en gubbe, »Valbergs huvud» — en grotesk urgubbe som stiger rätt ur berget.

Tjörn har form men också färg. Karl Nordström har sett det; en annan av öns egna såg det också — Ragnar Ljungman, som ung rycktes bort från en lovande konstnärsbana men tack vare en livstrogen trolovad fått sin unga skönhetsdröm räddad åt Tjörn och eftervärlden. På sistone har konstnärerna börjat uppträda i hela kolonier; man finner dem med staffli och palett både bland fiskelägenas bryggor och sjöbodar och ute bland bergknallar och åkertegar. Säkert kommer dukarna inte tomma hem — lika litet som fiskarens korg och bondens kärra.

För den som far runt ön och mest överallt ser sjön bryta sig mot gråbergets kala hällar är måhända Tjörn, som Holmberg — Bohusläns ryktbare beskrivare — tyckte, »ett fult och naket land». Men har man kommit in i någon av de skyddade vikarna, dalarna eller vrårna mellan bergen, får man snart andra aspekter.

Sida_Dagar_pa_tjorn_001

Mellan de lövkantade kala bergåsarna ligger den goda Tjörn-jorden med blålera i bottnen och en frodig gröda på ytan. Stenhagar skiljer ägorna åt och bildar häck utmed vägarna.

Sida_Dagar_pa_tjorn_002

Medan det hårda urberget här och där visar djupa spär efter en stark mästares mejsel, blommar idyllen i lä under bergen — den inte bara blommar utan ger också frukt i trädgårdar och bärmarker.

Under lövträdens lummiga hägn strålar en blomsterflora, som väl bara de bättre fjälldalarna kan visa maken till, och lika grann är den fjärilsfauna som fladdrar däröver, med den silkes-glänsande apollofjärilen och den sammetsmjuka sorgmanteln som största ögonfröjden.

Även kulturlandskapet har här sina egna skönhetsdrag. Gårdarna kurar i behaglig trygghet inne i sina trädgårdstäppor under bergen, och de grå, gröna eller gula, potatisblommande eller röd-klöverprunkande åkerrutorna ligger säkert inhägnade av stabila stenhagar; stenhagarna sträcker
Sida_Dagar_pa_tjorn_003

sig vidare ut över utmarkerna med klara besked om skillnaden mellan mitt och ditt även här ute. På kullar och solbrända sluttningar ligger här och där ett gravkummel från hedenhös i sin evighetsslummer, som väktare på kullarna står ännu en och annan väderkvarn, och nere på åkern står »kragemärra» — Tjörns väldiga storhässja – i väntan på bönåkerns frodiga gröda. Det är framför allt krakemärren, väderkvarnen och stenhagen (»haggåln») som ger kulturlandskapet på Tjörn dess säregna karaktär. Öns karaktär i dess helhet är så pass märklig, att gamle Holmberg efter närmare bekantskap skrev: »Ehwad wi fästa oss wid ortens naturbeskaffenhet, dess historia eller dess befolkning, måste wi betrakta denna ö såsom den märkwärdigaste fläck af Bohuslän.»

Tjörn kan liknas vid en nöt med en god kärna under det hårda skalet — men också vid ett hjärta med sina kamrar, där det pulserar en varm ström av liv. Det var officiellt för att utröna något av denna kärna och detta pulserande liv jag kom att ligga ett par sommarmånader på Tjörn. Men än starkare var en inre drift. Tjörn var dock min fäderne- och födelseö, som jag inte sett på — 24 år. Det var sålunda med något av den förlorade sonens botfärdighet jag kom.

Ens födelseort är väl alltid världens medelpunkt. Andra ställen på Tjörn kunde ligga i utkanten, men hemma var i mitten för de småparvlar som sprang på gården Lind den yttersta gården på Hakenäset. Och när far och mor bröt upp med oss alla och seglade ut genom Hake fjord och in genom Älvsborgsfjorden och uppför Göta älv, då var det som att fara ut i det okända på äventyr.

När jag nu kom tillbaka, såg det ut som om Lind och Hakenäs ändock inte låg i mitten. Landsatt på Höviksnäs ringde jag efter en bil, och när jag nämnde Hakenäs, hörde jag på något avstånd från mikrofonen ett dämpat men innerligt menat »Usch!» Det var gengasbilens ägares reaktion inför Hakenäsvägen. Och när vi kom till Skrivarelia, förstod jag honom väl. Först när vi tömt bilen och backat tre gånger kom vi upp. Sådan var vägen till min barnavärlds medelpunkt — ute på näset. Den skulle ha omlagts för längesen till en rak och bred autostrada. Men då var bönderna inte ense; nu har de samsats men får ge sig till tåls med sin gamla väg. Jag kom dock inte att sörja däröver. På denna väg fanns det ännu grindar — så trevliga grindar, att man gärna steg av för dem. De lyfte sig högt på stadiga stenstolpar och stängde sig själva.

