Om Tjörnbor


Diverse smått och gott från ”Ur Bohusläns historia och beskrifning” af Axel Emanuel Holmberg samt från Johan Gothenius skildringar.


Hypotesen, att Tjörns befolkning leder sitt ursprung ifrån en celtisk koloni, som någon gång nedsatt sig här, är redan i det föregående vidrörd, och måste såsom obevisad och obevislig lemnas i sitt värde. De äkta Tjörboarne äro ett resligt, ljuslagdt och vackert folk, och deruti skarpt skiljda från sina grannar på Oroust, med hvilka de ej heller gerna lefva i bästa förstånd. Men i anseende till hyfsningen har Tjörn ända intill våra dagar stått efter det öfriga Bohuslän, hvilket med lätthet kan förklaras, dels af dess föga beröring med andra orter, dels af total brist på alla undervisningsanstalter, och, framför allt af en hos bebyggaren i allmänhet medfödd obeskriflig egenkärlek, som gjorde honom otillgänglig för all bearbetning, i det den ingaf honom det begrepp om sig sjelf, att hurudan han än var» så var han dock den bäste.


Tjörboen är treflig och rask.
Man lär näppeligen finna någon ort, hwarest så mycket bönor och på så åtskilligt sått ätes som här.


Tjörnbonden köper, hwar han kan, i och utom des negd, om wåren sine dragare til gårdsbruket: dem säljer han sedan om hösten såsom gode stalloxar in natura; han köper wäl ännu flere, slagtar dem hema, insaltar köttet til afsalu i Marstrand eller på skepshwarfwen wid Götheborg, och gör sig ny winst utaf hud, talg etc. så at, innan man wet ord utaf, han har sina 50 procent. Han wil ej weta af oxekreatvr öfwer wintren; i det stället håller han då goda mjölkekor. Och den nära belägenheten intil Marstrand gör, at han wet på sina fingrar, når den hamnen ligger besökt af främmande fartyg; han slår då, hwad det må wara, kalf eller qwiga, oxe eller ko, för hufwudet, och förer dit en förfriskning, som betyder friska penningar.


Wägarna äro nu mera satte i så gådt stånd som ske kunnat, dock impracticable för all skogs åkedon. Hwadan ordspråket; ”Then som slagit karl ihiål och kan fly under en wagn på Tiörn han är fri.”


I allmänhet bemödar sig Tjörbon att sammanskaffa hwad man kallar ett tätt bo, huru mycket han än derföre nödgas skuldsätta sig.


Icke under derföre att Tjörbon, när han ätit sig väl mätt af «mölebönor», svär vid sin salighet, att på jorden finnee intet land herrligare och skönare än hans fula, klippiga ö!


Tjörn är icke reformernas land. Det stationära elementet, här prisadt under namnet *Tjörbomaxel*, uppenbarar sig i allt. Llefnadssätt, seder och näringar är Tjörn nästan detsamma nu, som för ett par århundraden sedan. Till och med i Sjelfva klädedrägten ser man stundom något forntida, som, jemte nyssberörda förhållanden, är i det föregående på sitt ställe anmärkt. Vidkommande hufvudnäringen, jordbruket, återstår blott att tillägga, att om Tjörns bönder använde på sitt åkerbruk lika mycket förstånd som möda, skulle deras jordlappar lemna en alldeles otrolig äring. Dikning och trädning anses uu såsom den oförsvarligaste misshushållning med jorden, och endast dennas ypperliga beskaffenhet och den nya matjord, hvarmed han på betesmarkernas *) bekostnad ständigt förses, hindrar honom ifrån att alldeles utpinas. Angen är i det närmaste förvandlad till åker, och snart sagdt så mycket af utmarken, som kan odlas, är uppbruten.


Skärhamn är ett ömkligt, af 16 hushåll bebodt fiskläge på Tjörns vestra strand. Här finnes ingen backebåt, och folket är till största delen tiggare. Till then versta sortens Tjiurnbo tillhöra de som i minst andra generatiojonens skärhamnare tillhöra sin ätt.Ty de verkar i sinne och sjiel tro att de härom äro mer än de vara. Så hwara icke werkligheten och om de härom hwilse vandhra emot annan socken än then egna, den hwilsne akta sigh för att utså spott och spee. Nära en tredjedel av Skärhamnsboende, störande inverkar på den allmänna välmågan, vågar man hvarken bejaka eller neka; men på den tiden förorsakade den då under mångfaldiga år inhämtade erfarenhet af dessa stackares öde, att när som helst blifva, utan dom och ransakning och oftast utan orsak, skoftals vräkta på bar backe, att få af dem kunde erhålla den i lagen föreskrifna borgen för deras åboskap, med mindre de till borgesmännen afstodo bebrukningen af sin bästa jord. Derigenom knäckta ifrån början, kunde de aldrig komma sig fore, och voro i pekuniärt afseende så misstrodda, att de knappt kunde få kredit på en tolfskillings värde.