Bohusläns historia och Beskrifning -Tjörns härad-

Utdrag ur Bohusläns historia och beskrifvning av Axel Emanuel Holmberg


XII. Tjörns härad.

Ön Tjörn, med sin skärgård, belägen söder om Oroust, ifrån hwilket den skiljes genom Stigfjorden och dess inlopp, omgifwes i öster af Hakefjorden och i söder och wester af den öppna hafstrakt, som med olika namn benämnes Marstrands- och Hjerteröfjordar m. m. Twenne wikar, som djupt inskära i öster och wester, och kallas Swanwiks- och Säby- eller Brewikskilarne, gifwa detta öland en skapnad, som icke är olik det upp- och nedwända bladet af ett korsgewär. Ehwad wi fästa oss wid ortens naturbeskaffenhet, dess historia eller dess befolkning, måste wi betrakta denna ö såsom den märkwärdigaste fläck af Bohuslän. Någon gång nämnes den i fornsagorna och alltid under namnet Thiórn, hwilket är så uråldrigt, att anledningen dertill icke med någon säkerhet kan bestämmas. Icke mindre namnens likljudighet, än de här gängse traditioner och andra omständigheter, framkalla den förmodan, att detta Thiorn är just detsamma Uthórno, ”wågors och stormars ö”, hwars hjeltars lof och tadel ymsom genljuda i Ossians werldsbekanta sånger. Swår att bewisa, men ännu swårare att wederlägga, skall denna mening strax widare utwecklas, dock utan att ännu wilja göra anspråk på annan giltighet, än gissningens.

Tjörn äger en widd af omkring 1 1/5 qwadratmil, och har från ålder utgjort ett prestgäll med socknarne Stenkyrka, Klöfwedal och Walla. Naturen liknar kustens i allmänhet, och ön synes wara en i yngre tid ur wågorna uppstigen ögrupp af mindre skär och holmar. De hafsarmar, som fordom skilde dessa småöar ifrån hwarandra, äro nu upplandade till stora och utomordentligt fruktbara dalar. Sådana äro Hoflanda-dalen, hwilken, fortsättande Säbykilens rigtning, går till Stigfjorden, och genom ett trångt pass midt på ön står i förbindelse med den dal, som öppnar sig wid ändan af Swanwiken; Walla-hed, som genomskär Walla socken, samt den långa men smala Tyftadalen, hwilken löper utmed Hakefjordens strand, många mindre att förtiga. Bergen ligga, liksom skären i hafwet, kringströdda i alla rigtningar. Hela Klöfwedals socken är ett enda berg, splittradt i djupa klyftor. En betydlig klump är också det midt på ön belägna Walberget, hwars spets, Walbergshufwud — så kalladt efter en utskjutande klippa, som, i profil sedd, icke är olik ett menniskoansigte — jemte det söder ut liggade Smeden, äro de högsta punkterna på ön, och båda wigtiga sjömärken.

Tjörn är i allmänhet ett fult och naket land. Endast på Hakenäset — den bergsudde, som i öster omsluter Swanwiken — äro några skogspartier fredade. Sägnen, att wilda tjurar uppehållit sig i de fordna djupa skogarne på denna ö och anställt en sådan förödelse bland bebyggarne, att desse slutligen nödsakades, uppbränna skogen, för att kunna döda skadedjuren, lemnas i sitt wärde; mera sannolikt synes, att en talrikare befolkning och dermed följande behof af större odlingar småningom bortrakat Ymers ögonbryn här, liksom på andra ställen i skärgården.

Tjörn är säkerligen ibland de trakter, som senast uppstigit ur hafwet . De lager af fossila snäckor, som öfwerallt ligga utbredda på ön, såwäl på bergshöjderna som i dalarne, och ännu mera de fragmenter af ett större hwalfiskskelett, som för twenne år sedan påträffades uti en torfmåsse i Klöfwedals socken, omkring 100 fot öfwer nuwarande hafsytan, bestyrka denna mening. Hwarhelst man borttager det öfra jordlagret, finner man en bädd af skalmergel, och owanligt rika kullar deraf höja sig på mångfaldiga ställen. Det är denna mergel, hwilken hwilar på flera famnars djup i blålera och täckes af den djupaste grålera och wäxtmylla, som gör Tjörn till den fruktbaraste och i följd deraf den tätast befolkade fläck i Swerige. Minst fem sjettedelar af den inskränkta ägowidden upptages af nakna berg och andra impedimenta, och den återstående sjettedelen, knappt 1/5 qvadratmil, föder öfwer 7,000 menniskor samt lemnar ändå ett årligt öfwerskott af några tusende tunnor spannmål, som härifrån utföres till andra orter. Icke under derföre att

Tjörbon, när han ätit sig wäl mätt af ”mölebönor”, swär wid sin salighet, att på jorden finnes intet land herrligare och skönare än hans fula, klippiga ö!

