Fåren

”Mycket känd är den nyare berättelsen om grosshandlar
Lamm, som vid ett festligt tillfälle skulle frambära sin tacksamhet
till kamrer Bagge och då nöjde sig med orden:
»Lamm–får–tacka–Bagge!»”

-Om ordlekar och andra uppsatser i språkliga och historiska ämnen, Gustaf Cederschiöld, 1910


Nu var det visserligen endast tackor i den nya genbanksregistrerade (Tollebys Rasbiologiska Institut?) fårbesättningen, tackor utav den gamla svenska lantrasen skogsfår (eller värmlandsfår, värmländska skogsfår) som tillhör gruppen allmogefår.  Allmogefåren var tidigare vanliga i Sverige, men i slutet av 1800-talet började antalet minska. Istället för de små härdiga inhemska fåren började man importera får som hade större köttmängd och andra ullegenskaper, det skulle vara ull som passade till dåtidens spinnmaskiner.

Värmlandsfåren var nära att bli utrotade och när man återupptäckte rasen (som första allmogefårrasen ) fanns det endast cirka 100 individer kvar. Tack vare intensivt bevarandearbete finns det idag cirka 4 000 Värmlandsfår i genbanken.  Det finns 10 olika raser av allmogefår, varav värmlandsfår är den allra största av raserna, både när det gäller hur många det finns och hur fysiskt stora de är. Allmogefår har aldrig blivit korsade med andra raser för att uppnå någon speciell egenskap. Istället har de under århundraden anpassat sig till de lokala förhållanden som de har levt i. De raser av allmogefår som tack vare intensivt bevarandearbete finns kvar idag är Dala pälsfår, Fjällnäsfår, Gestrikefår, Helsingefår, Klövsjöfår, Roslagsfår, Svärdsjöfår, Tackbackstorpsfår, Värmlandsfår och Åsenfår.

Skogsfår finns av flera typer, var och en karaktäristisk för den del av landet där fåren levt. Fåren av denna typ är relativt småväxta jämfört med produktionsraser, har små öron och kort svans. Tackorna är kulliga (inga horn), medans baggarna finns både som kulliga och behornade. Värmlandsfåren förekommer i en mängd olika färger: svart, grått, brunt, beige och vitt, fast flera olika färgteckningar och kombinationer förekommer.  Fårtypen är ett bra betesdjur som är sociala och lättskötta med en god flockkänsla och som passar bra att ha i både små och stora besättningar.

Här har vi då Karin, Ester, Jonna, Ronja och Emma. Egentligen har jag något emot att djur har utpräglade människonamn, men dessa djur är döpta och registrerade i genbank så det får vara som det är. Jag får väl vänja mig.

Värmlandsfåret är mycket härdigt och klarar sig bra på magra marker. Genom att beta håller de markerna öppna och varvar att äta buskar och sly med att äta blommor och örter.  Rasen kan brunsta under stora delar av året och lammningen går oftast lätt och tackorna är goda mödrar. Vanligen föds två lamm, men såväl trillingar som fyrlingar förekommer.


”»Den svenska fårstocken uppskattades 1914 till omkr. 1 milj. djur. Under världskriget ökade F. i omfattning och betydelse på grund av de höga priserna på både ull och kött, och 1919 var antalet får uppe i 1 563 000. Sedan dess har emellertid fårstocken stadigt minskats och uppgår f. n. till endast 420 000 djur.»”

-Om Lantbruk, 1941


Detta datum gjorde jag tydligen rent i ett av hönshusen, och inte långt därefter försvann även boskapen från gården.

Efter att vi tillbringat viss tid med att få ordning på ladan, hade barnen blivit så stora att de under en lång tid tjatat, tjatat och åter tjatat om att få olika sorters djur. Kor, grisar, zebror, getter, björnar, älgar, hönor, enhörningar med flera, har alla passerat som förslag från både Wiggo och Elin.  Gårdens kor, grisar och hönor avyttrades 1991, ett år efter morfars frånfälle, och sedan dess har det varit tyst och tomt. Och skönt, beroende på vem man frågat. Frågan om djurhållning har stötts och blötts under lång tid. Dels märker jag tydligt att oroväckande många barn visar en skrämmande verklighetsfrånvänd uppfattning när det gäller relationen till djur, natur, kretslopp och var maten kommer från. Just den vrängda relationen mellan människa och djur – antropomorfismen – tillskriver jag Disney, medans Astrid Lindgren gjorde sitt bästa för att återställa denna. De realistiska alternativen blev tillslut kor, grisar, getter eller får. När det gäller kor var jag inne på en lantras typ Väneko eller Bohuskulla, helst Dexter (som är europas minsta ko-ras), medans grisar skulle vara Linderödssvin. Efter att ha sonderat get-marknaden diskuterades lantraserna Lappget, Jämtget och Göingeget och tillslut blev det alltså får av gammal svensk lantras.