Sida_Dagar_pa_tjorn_004

Sida_Dagar_pa_tjorn_005

Vid Rörvike kile ligger den yttersta gården på Hakenäset, Lind, inbäddad i en lund av äppel- och plommonträd. Under berget växer också telningar av de gamla vildväxande lindar, som en gång gett gården dess namn.

Och den smala slingrande vägen utmed berghällar och åkertegar, under ekars och askars kronor och genom plommon- och apelgårdar blev en jubelsång både för mina cykelringar och min hemlandssjäl.

Ute vid Rörvike kile, som tränger in i Hakenäset från den stora Svanvikskilen, återfann jag också medelpunkten. Runt vikens vattenspegel sträckte sig ängar och gärden hästskoformigt runt om, och bakom gärdena låg gårdarna i trädgårdsgrönskan under bergen: i söder under Linne huvve mitt gamla hem, numera »Edvartes i Lind», och för änden på Hjärteråsen »Augustes i Lind», i öster under Rörvikebergen »Ottos i Rörvik» och i norr under Snabera Svenssons och Olaussons gårdar i Rörvik. Bergåsarna slöt denna lilla bygd samman till en enhet och absolut medelpunkt; utanför såg man bara »hamnera», utmarken uppe i bergen. Endast åt ett håll öppnade sig för blicken bergens ring — västerut, där viken mynnade ut i Svanvikskilens öppna fjärd. Men som ett fäste och värn mot den hårda västan låg utanför mynningen en hög och brant holme, Brattholmen. Naturen själv var liksom rädd om sin lilla kulturidyll runt viken.

De fem gårdarna hade uppstått genom utflyttning och nyodling ur två modergårdar, en i Rörvik och en i Lind. Den gamla gården i Lind var just min mödernegård, känd genom gamla gårds-handlingar ända från 1500-talet och på 1600-talet i fejd med Rörvik, ty bonden i Lind höll med dansken-norrbaggen, medan rör-viksbonden höll med svensken. Den gången förlorade Lind:

Klarast i Linds historia lyser namnet Kristian. Det har heller inte hunnit blekna i seklernas dunkel, ty Kristian i Lind var min morfar, som dog 1859. Han blev inte gammal, men hans namn lever länge — »ingen får så’nt eftermäle som han», menar Tjörns hävdatecknare, Olaus Olsson i Bräcke, Kristians systerson. Vad Olaus Olsson denna sommar berättade för mig stämmer alldeles med vad jag hörde mor berätta om sin pappa.

Kristian i Lind var rätt liten till växten, som »linnarne» mest, och han företog sig ingenting som sköt vilda rykten över horisonten, men han var mänskligt stor i sin lilla krets. Den som kom i trångmål gick till Kristian och blev hulpen med ett klokt ord och ibland också med pengar. Gården var inte stor och gav föga utöver det egna hushållet. Men i Hakenäs skog, vari Lind hade sin dryga andel, fanns det gott virke, och Kristian var en god båtbyggare. Nere på Linne strand byggde han i början småbåtar på klink; lorjor, jullar, vässingar och kostrar — som många andra. Men han syftade högre och blev både den förste och ende på Hakenäs som byggde större fartyg på kravell. Då blev det för grunt i vattnet vid Linne strand, så Kristian tog och anlade ett båtvarv ytterst på Hakenäs udde, vid Svarte Knopp, där bråddjupet smög in till kajliknande berghällar. Här restes den största och starkaste masttaljan på dåtidens Tjörn, det klang från smedjan och dunkade som pulsslag från stapelbädden. Och uppe i skogen sjöng yxa och såg. Aldrig hade någon på Hakenäs haft en sådan arbetsstyrka som Kristian, och denna arbetsstyrka ville bära sin »huspen» på händerna, så omtyckt var han.

Så fick Valla kyrka 1859 sitt torn, och man skulle ha upp klockorna. Man vände sig då till Kristian i Lind, för det starkaste som fanns var hans masttalja. Kristian kom med sin talja och sitt folk, ledde arbetet som vanligt, och klockorna kom upp i tornet.

