Förr i tiden fanns det kringresande försäljare som kallades Gårdfarihandlare. De mest kända gårdfarihandlarna var nog knallarna från Sjuhäradsbygden i västergötland. Kring mitten av 1800-talet fanns det mellan 5.000 till 7.000 gårdfarihandlare i Sverige. En äldre benämning för gårdfarihandlare är nasare, som senare blev ett nedsättande kraftuttryck om dörrförsäljare och/eller folk som ansågs lågbegåvade. På Tjörn kan de som pratar dialektalt tjörbu‘ ibland säga skidd-ás som är ungefär på samma nivå som nasare, med den skillnaden att ett skidd-as även innefattar både människa och djur. Exempel ditt förklummade skidd-ás!

Knallen var som sagts, ursprungligen en gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden i Västergötland. Redan under 1500-talet började allmogen i de trakterna göra sig märkvärdiga genom att gå runt i bygderna för att sälja hemslöjd, trots att sådan mellanhand mellan produktion och kund enligt lag var förbehållen städernas köpmän, innan näringsfrihet infördes 1864. Dock förhandlade sig nasarna knallarna i Sjuhäradsbygden till en särlagstiftning införd från 1680-talet, vilken tillät dem att bedriva handel på landsbygden. Från 1776 fick en person från varje hemman i Sjuhäradsbygden rätt att bedriva resehandel.

Runt år 1800 beräknas det ha funnits flest antal knallar, då mellan 1000 till 1500 bönder tog ut handelspass från Länsstyrelsen i Vänersborg.  Siffran sjönk år 1820 till 800 stycken och på 1840-talet till omkring 400 stycken. Handelsfärder gjordes som regel vid två tillfällen varje år, inom Sverige och även till Norge. Omkring år 1900 upphörde denna typ av knallhandel. Knallarna verksamma i Borås med omnejd utvecklade ett eget språk, kallat månsing. I nutidens språkbruk avses med knalle en försäljare, oavsett härkomst, som säljer sina varor på årligen återkommande marknader som inte hålls vid hemorten.

Månsing är förresten en intressant företeelse.  Ordförrådet hämtades delvis från romani, zigernarspråket. Det hemliga bestod i att man bytte ut vissa ord mot andra mer svårbegripliga, från andra språk, eller att på olika sätt ombilda ett svenskt ord. Skälet till att språket uppkom anses vara att man sinsemellan kunde berätta saker om kunder eller leverantörer, med dem närvarande, utan att de förstod vad man pratade om. Eftersom knallarna var handelsmän så handlade deras språk givetvis mycket om pengar. Ungefär som att pratar rövarspråket med endast vissa ord. Många ord lever fortfarande kvar i modern svenska, exempelvis fika, lattjo, tjacka, sno, fjälla, stålar. Pengar var som sagt viktiga så det fanns ord för valörerna, viting (10-öring), blejd (25-öring), tralling (50-öring), halvsläng (50-lapp), helsläng (100-lapp), storsläng (1000-lapp).

»Månsing»
det af de kringresande västgötahandlandena, knallarna, nyttjade hemliga språket. Af detta känner man föga mer än hvad som meddelas i Nils H:son Dals ”Boërosia” (1719) och Sven  Hofs ”Dialectus vestrogothica” (1772), hvarigenom likväl framgår, att en stor del af ordförrådet hämtats  från rommani 1. zigenarspråket. Förbrytarvärlden i  Stockholm nu kallar emellertid äfven sitt hemliga  språk för månsing, och då ordförrådet visar, att ett  sammanhang eger rum mellan de båda språken, har man  föreslagit att kalla det förra för äldre månsing.

---

En luffare var (är) en person som under vandring från plats till plats, tar de jobb som dyker upp. Det avser främst en vandrande manlig person under 1800- och början av 1900-talet. I Sverige gick luffarna ofta bestämda rutter till vänligare människor inom en socken. För att ge sig utanför socknen krävdes ett inrikespass och utan sådant kunde man fängslas för lösdriveri.  Luffarriksdagen i Hallsberg 1921 var ett försök att organisera sig, liksom arbetarorganisationerna gjort. Lösdriverilagen var i kraft från 1885 till 1965 då socialtjänstlagen tog vid. Vidare så nämns zigenarna/zigeunerna/tattarna en helt del när man letar i äldre skrifter om kringresande handlare m.m. Jag började skriva om dessa, men får lägga detta åt sidan tillsvidare. Det blev så mycket text,

---

Man kan dela in de här sorters ”handlare” i åtminstone tre olika klasser. Först var det hyfsat seriösa försäljare, som återkom med regelbundna mellanrum och som hade ordentliga varor av varjehanda slag. Nästa grupp var sådana som erbjöd tjänster mot mat och övernattning. Den tredje gruppen var vad man kan kalla luffare fast en del av dem uppträdde som försäljare med lagret bestående av knappnålsbrev och sytråd eller liknande slags varor. Helst ville man ha det här lagret kvar för att visa upp, om man hotades av lösdriverilagen. Vissa kom till fots och vissa med häst och vagn.

Från en gammal tidskrift jag hittade kan man läsa personers minnen om de kringvandrande handlarna;

 ”Han kom inte till fots utan reste med häst och vagn och hade med hund. När han närmade sig kunderna, brukade han tuta i en trumpet. Han sålde all slags manufaktur och fick ibland övernatta i på gårdsplanerna. Om natten låg hunden, överst på lasset och vaktade. Det var på 1920- och 30-talet han gjorde sina affärsresor. Vidare fanns det en gubbe från Norrköping som kallades för ”Strumpor-Andersson”, också en seriös handlare. Han beskrivs så här: en liten gubbe med blomkålsöron, klädd i spetsbyxor och långa gröna strumpor med svarta boxkalvkängor. Andersson sålde korta varor, som han förvarade i boxar fram och bak på sin cykel. Han kom regelbundet ungefär var tredje vecka och tog upp beställningar på tyger och ansågs ha bra varor. Matsäck hade han ordentligt inslagen i paket av brunt omslagspapper, fastbundna på stången på cykeln. Han höll på med sin handel in på 1950-talet. Ture Karling kom från Björsäterstrakten och bar sina varor, tråd och knappnålar i en stor

Unicabox, på ryggen. Han säregna gångstil – gå med fötterna utåt – gjorde att man kände igenom honom på håll.  Flera gånger om året kom borst- och krogförsäljare från olika håll. Simon från Västra Harg cyklade runt och högg ved. Från Öland kom ”Källgrävarn”, en slagruteman, som tog fem kronor för att få fram vatten. Han uppträdde i virkade kläder i alla färger rock, byxor och mössa, allt virkat av trasor med ett rep om midjan. Kläderna tillverkade han själv och när det blev hål någonstans virkade han ihop det. De verkliga luffarna var kanske inte så väl sedda. Brusell, som ansågs vara studerad, var lite konstigt klädd med en cigarrlåda på ena foten, en galosch på den andra. ”Det hjälper inte kläder”, brukade han säja.

Tancred från Norrköping var svart eftersom han ibland fungerade som sotare. Han kom ett par gånger på  sommaren, cyklandes, men hans kvinnliga följeslagare fick gå bredvid. Han var arg och tvär, aggressiv och oppositionell, pratade politik och ville ha mat. ”Kom ihåg vad sotarn sa, vad sotarn säjer är sant”, är ett uttryck han lämnade efter sej. Han ansågs vara av tattar- eller zigenarsläkt. En del luffare luktade tjära och och när man frågade om varför fick man till svar att tjäran var hygienisk. ”