Värmlandsfår har sin härstamning från Bengt Sonessons stora besättning i Osebol nära Stöllet vid Klarälven i norra Värmland, där Bengt hade tagit över fåren efter sina föräldrar. Bengt hade sedan länge intresserat sig för får ”av den gamla stammen” och köpte därför inte in några baggar av moderna raser. Han utökade istället sin lilla flock under 1970-talet med ett fåtal djur som han hittade på olika gårdar runt om i Klarälvsdalen, i Munkebol, Benteby och Branäs, och alla var av ”den gamla stammen”. När Bengt var liten hade hela byn sina får gemensamt på skogen och då blandades fåren vanligtvis även med andra byars får och det blev nytt blod i flockarna på det viset. I regel höll man inga vuxna baggar utan bagglammen fick betäcka tackorna innan de slaktades på hösten. Lammen föddes sedan tidigt på vintern, ofta redan runt jul. Fåren var oftast vita men någon gång kunde det bli svarta lamm. En del var grå eller ”yset” som man kallade dem och det kunde även förekomma bruna får i trakten. Bengt minns i sin ungdom att föräldrarna även hade en behornad tacka. Under åren 1992-1996 togs också två typiska baggar från Hälsingland och en liten flock från Dalarna in i flocken. Lars Englund och Nils Dahlbeck hade stött på dessa under sina resor då de letade efter ”färgade ryafår” och när projektet ”horngumse” började. Bland annat hamnade en av dessa baggar hos Roger Strömborg, god vän till Bengt Sonesson, som under lång tid haft får från Bengts besättning. Ytterligare en liten grupp får från Anette Back Olsson i Lekvattnet, Värmland, togs omhand.

Värmlandsfåren är som sagt ganska små jämfört med produktionsfår men är en av de större raserna bland allmogefåren, både till antal och när det gäller kroppstorlek. Vuxna tackor väger mellan 45 och 85 kg, baggarna väger mellan 50 till 90 kg. Mankhöjden är i medeltal 66 cm för tackor och 72 cm för baggar. Tackorna är goda mödrar och får oftast två lamm per gång, men även trillingar förekommer. Ungtackor får vanligtvis ett lamm. Värmlandsfåren kan lamma tre gånger på två år. Fåren varierar mycket och finns i alla färger: svarta, grå, bruna, beiga, vita och brokiga (skäckiga) får. Tackorna är oftast kulliga, men hornknappar förekommer och i sällsynta fall även små horn. Baggarna är oftast behornade men kan också vara kulliga.

Jag märkte snabb att Wiggo – som fick ta det i sin egen takt – relativt snabbt trivdes med gårdens nya invånare

Ullen varierar i typ från rya till gobeläng och finullstyp, men även så kallad vadmalsull är mycket vanlig. Den är ofta mycket finfibrig, lämpar sig väl till hantverk och är mycket lätt att spinna och tova. Värmlandsfåren har en god flockkänsla och de blir ofta mycket trevliga och tama. De är duktiga betesdjur och äter gärna sly. Fåren passar bra i såväl små som stora besättningar.

Värmlandsfåren bevaras i genbank av Föreningen Svenska Allmogefår sedan 1997.

 



”»Får»,
Fårsläktet, Ovis, tillhör idisslarna och skiljer sig från det närstående getsläktet genom platt panna, horn (då sådana finnas) 3-sidiga, vanligen snäckformigt vridna, genom förekomsten av tårsäckar samt jämte de raka täckhåren vågiga ullhår, de senare i starkt övervägande mängd hos förädlade raser, samt genom saknaden av hakskägg.”

-Om lantbruk, 1923


Fårrasen som vi pratat om här tillhör gruppen Nordiska kortsvansfår. Nordiska kortsvansfår är ett samlingsbegrepp för nordeuropeiska får av en äldre typ. Under romartiden blev de kortsvansade fåren undanträngda av mer långsvansade raser över stora områden, till exempel de Brittiska öarna. Från 1500-talet och framåt blev kortsvansfåren successivt undanträngda av importerade fårraser också i delar av Norden. I Danmark försvann de kortsvansade fåren helt. Olika stammar har dock bevarats på många håll, mer eller mindre påverkade av inkorsning. I modern tid har åtgärder vidtagits för att bevara många lokala raser, och de ålderdomliga fårraserna har fått en renässans. I Nordens grannområden finns fårraser som räknas till samma grupp. Begreppet är i Sverige i det närmaste synonymt med får av lantras.


”En lantras kan definieras som en population som levt tillräckligt länge i ett område för att ha hunnit anpassa sig till områdets olika förhållanden. Detta beroende av och anpassning till hemområdet, ’torvan’, är lantrasens främsta egenskap.”

-Håkan Hellander, 1998


Lantras är en husdjursras som ursprungligen kommer från ett begränsat område och som där funnits så pass länge att den till stora delar anpassat sig genetiskt till den lokala miljön genom naturligt urval. Utmärkande för en lantras är förmågan att överleva och producera i den lokala miljön, som kan bestå till exempel av födotillgång, lite och varierande foder, regn- och torrperioder, långa vintrar eller svår terräng.

Typiskt för lantraser är att de har stor genetisk spridning till skillnad från framavlade husdjursraser, vilket resulterar i att lantraser ofta uppvisar högre grad av individuella variationer i exempelvis utseende. Några av de så bildade lantraserna har blivit föremål för människans särskilda intresse genom att utvecklingen av deras nyttiga egenskaper underlättats genom urval av avelsdjur samt ändamålsenlig uppfödning och användning. På så sätt har det tillkommit förädlade lantraser. Förädling har också försiggått genom hybridisering, men detta har skett så sparsamt, att lantrasens karaktär ej helt förlorats.

Varje land har enligt Riokonventionen ett ansvar att bevara landets lantraser. I Sverige är Jordbruksverket ansvarsmyndighet för detta och de raser som uppfyller kriterierna för att anses som bevaradevärda och dessa kallas för svenska lantraser.