Uti denna öfwersigt af Tjörns storlek och befolkning äro de derunder liggande småöarne inberäknade. Ibland dessa märkes Mjörn, som skiljes ifrån Tjörn genom ett trångt sund, hwaröfwer man i senare tider slagit en stenbrygga, samt ifrån Warekilsnäset på Oroust genom det smala men djupa Skåpesund. På en widd af omkring 1/10 qwadratmil innehåller denna wackra och skogbewuxna ö 7 hela frälsehemman, hwaribland det bekanta säteriet Sundsby. Strax öster om densamma ligger Lilla Askerö, som äfwenledes äger en täck natur, och består af 1 3/4 wälbyggda hemman. Brattön, wid Hakefjords norra, samt 1/8 m:tal Stora Dyrön och 1/8 Kärrsön, wid dess södra ända, bebos af jordbrukare, äfwensom den wester om Tjörn belägna Herrön, hwilken är roterad för 1/2 m:tal. Det sund, hwarmedelst Herrön afsöndras ifrån Tjörn, kallas Kyrkesund, och äger ett trångt och krokigt genomlopp för smärre fartyg, hwilket hotar att inom kort alldeles igenwallas genom uppgrundning. I folksagan anses detta lopp såsom Olof den heliges werk, hwilken med högre makters bistånd skar det med sin skeppsköl under en wadsegling med sin broder, och hwarom widare framdeles. Af fiskare bebos de norr och nordost om Herrön liggande Koön, Björholmen och Kälkerön, samt de wid Tjörns södra land belägna Norra Åstol, Tjörnskalf, Klädesholmen, med det betydliga fiskläget af samma namn, samt Flatholmen, och wid inloppet till Hakefjord Risön, Lilla Dyrön och Hättan.

Med sydwestlig rigtning sträcker sig ifrån Tjörns södra spets och en mil ut i öppna hafwet de olyckligt ryktbara Pater-Noster-skären, bestående af flera hundrade klippor ofwan och under wattenbrynet. Åtminstone förr, innan fyren tändes på Carlstens torn, war denna skärsamling för seglaren en öppen graf som årligen tog flera offer än hela den öfriga westra kusten af Swerige. Wid åsynen af den afgrundslika wildhet, hwarmed hafwet under en utanstorm wrålande bryter sig mot dessa trotsiga klippor, faller tanken ofriwilligt och med rysning hän på många tusende sinom tusende olyckliga medmenniskor, hwilka, uteslutna från all mensklig hjelp, ibland dem utblåst sin sista lifsgnista, och man måste då känna en högaktning för den af oss ofta beledda tid, då det war en wedertagen sed, att aldrig passera detta farliga ställe förr än man på sitt radband täljt några andäktiga Pater Noster — en sed, som slutligen gaf detsamma sitt nuwarande namn. Ännu timma här årliga sjöskador, mest wållade af förwexling emellan Marstrands och Skagens fyrar, och icke sällan af lotsarnes dåliga utredning och lättjefulla försumlighet. Sjelf har jag flera än en gång med de ohyggligaste känslor sett fartyg dagen igenom med hissad lotssignal kryssa under Pater-Nosters bränningar, utan att ett enda försök till dess räddning blifwit gjordt ifrån de ställen, derifrån det lätteligen kunnat ske. På flera af kringliggande lotsstationer finnes icke engång en båt, som i någorlunda hårdt wäder kan hålla sjön. Så äga till exempel Kyrkesunds lotsar ingen större båt än en liten sexalning, och hwart wilja de hän med den? Desamma tillåtas dessutom att bo på ett sådant ställe, att en hel flotta kan sönderslås wid närmaste strand, utan att de få kännedom deraf den dagen, – att icke tala om lotsarnas egen liknöjdhet i allmänhet, hwilken stundom öfwergår all föreställning, och hwilken äfwen den mest nitiske fördelningschef förgäfwes skall bjuda till att förekomma och bota, sålänge icke lotsarne blifwa ställde under militairisk diciplin. Långt utanför Skagen ligga Norska lotsar för att hämta fartyg, som ämna sig till deras kuster; men från wåra stränder, undantagandes från Marstrand, synes aldrig någon i öppna sjön. De fartyg, som inkomma hit, hafwa merendels måst anlita fiskares hjälp, och först när de fällt ankar i säker hamn kommer lotsen ombord för att uppbära — lotspenningar. Denna skildring är ingalunda öfwerdrifwen, utan kan med mångfaldiga facta bestyrkas, så det wore önskligt, att den icke wore målad för alldeles blinda ögon; äfwensom att man, i händelse den skulle föranleda undersökning af förhållandet, wille börja i den rätta ändan!

Men wi hafwa förwillat oss ibland Pater-Noster-skären, och återwända till det egentliga Tjörn.

På ön finnas blott 3 små gölar, som bära namn af insjöar, nemligen – och Tollebykärn samt Tjernawattnet. Det andra i ordningen är ett såkalladt Duldewatten, dit man, enligt gammal wantro, måste, osedd af alla, smyga sig, för att fiska, om man skall lyckas göra någon fångst. Wattendragen kunna naturligtwis icke wara andra än små bäckar, hwaraf den största rinner genom Hoflanda-dalen. Ön äger för öfrigt tillräcklig tillgång på godt drickswatten. Af märkwärdiga källor är en belägen på Hwalsängs ägor i Klöfwedals socken. Ehuru liggande långt ifrån stranden, förer hon dock stundom salt watten, särdeles wintertiden, då töwäder är i wäntan. Mineralkällor förekomma sparsamt.