Men den förste klockorna fick ringa för var Kristian. Han rycktes plötsligt bort från sitt stora företag, och hela bygden sörjde. Aldrig senare har klockorna ringt som då, för ringaren satte i gång så fort han fick se liktåget komma på Skrivarelias krön långt ute på Hakenäsvägen. Arbetarna fick bära sin ledare förr än de anat.

Kristians begravning och Kristians bröllop är de största kalas man talar om. Bröllopet hölls i Rörvik, för där hämtade Kristian sin brud. I sju dagar räckte kalaset, nio lass fisk gick åt, och aldrig hade förningskorgarna varit bättre fyllda med krusekaka, pannekaka och äggost än då.

Hans hustru, Kristina, skildras inte i samma ljusa dager;
Kristian var ljus till själen, Kristina mörk och inte alltid så snäll. Hon luttrades dock under ett långt liv; nära ett halvsekel överlevde hon mannen. En enda minnesbild har jag av henne, från någon gång nära sekelskiftet. En grå gammal gumma står med en stor gyllekaka (med äggula »förgylld» kaka) för bröstet och skär skivor till kaffedopp. En droppe hänger under nästippen och tillrar — rakt över gyllekakan. Det ser spännande ut. För varje skiva mormor skär, rycker hon till litet grann, och då ser det ut som om droppen skall falla. Men envist hänger den kvar, tills den börjar växa och — faller förbi. Kaffedoppet smakade oss ungar gott som vanligt.

Kristian i Lind hade både flickor och pojkar, och det blev mycket spring på »friare-rena» — stigen över gärdet till Lind, som närmast gården smög utmed en dikesren. Bland friarna kom på höstarna, då båtarna lagt upp, en ung sjöman från Balkeröd; han kom i styrmansmössa och till slut i befälhavaremössa, och då sade den tillbedda »ja». Det var far och mor som bildade hjone-lag. Snart lämnade så far sjön och övertog gården, och en ny tid bröt in över Lind. Det gamla »enkla» huset med kök, stöva och frambu byttes ut mot ett »dubbelt» hus med kök och kökskammare på ena gaveln, sal och kammare på den andra, spis åt både öster och väster och stor glasveranda. Lövsågarmönstren snodde sig sirligt över verandadörren, och husets vita färg lyste vida över plommon- och äppelträden.

Snart byttes också den gamla lagårn ut mot cn ny. Då försvann ett nära hundraårigt minne: valstjärten på Linne lagård, en sällsam trofé. Det var omkring 1800, när sillen gick till, som Kristians far Anders tillsammans med sin morbror Lill-Helge en söndag tog stockekan över Svanvike kile till Valla kyrka. Det var helgdagsstillt, den stora fjärden låg spegelblänk, och då var sjöleden en genväg. Men på hemvägen blev den längre än man anade. De bägge roddarna fick syn på en val, som låg till synes död. De slog båtkättingen om stjärten på vidundret och började ro baklänges hemåt. Men då kvicknade valen till och satte till havs. Att lossa kättingen gick inte, inte gick det att kapa den heller så Lill-Helge och Anders hade inget annat att göra än hålla sig fast och be till den herre de nyss tjänat. Våldsammare kryssning hade väl aldrig en farkost haft i det farvattnet. Båten slängdes hit och dit allt efter stjärtslagen, och framåt gick det så vattnet yrde högt över båten. Kummelnäs böe och Gunneby tånge flög förbi, och snart var man utemot Djupvik, där fjärden öppnade sig mot Hake fjord. Skulle det bära ut i Atlanten, och skulle tygen hålla? . . . Det blev valen som gav upp; han vände plötsligt buken i vädret och var slut. När karlarna hämtat sig, började de försiktigt ro baklänges hemåt igen. Och efter den resan spikades en valstjärt upp på lagårdsgaveln i Lind.

I dalsänkan mellan Rörviksbergen och Hjärteråsen bodde en gång »Kari på Ryd», jordemor, klok gumma och en hjälp i nöden för många. Den som fick finnskott, bleksot, tandvärk eller annan värk gick till Kari och vart hulpen. För finnskott gav hon en dosis, som kunde driva de värsta demoner på flykten, en blandning utan analys, vars ingredienser man blott anade. Det skulle enligt min sagesman vara »ett mos av spinneköner — spindlar —, horn-klocker — skalbaggar —, örter av olika slag å så körkekalk fråevrå ve korketorn’t, där gubbarne gick å ställde sej iblann». Detta mos lades i en kluven liten kaka av grovt mjöl, och för att göra denna aptitligare hällde mor Kari Hoffmans droppar på.

