---

»Is» användes på grund av sin höga smältningsvärme för avkylning av födoämnen och särskilt av mjölk och mejeriprodukter i mejerierna. Isens eg. vikt är 0.917, och den binder vid smältning 79 värmeenheter per kg., men krossad is kan på grund av det flytande vatten, den alltid innehåller, ej beräknas vid smältning binda mer än 75 v.e. per kg.

-Lantmannens uppslagsbok, 1923

---

Jag har passerat otaliga gånger. Det som återstår av det gamla ishuset. Ruinen. Fast det är egentligen ingen ruin. Det är bara lite gamla stenar som ligger ute i skogen.

Jag har under en tid funderat på att nerteckna den lilla historia jag vet om det gamla ishuset vid Tolleby tjärn. Ishus? Är det som hotellet i Jukkasjärvi? Nej. Inte heller är det en igloo. Vi tar det från början.

Ungefär vid 1300-talet började man anlägga isstackar. Troligen förde munkar med sig bruket att lagra is från sydligare länder. Stora isblock såga­­des upp ur sjöar och travades på varandra med sågspån emellan. Traven skulle befinna sig i ständig skugga, ofta stod den i ett speciellt hus. Isstacken höll sig kall hela våren och en god bit in på sommaren om isen förvarades rätt. Stycken av is togs sedan ur traven och användes för att kyla kött och mjölk. Kött som hängdes i isboden höll sig kallt länge. Från slutet av 1700-talet användes isskåp, framförallt i städerna. Isskåpet såg ut ungefär som ett kyl­­­skåp, med hyllor för matförvaring. Upp- eller ner­­­­till staplades isblock och det fanns ett avrinningshål nertill där smältvattnet rann ut. Många isskåp var dekorationsmålade för att likna marmor eller någon annan stensort.  I städerna handlade man annars ofta mjölk, grädde och andra färsk­varor varje dag och ibland fick man också mjölken hemkörd i flaskor dagligen. Kylskåp blev vanligare efter kriget medan frysarna dröjde ytterligare ett par decennier.

---

»Isupptagning»

Is upptages så snart den uppnått en tjocklek af 30 cm eller obetydligt däröfver. Den är då lagom tjock för att utan allt för stor möda kunna handteras och har vanligen ej varit utsatt för att skadas af starkare töväder. Isen sågas med vanlig stock-såg i banor, hvilka sedan med isbill eller spett lätt delas i aflångt fyrkantiga bitar. Att gräfva grop till isupplag är vida sämre än att lägga den i hög ofvan jord, hvartill väljes en lugn och helst torr plats. Om platsen är utsatt för solen eller icke, är utan betydelse.

På ett tunt underlag af dy eller sågspån lägges isen i lager, hvilka hophuggas så, att de ligga alldeles tätt, och hvaraf de 3 eller 4 första läggas så, att väggarna på högen blifva nära lodräta; sedan indrages hvarje hvarf lika mycket som isens tjocklek. Att hälla vatten på is-högen är olämpligt, emedan vattnet ej fryser mer än på högens yta.

Högen täckes sedan ofördröjligen med ett sågspåns- eller dy-lager af minst 30 cm djup från de mest framskjutande iskanterna. Gammal halm kan äfven med stor fördel användas. Gammal sågspån är bättre än ny och dy är vida bättre än sågspån, emedan dyn ej spricker sönder, ej torkar och blåser bort samt ej ramlar ned i de ihåligheter, som möjligen bildas under sommaren i isen, hvarigenom arbetet med högens skötsel under sommaren blir vida mindre än då sågspån begagnas. Slutligen är is, som täckts med dy, mycket lätt att göra ren, emedan dyn lätt släpper isen och sjunker till botten, då isen sköljes, hvaremot sågspånen sitta mera fast och flyta ofvanpå vattnet, hvarigenom de endast med svårighet aflägsnas.

Det är bättre att lägga en stor än flera små ishögar, emedan man då spar täckningsämne, och dessutom smälter isen långsammare, båda delarna genom den mindre yta, som den större högen har i jämförelse med flera små. När isen sedan skall begagnas, uttages behofvet för några dagar på en gång, hvarigenom man slipper att allt för ofta öppna högen för luftens tillträde. Den uttagna isen kan lämpligen täckas med halm. Om man beströr isen med salt, smälter den långsammare.