Den seklersgamla skogsbristen på ön har nästan alldeles uttömt härwarande torfmossar, hwilka ej heller någonsin hafwa funnits till betydenhet. Den största af dem är Hählemåse, samt Prestgårdsmyren, båda märkliga för den otroliga myckenhet hasselnötter, som betäcker deras botten, och den sednare särskildt för de fynd af benpilar, med inskurna flintskärfwor, som man der påträffat.

I mineralogiskt afseende förtjenar anmärkas den stora qwantitet marienglas, som träffas flerstädes på Tjörn och kringliggande öar. Wid Klöfwedals kyrka förekomma granater, till stor mängd sittande uti en glimmergång, samt på Thoröds holme stora ljusröda spatchrystaller. På beskrifning lärer Hamneskäret — det yttersta af Pater-Nosterna — bestå af såkallad Puddingsten. I Klöfwedals socken röja bergen på sina ställen jernhaltighet.

Hypothesen, att Tjörns befolkning leder sitt ursprung ifrån en Celtisk coloni, som någongång nedsatt sig här, är redan i det föregående widrörd, och måste såsom obewisad och obewislig lemnas i sitt wärde.

De äkta Tjörboarne äro ett resligt, ljuslagdt och wackert folk, och deruti skarpt skilda från sina grannar på Oroust, med hwilka de ock icke gerna lefwa i bästa förstånd.

Men i anseende till hyfsningen står Tjörn efter det öfriga Bohuslän, hwilket med lätthet kan förklaras, dels af dess föga beröring med andra orter, dels af dess totala brist på alla underwisningsanstalter, och framför allt af en hos bebyggaren i allmänhet medfödd obeskriflig egenkärlek, som gör honom otillgänglig för all bearbetning, i det den ingifwer honom det begrepp om sig sjelf, att hurudan han än är, så är han dock den bäste.

Att enskildta undantag ifrån detta allmänna förhållande gifwas, är wäl öfwerflödigt att anmärka, och sanningen kräfwer till och med det medgifwande, att folket i Walla, eller de såkallade ”Wallbölingarne”, på sednaste år antagit i sitt yttre ett mera städadt skick än de öfriga öboerne, särdeles ”Klöfwedalingarne”, hwilka dock äga i sin carakter en redbarhet, som de andre sakna.

Tjörn är icke reformernas land. Det stationära elementet, här prisadt under namnet ”Tjörbomaxel”, uppenbarar sig i allt. I lefnadssätt, seder och näringar är Tjörn nästan detsamma nu, som för ett par århundraden sedan. Till och med i sjelfwa klädedrägten ligger något forntida, som, jemte nyssberörda förhållanden, är i det föregående på sitt ställe anmärkt.

Widkommande hufwudnäringen, jordbruket, återstår blott att tillägga, att om Tjörns bönder anwände på sitt åkerbruk lika mycket förstånd som möda, skulle deras jordlappar lemna en alldeles otrolig näring.

Dikning och trädning anses nu såsom den oförswarligaste misshushållning med jorden, och endast dennas ypperliga beskaffenhet och den nya matjord, hwarmed han på betesmarkernas 1) bekostnad ständigt förses, hindrar honom ifrån att alldeles utpinas. Ängen är i det närmaste förwandlad till åker, och snart sagdt så mycket af utmarken, som kan odlas, är uppbruten.

I byggnadssättet har under sistförflutna 50 åren widtagits den förändring, att ryggåsastugorna med sina takfenster lemnat rum för loftstugor. En stuga med en kammare utan eldstad på ena och ett litet kök på andra ändan, samt någongång ännu en liten kammare och ett inredt loft, utgöra manbyggningen. Inredningen af stugan är lika öfwerallt och densamma, som brukades då Kalm genomreste ön 2). Till höger framspringer spiselmuren med sin jernkamin. Längs främsta gafwelwäggen sträcker sig högsätet, den madrassbeklädda ”frambänken”, der endast ståndspersoner och aktningswärdt folk, det will på Tjörn säga sådana, som äro kända för att hafwa något hundrade daler ute på bygden, tillåtas taga plats. Emellan denna och spiselmuren står ”långbänken”, dit man hänwisar personer af mindre förtjenster, samt utmed denna mur ”om-” eller ”ugnbänken”, hwarest är ”de armas säte ännu, som det war förr”. Emellan dessa bänkar, eller rättare soffor, står det stora bordet, och utmed motsatta wäggen finnes husbondfolkets inbyggda sängställe o.s.w. Små tillgångar och isynnerhet den langwäga transporten af byggnadsmaterialier hindra Tjörn att lysa med större byggnader. På denna ö får man dock se en myckenhet wäderqwarnar, hwilka annorstädes i länet höra till sällsyntheterna. Här har nästan hwarje gård, åtminstone hwarje by, en sådan.

