Spritus eller Spertus
En spiritus ansågs i den nordiska folktron vara ett djur (exempelvis en ödla, spindel, skalbagge eller en vit orm) eller ett föremål (som till exempel ett snidat djur eller ett litet skelett) som förvarades i en dosa, glasrör eller dylikt. Djuret eller föremålet ansågs vara ett dragväsen åt sin ägare, och bringade lycka och rikedom, och i vissa fall framgång i kärlek. Ibland ansågs det att man förskrev sin själ åt djävulen. Denna tro är i Sverige känd sedan 1600-talet. Spiritusen kunde köpas på marknader men även fångas i form av en ekoxe, tordyvel eller guldbagge, eller värpas genom att kläcka ett tuppägg eller korpägg i vänster armhåla. Spiritusen skulle matas med spott från fastande mage. Den följde vanligen med sin ägare till döden och kunde inte överlämnas till någon annan, enligt vissa uppteckningar kunde den säljas för mindre än man gett för den
”Folket i den gården ville järna bli rika, och frågade därför finngubben om han ej kunde hjälpa dem till rikedom. Jo, tyckte finngubben nog kunde de det alltid, bara de följde hans råd. Därpå gav han dem en ask, och i den asken låg en fluga, och flugan skulle matas med munspott samt ligga under huvudkudden med natten. Flugan skulle bo i asken tills den blev stor, då skulle den skaffa dem rikedom. Folket gjorde som finngubben sagt, men ingen av folket kunde hava asken under huvudkudden med natten, för flugan sussade runt i asken hela natten. Då […] bondgumman flugan ur asken, och då flög flugan bort. Men flera år därefte sade sig folk nattetid hava sett en stor fluga sväva över taket och runt skorstenen.”
-A.Karlsson, upptecknad 1923
Häxan i Tådås
En häxa är en person som tros ha övernaturliga, magiska krafter.
”Linda Maestra” av Fransisco Goya
”De va Mårtens hustru, hu bodde på Trappan. De va bra länge sen för att mi pappa, hanses farfar, han hette Olof å han hade släppt ut sine får. De va e påsk. Iblant dom hade han en bagge, å den va bortkommen under natten. Å då fåra kom hem, så va baggen borta. Olof bodde i Hålan under Tådås. Så kom hu (Mårtens hustru) å hälsa på farfarn, å så förebrådde hon honom, att han mistat sin bagge. Så säger han de: ”Ja, den har hunnarna väl rivit ihjäl.” – ”Nja, han nog änna’ te så långt” sa hu. ”Hu ved du de?” sa han. ”Jo, han går nere i Bräcka.” ”Gör han de?” sa han. ”När har du sett honom?” – ”I da”. Olof gick dit å fann baggen. Han va förtrollat, huvudet sto bakut å hornen framåt. Hu hadde haft den på natta å ritt på den då ve påsk. Gubben visste hu va trollpacka. Han tar baggen å bär hem han. Kastar den över axlarna. Tänkte: ”Ja ska bode dej.” Så tog han en kniv å skar halsen av baggen, tog huvudet av baggen å gick in å slog käringen i ansiktet å banka kring henne så ho blev blodi i hele ansiktet. ”Här ska du få, di trollpacka, de e du som har haft baggen å ridit på i natt å fördärvat ham. Å ja ska hjälpe dej ifrå de där eländet.” Hu teg å ga sej å. Å efter den dan hadde hu inga makt mer. De talte pappa om.”
-Edvard Olausson, f. 1877, informant
-Johan Pettersson, upptecknare, 1945
De dödas julotta
De dödas julotta härstammar från en gammal legend från den europeiska folkloren, med tidiga varianter kända sedan det tidiga 500-talet. I Sverige är historien om de dödas julotta omvittnad på 1600-talet, men den är troligen äldre än så.
Man trodde (och kanske fortfarande tror) att även de hädangångna har behov av att fira Jesu födelse genom att bänka sig i kyrkan för julottan. Eftersom denna av hävd skulle firas före gryningen (något man som bekant har börjat ändra på under de senaste åren, då folk överlag har frångått den lutheranska arbetsmoralen, eftersom man i vissa kyrkor inleder gudstjänsten så sent som vid sjutiden) måste de dödas julotta – för att inte kollidera med de levandes – äga rum mitt i natten. Man trodde alltså att de döda samlades i kyrkorna vid en tidpunkt som även i övrigt, på grunda av rädslan för mörker, gärna förknippades med spökerier.
De mest fascinerande historierna om de dödas julotta kretsar kring en eller flera personer (vanligtvis en kärring kvinna) som anländer till kyrkan för tidigt, medan de döda ännu sitter kvar i bänkarna. Personen inser snart sammanhanget, efterom hon råkar känna igen sina egna avlidna släktingar. Tack vare bistånd från dessa avlidna släktingar undgår personen det bittra öde som annars hade väntat, nämligen att slitas i bitar av de döda, men hon brukar i regel lämna kvar ett klädesplagg i kyrkan under flykten.