Mot bleksot slog hon en dosis av liknande sort i kaffet, och en »kaffekopp hos Kari på Ryd» var förvisso av annan kraft än våra dagars »surr».

Tandvärken sattes i en enbuske, och »tandvärksenern» vid Ryd bär ännu vittne därom. Det är en spöklik jätte-en med stammen vresig som av hundrade värkar. Många synålar ha stuckits in i den, sedan man petat med dem i den onda tanden. Slantar offrades också vid enens rot. En senare och mindre troende tid lär ha tagit vara på slantarna, men nålarna sitter kvar, gömda i den svällande enstammen. Enen är alltjämt tabu, väl inte av vidskeplig fruktan utan av pietet mot traditionen.

Även för mödrarnas fasa, »den dåli sygen» eller engelska sjukan, visste Kari bot: »növann». Det fanns en spricka i en lodrät berghäll i Balkeröd, som det sipprade vatten ur, ett vatten av märklig kraft. En slant släpptes in i springan, en skål sattes under, allt efter solnedgången, och före soluppgången hämtades medicinen hem.

En mördares blod var också en god medicin mot den dåliga sjukan, men det hade inte mor Kari tillgång till. Däremot var det borta i Kållekärr en frigiven livstidsfånge, kamrat med Lasse-Maja på Marstrands fästning, som under sina återstående dagar gjorde bot med sitt blod för att rädda barnen.

Strax bortom Ryd låg Hasselkroken, idylliskt undanstucken alldeles som namnet angav. Där fann jag en av mina bästa sages-män, Karl i Hasselkroken, målare och snickare till yrket, fin och god som människa och med mycken tradition i minnet. Han hade den märkligaste stugan på hela Hakenäset, för det var ett halvdubbelt hus, ensamt i sitt slag, med köket tvärs över ena gaveln och rum och kammare i bredd på den andra. En jättelik spiselmur, gemensam för alla tre rummen och med tunna stenhällar som skjutbara spjäll, tog upp nästan halva stugan. Även på ett annat vis var stugan märkvärdig: den hade flyttats tre gånger och kunde med »västersta» knuten ge bot mot »tröt», sendrag. Karl kom ännu ihåg, hur han som pojke såg folk komma och »lutta för tröt». De stack handen med sendraget under den korstimrade knuten och lyfte allt vad de orkade tre gånger i rad och rabblade för varje gång ramsan:

»Jä lutter på dej, som ä flött,
hjälp du mej, som ä tröt!»

Och så spottade de tre gånger.

Lyftningen var nog inte så dum, antog Karl, men ramsan och spottningen var väl mest bara för att det skulle se konstigt ut — alldeles som vattnet i Jesu ord om dopets sakrament.

Sida_Dagar_pa_tjorn_006

Edvard i Lind var inte bara bonde utan också båtbyggare. Många klinkbyggda jullar, våssingar och småkostrar hade han sall i sjön i sina dar, och den gamla båtkloven var honom ett kärt verktyg.

Sida_Dagar_pa_tjorn_007

Bönderna i Borvik och Lind haller ännu får på bete i Hakenäs skog och på Brallholmen. När fåren ska klippas, drivs flocken hem till gården. Vte på själva gårdsplanen, stensatt med stora flata hällar, lar kvinnorna var sitt får i knät, och saxen går snabbt genom ullen.

Ryd och Hasselkroken räknades till »hamnera», småställena ute i utmarkerna. Men även i »böjda», bondbygden, levde den gamla traditionen kvar — livligast kanske i Rörvik, för Andreas’ skull. Andreas i Rörvik, som gick bort för några år sedan, var centralgestalten i en föreställningsvärld, som räknade med realiteter långt utanför de sinnliga tingen. Kort och gott: det fanns inget översinnligt för Andreas. Han hörde och såg och umgicks förtroligt med vad andra fruktade som spöken. Och dock var han ingen överspänd själ utan en sund och klok liten bondgubbe. Hans gamla gård var samlingspunkten för bygdens folk på kvällarna, och i en andäktigt lyssnande krets satt Andreas här och berättade saker och ting, så att endast de modigaste vågade gå hem på natten. De svagare fick övernatta på gården. Här gick inget ont på dem; Andreas var god vän med både folk och andar; under hans säng, som stod på en flat stenhäll i ett hörn där det inte fanns golv, bodde tomtormen, och lagården skyddades av både stål och en orm i fähuströskeln. De onda makter, som dock fanns, kom inte åt vare sig honom själv eller hans hus.

