Socken (danska ”sogn”, bokmål ”sogn” eller ”sokn”, nynorska ”sokn”), är ett ålderdomligt namn på landsortsförsamling i folkkyrkor enligt äldre indelning (kyrksocken) som även kom att få funktion som borgerlig landskommun(sockenkommun) och beskattningsenhet (jordebokssocken). Det var i Norden ett administrativt område bestående av flera intilliggande byar och tätorter. Socknen kom att få liknande funktion som Englands civil parish, som dock även kunde vara en stadsförsamling. Socknen hade en sockenkyrka, styrdes av sockenstämman, och var en föregångare till dagens kommuner.

I Norden betecknade ordet sedan senmedeltiden ett område utanför städer inom vilket befolkningen besökte gemensam sockenkyrka, präst och begravningsplats. På 1500-talet infördes även ett sockenbegrepp i Sverige och Finland som enhet för fastighetsredovisningen (jordebokssocken, senare jordregistersocken). Kyrksocknen och jordebokssocknen var i princip detsamma, men eftersom de var olika myndigheters grundläggande enheter, kom de ibland att uppvisa olikheter, men harmoniserades i Sverige från 1882 fram till 1950-talet.

I Sverige avskaffades kyrksocknen och sockenkommunen som administrativ enhet vid kommunreformen 1862, medan jordregistersocknen fortsatte att användas fram till fastighetsdatareformens genomförande åren 1976–1995. Därefter förändras inte sockenindelningen. Trots att socknen inte längre är en aktiv administrativ enhet har sockenindelningen än idag många tillämpningar, bland annat som registreringsenhet i historiska arkiv, och ligger till grund för de distrikt som inrättades i Sverige 2016.

---

 

Bergasmeden i Sörby

Jag vet inte riktigt vad som menas med bergasmed, men skulle jag gissa var det ett övernaturligt väsen, något i stil mellan troll, vätte och dvärg.

”När jag var ung, tjänte jag dräng på Sörby. Rätt uppför berget i Sörby Vale bodde där på den tiden en bergasmed. En kväll gav bonden mig en järnbit och sa’. ”Ta den med dej och gå opp och lägg’en nedanför berget, så smider bergasmeden en lie åt oss.” När jag gick dit, kunde jag höra, att han var där för det klinga’ så grant i bergen, när han smidde. Ett gott städ hade han, det kunde jag höra. Jag la’ järnbiten där bonden hade sagt, och ropa’ opp te smeden, att han skulle smi’ en lie till oss. Men jag bar mig nog inte rätt åt, för järnbiten låg där länge sen, och ingen lie fick vi.”

-Bernt Olsson, f. 1820-talet, torpare, Informant
-Olaus Olsson, 1922, upptecknare

---

 

Mylingar

En myling (även myrding) var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel.

I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas, när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, ”ge mig ett namn!”, och då kunde man rädda det genom att säga ”Du kan ta mitt, jag heter… ” Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

Ordet kommer från ”myrding” och ”mörding”, från fornsvenskans myrða, ”mörda”. Myling betyder alltså kort och gott ”mördad”. Ordet är dokumenterat i svenskt språkbruk från 1647.

…Sent en kväll kom en främling och bad att få låna hus över natten.
— ”Det skulle du gärna fått, men vi har bara en kammare, och där spökar så styggt”, sa far i huset. ”
-Åh, jag är inte rädd för spöken”, svarade främlingen.
— ”Jag skulle gärna ge min bästa ko, om vi kunde bli fria ifrån det otyget”, sa far.

Främlingen satte sig framför elden och rörde i brasan. Rätt som det var stod det tre små grå pysslingar mitt på golvet. De tog varandra i handen och började dansa runt, medan de sjöng:

”Sitt du i fre
och elda din ve’
och tjäna din ko,
men de andra sover i ro,
för natten är lång,
men byttan är trång,
och vi ska opp och dansa än en gång”.

På morgonen bröt man upp golvet och grävde, där pysslingarna hade sjunkit ner. Där fann man en bytta och i den låg det tre små barnlik. De blevo alla begravda i vigd jord, och då slutade spökeriet. Det var en piga där på gården, som hade fött tre barn i löndom, dräpt dem och grävt ner dem där.

-Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.102-103

---

 

Djävulen

Djävulen (från grekiska: Διάβολος, diabolos, ”som förtalar”) är den mytologiska gestalt som i judisk, islamisk och kristen föreställning representerar och personifierar det onda. Inom kristendomen förkroppsligas ondskan av Satan eller Djävulen, som genom åren har ansetts vara synonym med den fallne ängeln Lucifer. Den lille röde gubben med treudd, horn och mustasch har sina rötter i Dantes ”Den gudomliga komedin”. (Divina Commedia).

…”Det var en, som fick rida med Skam. Han kom vägen fram en kväll om hösten. Mörkt var det. Så fick han höra en ryttare bakom sig. När denne kom jämsides med mannen, som gick, frågade han honom, om han ville sätta sig upp. Nej, han ville inte håra ner sina kläder.

-”Jo, min häst hårar inte.”
– ” ja, hårar han inte, så kan jag väl sätta mig upp.”

Han satte sig upp. Snart började det gunga som på ett upprört hav. Då sade mannen:
-”Vart i Guds namn bär det hän?”

Som han hade sagt detta, föll han av och hamnade mittuti en kile, Breviks kile i västra ändan av Tjörn. Om morgonen fick folk höra, hur han ropade, för han kunde inte komma loss, för han låg sjunken till midjan i den våta leran. Då de fick upp mannen, var hans byxor brända mellan benen, så det hade varit varmt på den hästen….”

Carl-Martin Bergstrand 1947: Bohuslänska sägner. Göteborg. S.16-17