---

Nu har vi pratat om is och isupptagning. Vad är nästa steg efter att man tagit upp isen?
Kanske en liten reflektion med en kopp kaffe? Eller kanske en liten pünsch?
Se till att punschen är kall och lyssna under tiden på Povel Ramel – Varför är det ingen is i punschen!?

Ni gissade rätt, det fanns ett yrke som hette iskarl. Denne skötte logistiken mellan ishuset och affärerna/hushållen.

Om ni lyssnade på Povel ovan så vet ni att öfverklassen tyckte att allt gick åt helfvete om det inte fanns is i fastigheten. Så iskarlen fyllde en viktig samhällsfunktion. Iskarl’n såg även till att husmödrarna fick sin beställda is till isskåpen. Att vara utan isskåp på sommaren skulle vålla husmodern ofantligt stora bekymmer.

---

»Var skall hon förvara mjölk och grädde?»
— eller köttet som hon kanske därtill ej har tillfälle att köpa upp mer än högst en gång i veckan utom allt annat, som står och förfares i värmen?

Ja, visst kan hon försöka hänga mjölk i kallt vatten på skuggigt ställe eller förvara köttet i mjölk, steka på det litet för att det skall hålla sig någon dag o. s: v., men någon längre tid kan hon ej bevara  sina födoämnen. Har hon tillgång till en isstack har hon det ju bra. Då kan hon med mycket små medel inrätta ett sig det präktigaste lilla »kallrum». En vanlig trälåda ställd på kant och vederbörligen försedd med dörr (det förra locket på gångjärn) samt haspe och märla är allt vad som behövs. Den ”redes in” med krokar att hänga kött på och möjligen någon liten hylla.

Bäst är naturligen att bereda plats för den vid ena sidan, då stacken lägges upp, men man kan ju också senare skaffa den rum. Vi skola nu återgå till de möjligheter, som för blott 15-20 år sedan erbjöds en husmoder att förvara sina matvaror. Hon hade då på sin höjd tillgång till ett mer eller mindre fullkomligt isskåp, som, åtminstone i städerna, i de flesta fall säkert blott kom till användning i samband med större festligheter. Naturligtvis var det dyrt och alltid besvärligt att i vardagslag beställa is och därmed fylla skåpet, vilket hade till följd, att detsamma mera sällan kom till användning.

Det vanligaste sättet att kyla t, e. en dryck torde därför säkerligen då ha bestått i att ställa flaskan ifråga under en rinnande vattenkran, vars temperatur sommartid kanske höll sig omkring 20°C! Och att hålla födoämnen någorlunda kalla gick ej på annat sätt än att förvara dem i ett skafferi, vars temperatur emellertid aldrig var tillräckligt låg, eller i en källare, till vilken det ju alltid var besvärligt att springa ned och upp.

-Bonniers månadshäften, Illustrerad tidskrift för familjen. 1915

---

 

Viktigt är, att skåpet är väl inbyggt i stacken. Det finns ju sålunda möjligheter att reda sig på detta sätt, men ingenting kan dock helt ersätta ett gott isskåp. Isskåp finnas av många olika slag. Konstruktionerna har förbättrats, man kan nästan säga för varje år som gått. Bland de i handeln nu tillgängliga isskåpen får man nog nämna isskåpet ’,Svenske,, (fig. 1) och Temperätorisskåpet bland de allra främsta. Isbehållaren är anbringad överst i dessa skåp, som i alla modernare isskåp. Våra gamla typer,där isbehållaren anbringats under förvaringshyllorna måste av lätt förklarliga skäl anses förkastliga. Från isbehållaren ledes smältvattnet ned genom i förvaringsrummets båda sidoväggar befintliga kanaler till den underst placerade reservoaren. Under denna passage får vattnet tillfälle att avge kyla och bidrager härigenom att jämnare fördela avkylningen på förvaringsrummet. Iskölden kommer också härigenom att utnyttjas så fullständigt som möjligt. Tillräcklig ventilation är ett huvudvillkor för ett gott isskåp.