För den som vill fördjupa sig i den allmäneuropeiska kontexten kring de dödas julotta, rekommenderas den gamla tyska avhandlingen vid namn Bernward Deneke, Legende und Volkssage: Untersuchungen zur Erzählung vom Geistesgottesdienst (Frankfurt am Main 1958).
”En gubbe och en gumma i Pilanda skulle gå till julottan i Klövedals kyrka. På juldagsmorgonen vaknade gumman och tänkte, att det var tid att gå. När hon kom till kyrkan, fann hon att denna var fylld med människor, men hon kände inte igen någon av dem. Då kom där fram en gumma till henne och sade: ”Du hör inte till denna församlingen; se till att du kommer härifrån så snart som möjligt. Men glöm inte att släppa en kjol efter dig, innan du lämnar kyrkan!” Gumman gjorde som hon blivit tillsagd och gick hem. Hemma fann hon sin gubbe i färd med att göra sig klar att gå till kyrkan. Han undrade, var hon varit, men det ville hon inte säga. Snart gick de till kyrkan, och då de kommit dit, funno de gummans kjol hackad i små, små stycken på den plats, där hon släppt den.”
-Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.105
Häxor
”Det var tre gummor från Mollösund. De hade beslutat att de skulle göra så att deras män blev borta på havet. Men en dräng, som tjänade hos en av gummorna, stod och lyssnade, .när de överlade om bästa sättet att döda männen. Drängen hörde, hur en av gummorna sade: ”Men om det är någon ombord, som vet om det, så kunde han förstöra allt”. ”Hur skulle det gå till?” svarade en annan gumma. ”Jo, när vi kommer och ställer till ett svårt oväder, om någon då tar tre agnknivar och kastar i sjön, då går det illa för oss”. Gummorna enades i alla fall om att ingen ju kunde veta om det.
Och när männen for ut på fiske, följde drängen med. Då blev där ett förfärligt oväder, och männen visste inte, vad de skulle ta sig till. Då sade drängen: ”Nej, I ska gå sta å ta agnknivarna å kasta i sjön, så lägger sej vär’t”. Och det gjorde männen, och stormen lade sig. När de kom hem, låg alla tre trollpackorna svårt sönderskurna.”
– Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.127-128
Häxor
Orten Pilanda som nämns nedan har haft olika stavningar genom tiderna och på de olika lantmäteriförättningarna. Pirlanda, Pilanda, Pihlanda och nu heter det Pilane, där vi fram tills slutet på 1980-talet fortfarande ägde Karl Olssons gård (mormors far). I Kurlanda mitt på Tjörn antar jag att människorna pratade något renare dialekt med lantmätaren, jämfört med norra Tjörn, eftersom det logiskt borde förvanskats till Kulane.
”Till Pilanda hade det för länge sedan kommit en flicka från Holland. Hon kallades Hollands-Kerstin och hon hade ett par röda skinnbyxor, som hon tog på, när hon ville hem till Holland. Och byxorna förde henne ögonblickligen dit. Hennes dräng ville pröva, om det var sant vad som sades om byxorna och tog dem därför en gång på sig. Men han hade inte hunnit få mer än det ena benet i byxorna, förrän han var i Holland hos Kerstins syster, som just höll på och bakade. ”Vad är på färde?” frågade systern. Men drängen svarade ingenting. ”Se å kom dej tebaka”, fortsatte då systern. Och hon gav honom en kaka, som hon just tog ut ur ugnen. Och med den i handen for drängen tillbaka till Pilanda och när han kom dit var kakan ännu varm av ugnsvärmen.
Hollands-Kerstin hade en kista, som än i dag finns att beskåda hos Axel Johansson i Tådås.”
-Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.129
Älvor
Älvan är i folktron ett kollektivt naturväsen som i skymningen och vid soluppgången kunde ses dansa över ängar, öppna fält och mossiga marker. I yngre tradition brukar älvorna uppfattas som kvinnliga väsen, men i äldre upptecnkingar framställs de mera könsneutralt. Ordet älva är en femininform av det fornnordiska alv, och motsvaras av tyskans elp (mara) eller engelskans elf.
Älva ur John Bauers ”De sju önskningarna”
”Förr var här en finngubbe på kusten. En gång kom gubben till Ängen på Herrön. Där bodde en man, som hette Rutger. Han led av en märklig sjukdom. Om dagen var han sjuk och kunde inte lämna sängen, men om natten blev han frisk och kunde gå upp, äta osv. Finngubben tillfrågades, vad det var för sjukdom samt om det inte fanns bot för den. — ”Det kan jag tala om”, svarade han, ”han har kommit in i en älvdans och kan inte komma ur den igen”.
-Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.70
Tjörnbo 