Af pastoratets inbyggare skola omkring 1,200 personer uteslutande lifnära sig med fiske; men mera liknöjda, oordentliga och utarmade fiskare, än dessa finnas troligen icke i Swerige. Storfiske skulle wäl wara det hufwudsakligaste, men af brist på båtar och redskap kan detta icke drifwas till någon betydenhet af den egentliga fiskaren, utan måste denne mest hålla sig till koljebackan och dörjen. Deremot idka många bönder storfiske med icke ringa fördel, och en och annan af dem äro nu sysselsatta med utredande af större fiskfartyg, till fiskens saltande ombord. Ostron- och hummertägt förehafwes i Klöfwedals socken, och det så flitigt, att många deraf stå sig ganska godt. Häradets wapen, en hummer, angifwer sannolikt wigten af detta fiske i fordna dagar, såframt icke afbildningen af detta djur snarare skall hänsyfta på den urgamla kräftgången af allting på denna ö. Makrilldörjning och waddrägt efter sill, den tid denna intränger i wikarne, idkas mera af bonden än af den egentliga fiskaren. I förbigående må anmärkas, att stor, aflingsför sill årligen ingår att leka uti en wik, helt nära sundet, som skiljer Mjörn ifrån Tjörn, och fångas der med stor fördel. Orsaken härtill är, att fisket på detta ställe med omsorg wårdas och fredas af ägaren till säteriet Sundsby, som här äger strandrätt, och denna lilla wik lemnar således ett dräpande bewis på galenskapen af deras påstående, som mena, att sillen aldrig leker på Bohuslänska kusten.

Till lofliga binäringar höra insamlandet af färglafwar, hwarmed en del af de fattigaste sysselsätter sig, samt någon fraktsegling på Wenern, hwartill anwändes 10 fartyg, om tillsammans 244 läster.

Under sillfisktiden rådde på Tjörn en stor rikedom, hwarom ännu de här och der hos allmogen synliga stora dryckeskäril af silfwer och andra dyrbara bohagsting bärawittne ; men sedermera har med snabba steg wälståndet lemnat rum för en allmän torftghet, alstrad af många samwerkande orsaker. Betraktad såsom sådan, är den till oändlighet utsträckta hemmansklyfningen, med thy åtföljande öfwerbefolkning, knappt wärd att nämna, i jämförelse med den brännwinsminutering och den olycksaliga handel med öfwerflödswaror, som här helt öppet bedrifwes uti hwarannan stuga, och wars mördande werkningar på moralitet och wälstånd här, mera än på andra orter, träda i dagen. När härtill kommer, att nära en tredjedel af Tjörns bönder är åboer på Gymnasiihemman, är allt förklaradt. Den under mångfaldiga år inhämtade erfarenhet af dessa stackares öde, att när som helst blifwa, utan ransakning och oftast utan orsak, skoftals wräkta på bar backe, gör, att få af dem kuna erhålla den i lagen föreskrifna borgen för deras åboskap, med mindre de till borgesmännen afstå bebrukningen af sin bästa jord. Derigenom knäckta ifrån början, kunna de aldrig komma sig före, och äro i pecuniärt afseende så misstrodda, att de knapp kunna få credit på en tolfskillings wärde.

Stenkyrka (f. Steinkyrkiu) Socken.
Arealen af denna socken, som intager längden af Tjörn från norr till söder, är beräknad till 14,927 tunnland. Oförmedl. m:tal äro 80 3/4, förmedl. 74 7/8, deraf 12 3/4 frälse, 2 1/4 krono och 59 7/8 skatte. Inberäknad capellen Klädesholmens och Rönnängs folkmängd, som utgjordes af 1,044 personer, räknade Stenkyrka socken 1840 4,063 inbyggare. 1805 woro dessa till antalet 3,714.

Till denna socken höra capellen Klädesholmen och Rönnäng, det förra bestående af endast fiskare, det sednare dels af sådana och dels af jordbrukande allmoge. Rättighet att bygga kyrkor och utgöra egna församlingar erhöllo dessa ställen år 1794. Rönnängs kyrka är uppbyggd af trä på Tjörnlandets södra udde, samt wäl underhållen, förmedelst en af en församlingsledamot, O. Gullbrandsson, till detta ändamål förärad fond, hwars årliga ränta uppgår till 55 R:dr R:gs l). Till detta capell höra fisklägena: Åstol, liggande på en holme och bebodt af 28 hushåll, hwilka drifwa storfiske med 6 sjöbåtar och äro kända för de ordentligaste af Tjörns fiskare; Lilla och Stora Kalfwen, med 5 sjöbåtar och en befolkning af 32 hushåll, samt lotsplatsen Hättan, som bebos af några ytterst eländiga fiskare, och hwarest finnes en Inlopps-Tullkammare till Uddewalla.

Klädesholmens fiskläge och capellförsamling, beläget på kronoholmen af samma namn, wid början af Pater-Noster-skären, bebos för närwarande af 87 hushåll eller 370 personer 2). Här finnas 9 sjöbåtar för storfiske och fem krogar, hwilket må wara nog sagdt, för att upplysa om tillståndet på detta ställe. Klädesholmen har af ålder warit lotsplats och kronohemman.

Kyrkan, för närwarande den onödigaste i Swerige, är uppbyggd af trä på en wid fiskläget liggande holme, med ett afstånd ifrån Rönnängs kyrka af en knapp fjerdingswäg. Uti fundationsbrefwet för denna kyrka är uttryckligen stadgadt, att hon får existera endast så länge fisket, h.e. sillfisket, warar; men begagnas det oaktadt ännu. Då hon genom församlingen armod och i saknad af alla egna medel snart måste totalt förfalla, wore det likasågodt först, som sist, att försälja henne, och anwända inkomsten deraf till en skolinrättning, af hwilken capellet hittills warit uti den fullkomligaste saknad.