Nu skall ingen tro, att tjörnborna lever i ett medeltida dunkelIngenstans har jag mött ett mer vaket folk, ljusare och frimodigare människor, eller ett mer rationellt ekonomiskt bondeliv. Allt är framåt. Men allt det moderna, med ett blomstrande föreningsliv, maskiner och bättre kommunikationer, bröt in ganska sent, först vid sekelskiftet, och de gamles berättelser har ännu inte glömts. Radion och tidningarna har inte alldeles tagit död på berättaren.

Tjörn har väl bara en, Olaus Olsson i Bräcke, den store upptecknaren, som till Folkminnesarkivet samlat 1 000 sägner, 350 visor och 13 000 ordspråk och till Landsarkivet långa släktutredningar och mycket annat. Men sagesmännen är många. En sådan som förenar fornt och nytt är Otto i Rörvik, Andreas’ närmaste granne och bäste vän.

En ståtlig typ, denne Otto i Rörvik! Med sin resliga gestalt och sitt vildvuxna skägg var han som stigen direkt ur en fornnordisk hjältesaga. Och ändå var han föregångsmannen inom det moderna jordbruket i bygden.

När det nya började, togs all gröda från åkern med lie och skära, prejeln dunkade på logarna, och endast här och där sjöng ett tröskverk med hästvandring. På åkrarna härskade rågen, kornet och bönorna och uppe i hagmarkerna ljungen. Åkern fick ge vad den kunde av sin egen kraft, och annan gödning än naturgödsel och rutten tång kom aldrig ifråga.

Ännu går kardorna på Tjörn. Ullen nappas ur ett knyte, rives mellan
kardornas tusende nålar och rullas upp i luttrade rullar, färdiga jöt
spinnrocken. På bordet ligger Huss’ gamla postilla mellan träpärmar och
i fönsterljuset strålar blomkrukans stillsamma förnöjsamhet.

Sida_Dagar_pa_tjorn_010

Bönderna på Hakenäs fiskar till husbehov. Här har garnen splillats, och i Iråget spritter dagens färska fångst. — När fiskaren vänder ryggen till, håller sig katten framme.


Med muskelkraft skulle allting göras och arbetet var envist slitsamt. Men nog gavs det också fröjdestunder i arbetet; man hade sina arbelshögtider, som »slåttekalaset», då höet slogs, »kraginga», då bönorna krakades, och »brotinga», då »horet» eller linet bråtades. Då gick hela byalaget samman, man hjälptes åt, tog gård efter gård, och gjorde själva arbetet till en fest.

Vid slåtterkalaset samlades alla slåtterkarlarna, vanligen ett tiotal man, på kvällen i den gård, som skulle avverkas morgonen därpå. Man hade liarna slipade och bryndon med, och efter några timmars sömn på logen eller i ladan var man ute på ängen eller åkern redan vid 3-tiden. Liarna bet bra i det daggfuktiga gräset, morgonen var sval och frisk, och på fastande mage slog man så, tills vid 5-tiden kvinnfolket kom med kaffe. Till kaffet vankades smör och bröd och dopp, och i sista koppen hälldes brännvin. Så svingades liarna på nytt, kvinnorna var nu med och sprätte ut skårorna med sina räfsor, och redan vid 9—10-tiden på förmiddagen, då solen började bli för het, slutade man slåttern för dagen. Då åt hela laget »morrasdags»; risgrynsvälling med smör och bröd, äggost eller pannkaka, och efter det hela kom åter brännvinshalvan. Mättad och stimulerad kunde man sedan ägna sig åt dagens andra sysslor.

Vid bönkrakningen, skördefesten på hösten, var åter hela laget samlat. Nu började man ungefär vid den tid på dagen då man slutade slåttern och daggen dunstat bort. »Kragemärra», storhässjan, vars saxer lyfte åsen högre än något lagårdstak, stod färdig att ta emot. Med två hästar för var sin sprötkärra kördes bönorna fram, och vid krakemärren arbetade sju man — två »fångade», samlade bönorna i fång, fyra satt på stegen och »lyfte» fången undan för undan uppåt och en »la» fången till rätta. Färdigstuvad stod krakemärren som ett jättelikt ryggåstak, där all åkerns must var bärgad i ett saftigt foder för kreaturen och svällande bönskidor till mat för både folk och fä. Från krakemärren gick folket åter till ett kalasbord. Och efteråt fick kvinnor och barn från »hamnera» gå över stubbåkern och för egen del plocka de bönskidor som spillts.