Även denna sida är i Temperätorisskåpet ovanligt väl tillgodosedd. Det är-också lätt att hålla rent med sina plåtkantade hyllor av tjockt glas och inredningen av prima galvan-plåt, vilket allt är lätt löstagbart. Utstyrseln är tilltalande med målning i marmor eller ek. Temperatorisskåpet
kan erhållas i varje större
bosättningsaffär och finnes i flera olika storlekar med pris varierande mellan 40—100 kr. Vanligaste storleken för hushåll är ”n:o 7” och
”n:o 8” med 132 och 148 cm. höjd, 61 cm. bredd och 47 cm. djup (måtten tagna utvändigt med fötter); de kosta respektive 48 och 58 kronor.

---

Det finnes i handeln en hel mängd mer och mindre goda efterapningar av
Temperatorisskåpet. Kylskåpet »Norden» (fig. 2) hos aktiebolaget Julius Slöör i Stockholm kan väl mäta sig med Temperatorisskåpet.
Man har tydligen tagit detta senare som mönster och försökt göra några förbättringar. Så har man i isskåpet »Norden» gjort en liten
förändring i isbehållaren. Denna måste naturligtvis slutta åt båda håll, varvid en ås på isbehållarens botten bildas. Åsen är mindre skarp, lägre, i »Norden» än i »Temperator», och härigenom får man rum med ett större stycke is i det förra.

Vidare äro väggarna inuti skåpet släta och försedda med extra falsar för hyllorna, då de i Temperator-skåpet äro helt veckade, och hyllorna kunna skjutas in i vilket veck som helst. Detta senare kan man ju anse som en fördel men blir till en nackdel om man använder samma veck så länge, att hyllorna nöter hål på själva väggen, vilket ju blir ganska tråkigt att reparera. Priserna på kylskåpet »Norden» äro ungefär desamma som för Temperatorisskåpet och båda kunna sägas uppfylla ganska stora fordringar på ett isbesparande, effektivt och hygieniskt isskåp. Af stor vikt, särskildt under den varma årstiden, är att litet emellanåt grundligt rengöra isskåpets inre. Dels brukar nästan alltid någon orenlighet medfölja den inlagda isen och dels införas under begagnandet vanligen hvarjehanda organiska partiklar, som, om de få kvarligga, slutligen öfvergå i förruttnelse och åstadkomma elak eller unken lukt samt bilda mer eller mindre hälsofarliga bakteriehärdar. Man bör därför tid efter annan skura skåpet inuti med sodalut och efteråt spola det grundligt med en lösning af öfvermangansyradt kali, som äfven borttager möjligen förefintlig elak lukt.

-Bonniers månadshäften, Illustrerad tidskrift för familjen. 1915

 

---

Men, hur förvarades isen under våren, sommaren och hösten?
Jo, det är nu vi kommit fram till själva ishuset.

Enligt en gammal beskrivning så kan ett ishus se ut på följande sätt;

”Lagringen sker i fritt liggande stackar (batterier) eller i ishus. Det förra kräver ringa eller ingen anläggningskostnad men ej ringa arbete och kostnad för isoleringens förnyande och isens befriande från isolerings-ämriet. Lagring i ishus inbesparar arbete och kostnader härför. I båda fallen beror lagringsförlusten väsentligen på den omsorg, varmed isoleringen skett. — » I s h ö-g a r » uppläggas på torr, mot vind och sol skyddad plats, där det är väl sörjt för avledning av grund- och smältvatten, samt omgivas på alla sidor av ett omkring 0.5 m. tjockt isolerande lager av torvjord, torvströ, sågspån o. dyl. — Ishus böra, för att isoleringen skall vara möjligast verksam, hava fullt täta, för väta ogenomträngliga dubbla väggar med ett 15—30 cm. mellanrum, packat med ett fullt torrt isoleringsämne, ss. torvströ, agnar eller väl torkad sågspån.