Skärhamn är ett ömkligt, af 16 hushåll bebodt fiskläge på Tjörns westra strand. Här finnes ingen backebåt, och folket är till största delen tiggare. Socknens frälsehemms tillhöra Gymnasii-inrättningen, med undantag af det wälbebyggda Röa 1/4 m:tal, Röd,Budalen 1 och Tyfta Östergården 1 m:tal. Gymnasiihemmanet 1 m:tal Hähle är det största och bästa hela hemman i häradet.

Kronohemmanen äro anslagna till boställen. Pastorsbostället, 1 m:tal Stora Sibräcka, ett af de bästa hemman på ön, utsår 35 tunnor höst- och wårsäd, samt höstar omkring 100 lass hö. Gården är bebyggd med laga boställshus, äger stor trädgård, förträfflig betesmark och 9 goda torp.

Hoga, 1 m:tal, Länsmansboställe, är äfwenledes ett godt hemman, hwarpå utsås omkring 30 tunnor och erhållas 100 lass hö. Derunder lyder ett torp. Denna gård tillhörde fordom Castellekloster wid Kongahäll.

Det anmärkningswärdaste af kronoskattehemmanen är 1 m:tal Olsnäs, hwilket war säteri till 1694, då det reducerades. Då lydde derunder Röd, Östra Tyfta, Budalen, Södra Bäck och Röa med flera hemman i Stenkyrka, och gården Östra Sunna i Klöfwedals socken. Egendomen innehades af adliga Månesköldska slägten, hwilkens descendenter, numera bönder, ännu äga densamma. Troligen har i sednare tider ättens fattigdom wållat, att den ej kunnat göra sina adeliga anspråk gällande; men ännu 1704 omtalas i permbref wälborne herr Per Knutsson Månesköld såsom ägare till Olsnäs och flera gårdar. Inom slägten, som anser sig något förmer än de öfriga Tjörboarne, har bibehållit sig sägner om Olsnäs fordna herrlighet, då det med ”fjorton förgyllda windflöjlar” prydda slottet reste sig på berget, som ligger strax ofwanom nuwarande gården. På 1400-talet kallades gården Alsnäs.

Kongahälls kloster ägde fordom följande skattehemman inom denna socken: 1/2 m:tal Hålan, 1 Bäckewik, 2 Mölnebo, 2 Kuballe, 4 Tolleby, 1 Skår, 2 Säby, 1 Häller, 1 Nordre Bäck, 1 Lilledal, 2 Gunneby, 1 Åseby, 1 Bräcke, 3/4 Gåre, 1/2 Rösselwik, 2 Olsby, 1 Hällebäck och dåwarande ödegården 1 mantal Gläshed 1).

Stenkyrka — efter hwilken socknen blifwit uppkallad — äger ett obehagligt läge i en utmark. Hon uppfördes ånyo 1843 med en förwånande hastighet. och är nu, näst Tanums kyrka, den största i Bohuslän. Längden inwändigt är 58 alnar och bredden 28 dito. Tornets höjd till spetsen af korset, som står på den alltför smala lyktbetäckningen, är 50 alnar. Belysningen hämtas ifrån 4 stora, hwälfda fenster på södra och 3 på norra sidan, samt ifrån 2:ne dylika uti det tresidiga choret. Ingångarne äro trenne, nemligen i wester, söder och norr, alla rakbetäckta och för låga. På norra sidan finnes en sacristia, hwarifrån en trappa går genom muren till predikostolen. En stor läktare upptager kyrkans westra del och stödjer sig på några träpelare, hwilkas pinnlika smalhet störer hela kyrkans anordning och kommer säkerligen någon gång framdeles att wålla olyckshändelser. Predikstolen är gammal, men uppstufwad med nya tillsatser och rika förgyllningar, hwarigenom han fått ett wackert utseende. Altarprydnaden är modellerad efter den som finnes i Örgryte kyrka wid Göteborg, och föreställer hwarjehanda småsaker, hufwudsakligast ett kors, ofwan hwilket englahufwud nedblicka ur ett gyldene moln. Hela denna grannlåt gör likwäl ringa effect, emedan den är alltför smal i förhållande till bredden af den gafwelmur, emot hwilken den är upprest. Föröfrigt är altaret och den wackra altarringen prydd med förgyllningar och hela kyrkan inwändigt målad. Utom en medelmåttigt arbetad dopfunt af tälgsten, förwaras här inga antiqviteter. I tornet hänga 2 ringklockor.

Den förra Stenkyrkan war uppförd i gamla stilen, med trenne afsatser, hwilkas hörnmurar höllos af sträfpelare.