Fram på senhösten kom den tredje stora arbetsfesten, bråtningen av linet. I byalagets »bröthus» var det fyr i den öppna spisen, sex eller sju personer stod med sina bråtor runt väggarna och i mitten gumman med linlockarna, vilka hon torkade och värmde vid elden och delade ut åt laget. Hon var centralfiguren

Sida_Dagar_pa_tjorn_011

»Kragemärrat, Tjörns väldiga slorhässja för bönåkerns gröda, reser sig ännu här och där bland gårdarna.

1923, Stordal, Tjörn. Kragemärr med gråärt

1923, Stordal, Tjörn. Kragemärr med gråärt

och ledaren, så som det hövdes vid denna textilkonstens urfest. Elden flammade i höstmörkret, mot väggens svarta skuggfigurer lyste röda ansikten, alla bråtorna käftade, och mitt i kretsen flaxade gumman med linlockarna som en solodanserska. När så rösterna skulle göra sig hörda över bråtkäftandet, steg ur bråthuset ett oväsen så starkt, att det hördes över hela bygden.

Dessa kollektiva arbetsfester gav rytm åt året och bröt vardagens tunga och grå enahanda. Med nymodigheterna blev arbetet lättare, samarbetet mindre nödvändigt, och individualiseringen steg. I stället för att tio man arbetade i sitt anletes svett med sina liar satt en man på slåttermaskins sits och åkte.

Sida_Dagar_pa_tjorn_012

Tjörnbon är framåt både till profilen och till sin gärning. Gärna åker han pä ståttermaskinen, om han också även kan handskas med lien, där maskinen inte kommer åt.

Det var Otto i Rörvik som tillsammans med en bror i Balkeröd införde slåttermaskinen på Hakenäs. Detta hände år 1907. När Otto första gången satte maskinen i gång i en klöveråker, stod ögonen på skaft i granngårdarna, och detsamma hände när skördeapparatens vingar senare börja vifta över sädesåkrarna; man undrade, om inte vingarna skulle slå kornen ur axen. Så var det inför den ena nymodigheten efter den andra, och när Otto och hans son Oskar många år senare började betesförbättra, brände och slet uppe i ljungmarkerna, rev med harv där man kom åt mellan bergsvaorna, arbetade med spade och hacka, konstgödslade och sådde gräsfrö, då fann man dem allt bra tokiga; de rev ju bort det lilla bete som fanns och kastade den dyrbara gödseln ut i utmarken. Men när man såg, att allt gick bra, att grödan ökades på åkern och att det kom gröna gräsfläckar i stället för den bruna ljungen uppe i bergen, var ingen så konservativ, att han inte tog efter. Man försökte till och med komma före i andra ting. Och så har under de senare decennierna mycket blivit nytt eller förvandlat.

Maskinerna har segrat — om de också inte gjort människorna till slavar, enär gårdarna är så små, att brukarna alltjämt till stor del bär dem på sina händer. Även tröskverket med hästvandring har blivit föråldrat; hästvandringen har stannat, och i stället sjunger motorverken i gårdarna. Elektrifieringen har ännu inte nått ut över Hakenäs, men i dessa oljebristens tider var en bonde i Balkeröd inte sämre än att han själv med diverse motordelar och andra grejor gjorde ett vind-elverk, som förser gården med ljus.

Och på åkrarna, luckrade med täckdikning, kom nya sädesslag, drivna med både natur- och konstgödsel. Vetet slog ut rågen, som nu endast lever kvar uppe i hamneras små lyckor,
och havren kornet. I stället för några små lass ängshö fylles ladorna med svällande rödklöver. Bönåkern är kvar, men den har minskats, och i stället har tjörnborna fått en ny specialitet: tidig potatis. Potatisodlingen hade blivit så rationell, att den var rent durkdriven. Läggpotatisen togs inte genast in i källaren utan fick först stå ute i tunna, öppna lådor under bar himmel, tills den blev grön i skalet. Den togs så före frosten in i källaren, men i februari hämtades den upp i fähuset och stallet, där den i enkla lager lades på hyllor och lavar uppe under taket. Här grodde den, men inte med långa bleka och spröda groddar som i en mörk och fuktig källare utan med korta, kraftiga och gröna skott. Så var den laddad med energi som en löpare vid startsnöret. Och så fort kälen gått ur en solvärmd sandjordsåker, sattes potatisen. Redan vid midsommar kunde man ta upp utvuxen färsk potatis, som hämtades av uppköparbilar vid åkern till ett pris av en krona litern eller mer. Hela högsommaren sålde man sedan potatis till gott pris; det var som att ösa guld ur jorden. Ur en åkerlapp eller en lycka i hamnera, som den oinvigde inte skulle vilja ge ett par hundralappar för, tog man en potatisskörd på ett par, tre tusen kronor.