Grundmurarna skola vara väl isolerade från yttermurarna, så att fuktighet ej kan uppstiga. I mellanrummet mellan grundmurarna användes lämpligen aska och slagg som isoleringsmedel. Bottnen, som skall vara väl torrlagd, isoleras med samma material, varöver gjutes ett lager betong. Allt trä göres genom bestrykning oemottagligt för fukt, och träväggar klädas på ytterväggens utsida och innerväggens insida med tjärpapp. Murade väggar uppföras helst av hårt tegel eller klinker och göras täta därigenom, att innersidorna på såväl yttre som inre väggar överdragas med ett väl täckande lager av asfaltbeck, som påstrykes varmt. Taket isoleras och tätas med samma omsorg.

Vid vanlig stapling rymmas omkring 790 kg. is per m3. Mellanrummen böra göras så små som möjligt av utrymmesskäl och för att nedbringa lagringsförlusten. Isen användes i mejerierna dels till direkt avkylning av mjölk, grädde m. m. under produkternas tillverkning, dels till avkylning av smörförvaringsrummet. Vid den förra användningen erhålles största avkylning, om isen lägges direkt i grädden och i kärnan, men detta kan ej utan skada ske, annat än om isen är fullt ren, såsom den erhålles, då rent brunnsvatten eller än hellre destillerat vatten fryses medelst frysmaskin. Avkylningen sker därför i regel utan att isen kommer i direkt beröring med mjölken eller produkter därav.  Den is,som insamlas för användning i mejeri, bör dock vara så ren som möjligt för att ej giva anledning till dålig lukt och orena jäsningar. Den bör därför såvitt möjligt hämtas från klara vattensamlingar. I brist på is kan snö användas; den har, då den insamlas i köld, lika stor avkylande förmåga som samma viktsmängd is.”

-Lantmannens uppslagsbok, 1923

---

Efter att ha passerat det gamla ishuset ungefär 25,000 gånger medelst apostlahästarna, cykel, traktor, bil och fyrhjuling blev det äntligen en liten fotodokumentation.

De som hade ishuset hette bröderna Lindqvist eller om det var Lindström, och dessa var från Åstol (mindre ö utanför Tjörn). Från Tolleby tjärn gick det en slags travers/linbana till ishuset. För er som har sett en fastgödselspridares kättingar, vet hur ishusets traverser såg ut. Det liknade alltså kedjor/länkar med mindre stål emellan sig för att bina ihop det. Tänk hur en stege är konstruerad. Denna travers matades av en kraftledning. Fotografi på denna finns längre ner. Traversen gick från Tolleby tjärn, över Tolleby Tjärnväg och upp mot ishuset. Två höga stolpar stod på var sin sida vägen. Traversen gick alltså brant upp från tjärn’t och sedan brant ner mot ishuset.
Ishuset hade en lastbrygga mot den gamla vägen. Isen hämtades med lastbil och kördes ut till Rönnäng. Där Rönnängs brygga/café ligger idag var på sin tid en islada. Isen kördes dit och vidare ut med båtar till Åstol, Dyrön och Klädesholmen. Åstols rökeri var Åstols islada en gång i tiden. Isen användes till fiskindustrin. En gång när det var redigt kallt tog man upp hela Tolleby tjärn, cirka fem hektar is.

Om nu någon mot all förmodan skulle finna det intressant att titta på något som inte står att finna längre,  visar kartan nedan var ishuset en gång låg.

Vattenverket nere till vänster.

På 1980-talet byggde man om vägen. Istället för en liten avstickare runt den bergsknalle där ishuset låt sprängde man och gjorde vägen rak, vilket man ser på kartan från 1933.

Likt ett barn som får rita för första gången har jag här illustrerat hur ishuset låg.
Långsidan var mellan 30-40 meter och bredden ungefär 15-20 meter.

Och här är den fantastiska illustrationen över traversen/isbanan.

 

---

 

 

 

---

 

Kuriosa
För många år sedan hittade Holger en av de gamla isgriparna/isklorna som låg i ruinerna. Den hänger numera på ladans vägg. Jag har lite lösa planer på att restaurera denna. Skalan syns inte men den är ungefär 1 meter lång och 10 kg tung. Får uppdatera med korrekta mått och vikt. Vidare så står -i närheten av ishuset – den gamla kraftstolpen man matade traversen/isbanan med.

---

Uppdatering 2017-08-08
Jag har roat mig med att slipa rost och måla upp den gamla isklon.