Äfwen hon ägde torn af sten. Man skulle kunna antaga, att hon blifwit uppförd i 14:de seklet, på grund deraf, att man wid hennes nedrifning fann i en af murarne ett litet silfwermynt, som war slaget under konung Alexander III i Skottland, hwilken regerade i sednare hälften af 1200:talet. Men äfwen innan denna helgedom uppbyggdes ägde socknen en stenkyrka, nemligen den så kallade Wårfrukyrkan, hwars rudera igenfinnas i utmarksskillnaden emellan gårdarne Bäck och Tyft. Dessa rudera bestå endast af en grushög, som likwäl wisar, att kyrkan warit 40 alnar lång och 20 dito bred, samt haft en dörr åt norr. I chorgrunden träffas lemningar efter der jordade lik, och i kalkmassorna sitta inkilade stycken af ovanligt kupiga och grofwa taktegel, hwilket ådagalägger, att man wid denna kyrkas uppbyggning haft att tillgå materialier, från en ännu äldre byggnad.

Uti fornhistoriskt afseende äger Tjörn stor märkwärdighet. Det gifwes i hela westra Swerige ingen fläck, der stenredskap af alla former förekomma till större ymnighet än härstädes. Oaktadt jorden nu är uppbruten öfwerallt, hafwa likwäl , under de sednaste 5 åren, ett par hundrade dylika blifwit här funna, hwaraf man kan sluta till hwilken otalig mängd sådana här måste gifwits, innan ön begynte uppodlas. Häraf blir uppenbart, att Tjörn warit den af Stenfolket tätast och kanske först bebyggda del af ofwanämnda trakt af riket. Likaså förekomma Bronzfolkets grifter, hällkisterören, till större ymnighet på denna ö och i dess skärgårds område, än på någon annan ort af samma areal i Bohuslän 1). Tjörns för fiske och jagt utmärkta wälbelägenhet förklarar på ett tillfredsställande sätt detta förhållande.

Jag framkastade nyss en hypothes, att Tjörn är den i de Ossianska dikterna ofta förekommande ön Uthórno, och då jag nu i förbigående nämner några anledningar till densamma, sker det ingalunda i afsigt att på detta ställe söka göra denna förmodan till påstående, utan hufwudsakligast för att, om möjligt, rikta fornforskares uppmärksamhet på en sak, som werkligen förtjenar det. Alltsedan den Finn Magnusenska kommentaren till Ossians dikter 1) blef bekant, har man antagit såsom alldeles obestridligt, att med Ossian Lochlin menas en del af Norges kust, hörande till Bergens stift, och att ön Uthórno skulle beteckna någon ö eller klippa wid mynningen af Sognefjord, — allt utan annan grund än möjligtwis den, att naturen på dessa ställen öfwerensstämmer med den skildring deraf, som den krönte barden lemnat. Detta skäl är dock alltför löst, för att kunna antagas såsom giltigt.

En mera wigtig anwisning, hwar man borde söka detta Lochlin, wore gifwen, om man på Scandinaviens westra kuster kunde upptäcka ännu lefwande traditioner om en forntida förbindelse med Skottarne. Sådana skola dock icke finnas utmed hela norska kusten; men deremot träffas de, styrkta af intressanta fornlemningar, ymnigt i — Bohuslän. Länets gamla namn Alfheimr låter sig ock lätteligen tolkas till nära liknande betydelse med Lochlin. Enligt några äldre författares mening, skulle Alfheimr betyda landet emellan elfwarne (Raum- och Gauthelf), således ett Elf- eller Strömland. Lochlin kommer af Gaeliska ordet Loch, som bemärker en samling af färskwatten, en sjö i allmänhet, således Sjö- eller Wattenland etc. Konungarnes i Lochlin säte war på ön Uthórno. Af en på Tjörn gängse sägen om en der bosatt konung Alf eller konung Alfkung — den enda dylika i Bohuslän —, skulle kunna slutas, att denna ö warit uppehållsort för Alfhems konungar. I Alfiska konungalängden nämnas ibland andra i rätt nedstigande linea Alf den förste, Swan Röde och Sjöfare eller Sæfar. Ossian nämner tre Lochlins konungar: Annir, hans son Starno och dennes son Suaran. Likljudigheten i dessa namn bör icke förbises, och de anförda Alfhemska konungarnes liktidighet med Fingal och Oisian skulle wäl ock låta sig bewisa o.s.w. Dessa alla omständigheter, här blott för roskull omnämnda, äro icke att förakta för forskaren. De skola framdeles på ett annat ställe närmare skärskådas; och huru de än må bedömas, så äro de likwäl såpass wigtiga, att ingen annan ort, som will anses för Lochlin, kan stödja sina anspråk på wigtigare. Särskildt hwad Uthórno angår, kommer man wäl swårligen ifrån, att ju Thiórn dermed kan förstås. Ett epithet, som Ossian stundom nyttjar om förenämnda ställe, ”Kumlens ö”, passar wäl in på Tjörn, hwarest, såsom syss nämndes, Celtiska graflemningar, kiströr, ymnigare förekomma än annorstädes på kusten. Att Ossian med ”kummel” förstår dylika fornlemningar, är utom allt twifwel. Att dock ön Oroust, blott genom trånga sund skiljd ifrån Tjörn, stundom skulle wara inbegripen under benämningen Uthórno, är icke omöjligt. Är detta icke osannolikt, blir ock antagligt, att det hos Ossian ofta omnämnda berget Lurthan på Uthórno kan wara den emellan nämnda öar liggande Lyrön, fordom kallad Lur, flera dylika likheter emellan lokalnamn på eller wid Tjörn och dem på Ossians Uthórno att förtiga.