Sida_Dagar_pa_tjorn_013

Karl i Hasselkroken kan konslen all sno en dörjelina. De tre tagelknipporna snos först var för sig, medan Irissan hålles stilla. Så släpps trissan, sätter sig i rörelse och Ivinnar samman trådarna, medan Karl med handen reglerar tvinningen.

Sida_Dagar_pa_tjorn_014

På kvällarna ligger man ute och dörjar viiting och torsk. Den hemspunna dörjelinan av tagel löper över ett kohorn, och vill det sig väl, har man napp på bägge krokarna.

Förtjänsten må dock vara odlaren väl unnad. Gårdarna på Tjörn är så små, i genomsnitt kanske tio tunnland, att de måste skötas intensivt för att ge brukaren tillräcklig bärgning. Välskötta och väl bebyggda var de också i allmänhet till den grad, att de gav intryck av att vara minst dubbelt så stora.

Tjörn är en ö men till kulturlandskapet innanför bergen ett inland. Det är till tre fjärdedelar ett land för bönder och endast till en fjärdedel en strand för fiskare och sjömän. En rad livaktiga fiskelägen och fraktfartssamhällen finns det dock, såsom Kyrkesund, Skärhamn, Stockevik, Bleket och Rönnäng, och på Hakenäs, där ingen hade så värst långt till sjön, hade varenda bonde sina skäddegarn och dörjedon. Numera tog dock bönderna sig inte så mycken tid till fiske utan lämnade hellre ut garnen till folk i hamnera, som mer yrkesmässigt fiskade. På så sätt kom det ändå färsk fisk till hushållet.

Karl i Hasselkroken både snodde dörjelinor och satt ute på sjön och dörjade vitling. Och vi följdes åt ibland. Bara att se honom ta agn ur »skalen», blåmusslorna, var en fröjd — mitt ovana knevlande hade han kanske lika roligt åt. Med ett ritsch klöv Karls kniv musslan och ratsch ratsch skrapade den blötdjuret ur de båda halvorna, och så smäcktes den lilla slemklicken på toften framför oss. Skal efter skal tömdes och hopen av agn räckte snart en stund för oss bägge. Dörjens båda krokar agnades; kroken snoddes ett par varv genom blötdjurets lösare delar och stacks så in i »knappen», den lilla muskulösa foten, där hullingen fick fäste. Och linen löpte över hornet mot bottnen på åtskilliga famnars djup. Det där hornet, ett elegant svängt kohorn på ett skaft i ett av tollehålen, kom jag ihåg från barnaårens fisketurer: linan löpte så lätt över hornets glatta rundning, att man förnam minsta napp utan att behöva hålla handen över båtkanten; i hornspetsen fanns också en skåra, där man kunde klämma fast linan, i händelse man måste släppa den för ett ögonblick.

Vitlingen är en försiktig nappare, som nästan omärkligt kan suga agnet av kroken, så vid minsta aning av ett napp får man rycka till. Karl hade finare känsel än jag och fick också fler vitlingar. Ibland kom en torsk, den kändes bättre, likaså en skädda, som vände än den ena och än den andra bredsidan mot under uppfärden. När det ville sig väl, fick vi dubbléer, en på vardera kroken.

Så förnötte vi ett par kvällar i en lorja utanför Berga strand, medan solen sjönk bakom Hakenäs. Någol större fiskafänge blev det inte, och Karl tyckte som så, att det kunde gå an för sportfiskare och sommargäster men knappast var något för den som hade fiske till näringsfång. Då skulle det vara garn och baekor och helst bottengarn, ett slags jätteryssjor, som ett par fiskarlag lagt sig till med och som tog all slags fisk. Men vi hade båda vårt yrke i land — Karl var ju både målare och snickare —, våra liv hängde inte i dörjelinan, och då räckte fångsten till.