Hwad nu här är anfördt må anses såsom en upplysande bihang till följande på Tjörn i hela befolkningens mun lefwande folksägen.

Här regerade långt tillbaka i forntiden en konung Alf, eller, såsom han ock kallas, Alfkung 1), hwilken hade sin bostad på det å Stordals ägor liggande Borgeberget. Han lefde i ständig fejd med skottarne. En gång landstego dessa med stor styrka wid Hummersund och trängde upp till konung Alfs borg, den de med stormande hand wille eröfra. Men Alf wärjde icke allenast sitt fäste, utan dref fienden genom ett utfall tillbaka och anställde på dem ett stort nederlag, först på ett ställe strax wester om borgen och sedan wid bostället Hoga. Då båda dessa ställen finnas stora samlingar af grafkullar, som wisat sig innehålla jernbråte och brända ben, hwilka förmodas tillhört de fiendtliga skottarns. Antalet grafkullar på Hoga belöper sig till 80, hwaraf dock de flesta förstörda. Den största bär namnet Kongshögen, och säges skottarnes anförare hafwa blifwit jordad uti densamma. Ett godt stycke härifrån, dock i samma gårds utmark, stå på en höjd några uppresta stenar af föga ansenlighet. Afwen dessa skola erinra om skottarnes ofärd, hwilka öfwer denna höjd flyktade ifrån slagfältet wid Hoga till sina skepp uti Hummersund. Men innan de nått sistnämnda ställe, tillägger sagan, blefwo de ännu en gång upphunne af Tjörboarne och fullkomligt nedhuggne i trakten af Tolleby och Morrik — en händelse, hwaraf man tror den sednare gården fått sitt namn (Mord-rik). Uti ett bergpass på Tolleby mark ses några ättekullar och bautasteuar, hwilka skola stå till minne af denna Tjörboarnes bragd.

Nyssnämnda Borgeberg wid Stordal, der konung Alfkung haft sin hofhållning, är genom sina lodräta wäggar ifrån tre sidor alldeles oåtkomligt. Åt den fjerde eller östra synas lemningar efter stenmurar och derinom tydliga märken efter en murad wattencistern. Dylika borglemningar finnas flera i denna socken, såsom på Swaleberget å prestgårdens ägor, på Borgaren, ett högt berg i Krossekärrs utmark, samt på Slottet wid Olsby. På Borgaren är befästningarne bäst bibehållna 1). Ingen af dem åtföljes af någon upplysande tradition.

På en bergås wid Gunneby finnes ett wälbewaradt dyrhus, hwilket till sin structur kommer halfkorsgrafwarne ganska nära. Griften, hwars skapnad är aflångtfyrkantig, håller inwändigt 6 alnars längd och 3 dito bredd, samt täckes af 2 stora hällar.Ursprungligen har här warit trenne, men den medlerska ät borttagen. Lemningar efter en liten täckt gång åt öster äro tydliga, och omkring monumentet är danad en hög af 70 alnars omkrets. Till större delen förstörda äro dyrhusen wid Fagerfjell och i Skårs hage. På båda dessa är takhällen splittrad; deras form öfwerensstämmer föröfrigt med det wid Gunneby, och uti dem alla finnas lerurnor och brända ben. Nära dyrhuset i Skårs hage äro uti en liten backe under en brant klippwägg flera stenwårdar uppresta, märkliga deraf att stället der de finnas bär det betydelsefulla namnet Walhall. Ett par dylika stenar, samt 4 små grafkullar och en förstörd cirkelform, beteckna en griftplats på Heås under Prestgården, och anses af allmogen, som benämner stället Heåskyrka, för en hednisk offerplats. Man wet ock att förtälja, att materialierna till det första kristna tempel på ön hemtades härifrån. En liknande fornlemning uti Brewiks kalfhage kallas Kyrkogården, förmodligen i anledning af de ben, man der uppgräft. 4 runda stenkretsar, några låga griftkullar och små stenwårdar äro här tillfinnandes; och folktron förmenar, att en man med blodig hals stundom låter sig här förnimma. Äfwen på ett annnat ställe i sin utmark, äger Brewik rubbade graflämningar. Likaså gårdarne Nordre Bäck, Dyreby och Utängen. Om ett par på detta hemmans ägor liggande klippblock berättar folksagan, att de blifwit ditkastade under ett enwige emellan Thor i Hafgård och en wiss Hemme, som är begrafwen wid det närbelägna Hemmingskälle-berg. Thor i Hafgård säges wara jordad wid torpet Märkesten, med en guldhammare wid sin sida, och på grafwen stod förr en runsten, som nu lärer hafwa sin plats uti någon källaremur. Såsom bekant är, förekommer ofta guden Thor i folksagan under namnet Thor i Hafgård, hwilket, i förening med nyssnämnda sägens tillägg om guldhammaren, gör det otwifwelaktigt, att denna tradition är ett oredigt minne ur den gamla gudaläran. Helt nära hafsbrynet uti Gunneby hamn ligga 3 stora och ett dubbelt antal mindre ättehögar, uti hwilka förekomma ganska rått utarbetade lerurnor, äfwensom jernsaker. Den lägsta af dessa högar ligger endast 12 fot öfwer hafwets medelhöjd. I Olsnäs kohage synes ett klippblock, omgifwet af en cirkelform af småsten. En dylik fornlemning i Nafwerstads socken har wisat sig wara ett grafställe.

Utom de redan anförda traditioner, gifwas här få, hwilka kunna wara af intresse för forntidswännen. En sådan nämner om en drottning, hwilken nattetid rider på en hwit häst uppför en bergshöjd wid Kollekärrs krapp. För hennes skull skola twå furstar på ön, hwilka woro bröder, dödat hwarandra uti en twekamp. Märkligt nog, förekommer i en af Ossians dikter en saga om en Strinandaoine, Uthórnos skönaste mö, hwilken gifwit anledning till en brödrastrid.

En märkwärdig naturbildning är Torbernshåla, en 20 alnar lång, hög men smal grottgång uti ett berg på prestgårdens ägor. Ingången dit bildas af ett litet trångt hål, hwilket icke utan största swårighet kan passeras, ochutanför detta är en annan gryft af 10 alnars längd, hwilken benämnes Förstugan. Presten Michael Kochs son, hwilken warit delaktig uti ofwanberörda sjöröfweri, säges hafwa härstädes hållit sig fördold under den tid ransakningen om detsamma pågick och man sökte gripa gerningsmännen

Klöfwedals socken.
Med en widd af 5,531 tunnland, utgöres denna socken hufwadsakligast af den halfö, som Tjörn bildar åt nordwest emellan Krossen och Stigfjorden. Undantaga wi den rika dal, som utbreder sig mot Stenkyrko socken, är trakten icke annat än en splittrad klippa, hwars massor flerstädes, såsom wid Önneröd, erbjuda imposanta wuer. Här finnas 10 1/6 frälse-, 1 krono- och 13 1/4 skattegårdar, tillsammans 24 5/12 m:tal, förmedlade ifrån 27 1/2. Gårdarne äro, om möjligt mera inskränkta till widden än de i moderförsamlingen, och några af dem hafwa sandjord, nämligen Sunna, Sältebo, Halsbäck, Ögärdet, Rödsmot och Hellene. Folket är det förmögnaste i pastoratet, i anseende till större hushållsamhet och större arbetsflit, särdeles hwad fisket angår. De egentliga fiskarena, hwilkas antal är stort, måste dock härifrån undantagas. År 1840 beboddes denna socken af 1,146 personer; år 1805 funnos här 1,199. Folkmängden är således under denna tidrymd minskad med 53 själar, hwilket är ett i Bohuslän högst sällsamt förhållande. Klöfwedal skrifwes i äldsta handlingar Klaufadal.

Här märkes Kyrkesunds fiskläge, hwilket egentligen utgöres af flera, på klipporna omkring detta sund uppbyggda, samlingar af fiskarekojor, såsom Sumpen, Staffansholmen, Herrön, Limhall, Engewiken och Koön. Här bo omkring 40 fattiga fiskarefamiljer. Antalet af storfiskebåtar, som tillhöra dem, är endast 4.

Nordost härifrån, på Björholmen, är också ett fiskläge, bestående af 14 hushåll, hwilka fiska med 3 sjöbåtar. Till fiskets betydenhet såsom binäring för bönderna i Klöfwedal kan slutas deraf, att de drifwa storfiske med 10 backebåtar.

Utan att göra sig skyldig till öfwerdrift, kan man wåga påstå, att i christenheten ej gifwes skröpligare helgedom än Klöfwedals kyrka. Mången potatiskällare kunde blifwa en cathedral i jämförelse med denna. Hon har också öfwerlefwat sig sjelf uti ett par och sjuttio år, ty för så lång tid sedan utdömdes hon, ehuru socknemännen först förlidet år beslöto hennes nedrifning, hwilken skall företagas 1846. Om hennes ålder känner man intet, och om hennes byggnadssätt bör man icke känna något. Den usla predikstolen är renowerad 1696; altartaflan, föreställande i oljefärg korsfästelsen och nattwarden, omgifwes af snidwerk, och i kyrkotaket hänger ett catholskt rökelsekar af bronz. Den gamla dopfunten af sten saknar alla sirater. Utanför kyrkogården står på en bergskulle ett litet trähus, deruti kyrkans båda klockor hänga.

En högst märkwärdig fornlemning finner man wid gården Pirlanda, hwarest en backe af 200 alnars längd och 100 dito är alldeles öfwersådd med stensättningar. Man räknar här 30 med jord fyllda cirkelformer, hwaraf de flesta hafwa i midten en upprest stenwård. Uti den största af dem, som håller 18 alnar i genomskärning, stå twenne dylika. Widare 4 ofyllda, runda stenkretsar, 2 fyrkanter af 5 alnars bredd och 7 till 15 alnars längd, flera spridda bautastenar samt 25 mer och mindre rubbade griftkullar. Uti en af de runda kretsarna äro de 6 omgifningsstenarne sammanbundne med mindre randstenar. Wid gräfning uti dessa cirkelformer träffas en myckenhet wäl arbetade lerurnor, försedda med öron och inritade sirater, samt fyllda med ben. Här är således en begrafningaplats, kanske också walplats, och traditionen, att Pirlanda Domstenar, såsom minnesmärket kallas af allmogen, skola beteckna ett forntida tingsställe, är oriktig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.