Tidigt en morgon följde jag bröderna Rutgersson i Böggevika ut över Hake fjord för att »dra garna». För dem var det födkroken och rena rama allvaret. De hade också grejor därefter, en präktig motorsnipa och långa garnlänkar. Utåt hade vi bråttom, så då offrade vi något av det dyrbara motorbränslet, men vi hissade också seglet, som åter kommit till heders och hjälpte bra till. Det gick undan med god fart förbi Hakenäsets yttersta udde och de kala Dunskären söder därom, ut på den stora öppna fjorden mot Inlandsidan i fjärran. Måsarna kretsade över oss, och skrämda ejderkullar for som små skummande racerflottiljer över vågkammarna. Sjön blev allt gropigare och stänket smällde mot oljerockarna, men snipan red fint över kammarna och seglet stöttade. Bland holmarna söderut presenterade »Viten» sig själv, den glänste verkligen vit i morgonsolen. »Katta» var också ett betecknande namn; den holmen låg som en hopkrupen katt, färdig till språng — om den lekte råtta med något mindre skär, kunde vi inte se. Suveränt över hela kusten reste sig i sydost den fjällklumpsliknande Blåkolln, Bohusläns eget Blåkulla, aktuellt då påskeldarna brinner på bergen.

Långt ute på vattnet guppade andra små båtar, stadde i samma ärende som vi — ynkliga små skal ute på den böljande ytan mellan en omätlig himmel och ett stort djup. Och dock hade vi vid närmare betraktande en bra båt med en stark motor och stort, svällande nytjärat segel. Tre handfasta män var besättningen. Så siktade vi den första »välen», ett stort korkflöte med en liten vit vindsliten flagg. Seglet halades ned och medan den ene av Rutgerssönerna skötte motorn, ställde den andre fram en fiskeback, högg flötet i flaggpinnen och började hala in. Garnet rann över relingen upp i backen, och snart började silvret blänka. Mest var det skäddor av olika slag — rödspottor, skrubbor och gapare — men också torsk, kolja och en och annan makrill.

Sida_Dagar_pa_tjorn_015

Den som har en koster med mast och segel krusar inle krislidskommissionen om motorbränsle. Här sträcker skepparn sitt storsegel, medan vinden friskar i.

Sida_Dagar_pa_tjorn_016

Ett gott sovel till potatisen hämtar tjörnbon ur Hake fjord eller de andra fiskevattnen runt ön, där han sätter sina garn. Torsk och skäddor av olika slag är vardagsmat.

Även »skäddekungar» kom det, en omvänd albinoform av röd-spottan, »likedan på bägge sider», d. v. s. färgad även på undersidan. Den som inte främst tänkte på det matnyttiga kunde också fröjda sig åt de livets alla underliga former, som halades upp ur djupet. Där kom »korsfisk» eller  sjöstjärna, krabbor och »kubungar», de spiralvridna snäckorna. Och även eremitkräftor, som tagit en snäcka till sitt hus och sprang ikring med denna på stjärten, hade nästlat in sig i maskorna. Uppe i luften kröp de in i skalet, drog maskan med sig och täppte till öppningen med klorna.

— Ogräsfisk! var Rutgerssons lakoniska beteckning på allt detta onyttiga djurliv, som bara snärjde ihop garnen för honom. Med bister min och okänslig näve slet han också då och då en manet, havets simmande brännässla, ur garnet.

Den riktiga fisken räckte dock till för en nöjd hemfärd. Nu sparades motorn, seglet hissades, och över fräsande vågkammar styrde vi hemåt. Vid det laget sattes nog kaffepannan på spisen därhemma.

Tjörn är förvisso ett land för sig, ett stycke livs levande Bonde-sverige med blålera i jorden och saltstänk i blodet. Längst i norr har vi Sundsbys parkidyller på Mjörn, där Margareta Hvitfeldts ande går igen i en odödlig folktradition, ytterst i söder Rönnängs kala klippor, där en av våra dagars aderton, Pär Lagerkvist, från sitt sommarnäste uppe i bergen kan supa in havets hela drama utifrån Pater Noster-skären, och mitt på ön lyser en folkbildningens fyrbåk med folkhögskolan på Tyft. Mellan dessa yderpoler, i någon mån främmande, och runt detta centrum lever den äkta tjörnbon, till tre fjärdedelar bonde, till en fjärdedel sjöman. Många händer med ett tatuerat ankare i tumgreppet håller i plogstyret på Tjörns åkertegar.

Frän STF:s konferens med randrarhems-värdarna i Vadstena 22—24 maj 1943.

Frän STF:s konferens med
Vandrarhems-värdarna i Vadstena 22—24 maj 1943.