Allt är kärringarnas fel – Adolf Fredrik och hans semlor

En utav våra kungar – Adolf Fredrik (1710 – 1771) –  var en man före sin tid. Egentligen var han som vilken modern man som helst; han var en lat jävel som på grund av sin lathet led av hemorojder (gyllenåder). Han älskade att läsa serietidningar, äta mat och dricka sprit, han hade en nördig hobby (sin svarv), han hade en gedigen porrsamling och var en toffelhjälte af Giuds nååde, så flegmatisk att han uppfattades som svagsint och lätt sinnesslö och torde passat som partiledare i vilket modernt riksdagsparti som helst. Men mer om Adolf Fredrik liv & leverne, död och obduktionsprotokoll längre ner, först ska vi prata om fettisdagen och semlan.

”Samme Hamilton blief en annan gång begåfvad med en träddosa, som konungen sjelf svarfvat. Lovisa Ulrika beledsagade skänken med några ord om det stora värdet af en sådan kunglig nåd. Hamilton svarade, att han detta visserligen kände och erkände; men likväl Önskade, att hans majestät varit guldsmed i stället för svarfvare.”


Visste ni att;
– Den första semlan i norra Europa återfinns på en målning från 1250-talet i en dansk medeltida 20170227-semla-001kyrka.
– Vi beräknas äta ungefär 5 miljoner semlor på fettisdagen och ungefär 40 miljoner semlor årligen.
– Traditionsenlig premiär för semlan är annandag jul.
– Bruket av semlor noterades i Stockholm först år 1679.
– Sveriges mest kända fanatiska semelälskare är Ture Sventon.
– På 1700-talet börjar semlorna att fyllas med mandelmassa.
– På 1800-talet serverades de i tallrik med het mjölk, överströdda med socker och kanel.
– På 1900-talet börjar vi äta semlor direkt i handen.


20170228-ture-sventon

Ture Sventon äter temla’

Fettisdagen, när svenska folket svullar ordentligt, är ett ord bildat av ”fet” och ”tisdag”. Fet syftar på all fet mat, vilken man förr (och nu) brukade äta denna dag. Vi hade till och med en kung – Adolf Fredrik (Gustav III far) – som enligt skrönan åt ihjäl sig på 14 stycken hetväggar, som är en slags rätt på semla.

Vita tisdagen, som Fettisdagen kallades förr, är enligt den kristna traditionen tisdagen efter fastlagssöndagen, 47 dagar före påsk.  Fastlagssöndagen är den söndag som inleder den tre dagar långa fastlagen (då de kristna skall fasta och fira Jesu minne), och som föregår den fyrtio dagar långa fastan (fastetiden/påskfastan till minne av Jesu frestelse).  Dagen är härav en smula rörlig i almanackan. Den kan infalla tidigast 3 februari och senast 9 mars.

Fortsätt läsa

Det gamla gårdsapoteket

20170219-onanist6772. Signatur H. A. S.
– Ni lider af sexuell impotens förorsakad af ungdomssynd. Ni torde ha nytta af att läsa boken ”Sexuell impotens”, utkommen å Minervas förlag, Stockholm. Naturligtvis härleder sig Ert tillstånd ej af ”afhållsamhet vid 18 års ålder” utan af att Ni vid den åldern blef onanist. – Besök hos den i brefvet omnämnde läkaren tillrådes.

-Ur Helsovännen, 1917


Hälsovännen är en fantastiskt upplysande och underhållande tidskrift som jag kan kika ibland i för att skratta högt. Det var annan klass på frågespalterna förr. Annat än magasin för begåvningsbegränsade som tycker att den kommunistiska pamfletten Aftonbladets söndagsbilaga är den bästa läsningen på hela veckan.

Vad sägs om dessa frågor till Breflådan?
20170219-helso001

Fråga 6835. O. M., 20 år.
– Vore tacksam om Hälsovännen skulle kunna uppgifva någon absolut för huden oskadlig salva som skulle kunna taga bort onödigt fett i ansiktet. Är 20 år gammal och icke ovanligt tjock i ansiktet;
1) men skulle önska hafva ett magert ansikte.
2) Kan Hälsovännen därför gifva ett godt råd?
3) Finnes någon fullt effektiv salva häremot och oskadlig för huden?
4) Skulle Hälsovännen på samma gång kunna meddela hur man skall kunna få en hvit hy? Har ganska så att säga blomstrande hy, men finnes någon salva att erhålla en klar och hvit hy?

Fortsätt läsa

Februari enligt bondepraktikan

»Februarius – Göyemånat»

»Then Tijſzdagh som i Fastlags Wekan mon falla
Skal man betrachta alla Englars dagr froma/
Så säya the Gamble effter theras Sinn/
Then samma morgon skal man planta in/
Och såå fröö i alla Englars Nampn/
Så blyr then alltijdh grönt/ och kommer til gagn.
Men migh tyckes thet allbäst wara/
Effter thet Gudh är öfwer allting en Herra
Och låter daghligh allting grönskas och wäxa/
At wij låte honom ock allena rådha.
Och at thet i hans Nampn må skee/
Tå wore wij på then rätta Wägh.
Han kan alltingh låta grönskas och torkas/
Intet Creatur kan moot hans wilia göra.
Så monga Tijmar som Solen skijner på
Then finner hon all fastan igenom lijka ſå.
Om Solen i Fastlaghen tijdeligen vpgår/
Tå wåxer thet wäl som först såås thet Åhr.
Beda monde ſå i sitt Språk säya/
At the äre tree Nätter och Dagar tillijka/
Om sitt Barn på een aff them blifwer födt/
Tå skal thet icke för Werldzens Enda döö.
Och thet blifwer Blijdemånadt Affton achtat
Doch liuger thet myckit lögnachtigt.
Men är thet sant/ tå låt thet skee/
Doch hwem hafwer thet anten hördt eller seedt.
Och om man i thenna Måna mon Trää affhugga/
Tå kan man wäl ther medh byggia.
Förty the Gambla hafwa sagdt för migh/
Thet Timber rotnar alldrigh sägr iagh tigh.
Om thet frysz St. Päders Natt/
Tå må tu wänta ther effter brått
At thet skal frysa wäl hårdeligh/
I Trettyio Nätter/ säger Bonden tigh»


I den gamla romerska kalenderna var Februarius, den tolfte månaden, men den julianska kalendern, den andra månaden i året. Månaden tros ha sitt namn  namn efter Februa eller Februalia, som var en romersk fest då folket skulle offra till gudarna för att rena och försona sig för hela årets synder, en nödvändighet på denna tid under årets sista månad. Man firade också med denna fest för att de avlidnas själar skulle få ro, och man gick högtidligen omkring gravarna med brinnande facklor. Även den gamla etruskiska guden Februus har ett finger med i namnet. Hos oss har februari ålderdomligt benämnts Göjemånad.  Detta namn tros härledas från gudinnan Goa eller Göja, som även benämndes Disa och ansågs vara dotter till asaguden Thor. Denna gudinna dyrkades som Jordens beskyddarinna. Göjas dyrkan i norden hänger samman med den forngrekiska sagan ”Gåa” (jorden) och med det indiska Go som är ett namn på både jorden och kon, under vars bild hinduerna än dyrkar jorden. Under den hedniska tiden höll man i Uppsala på denna tid en riksdagsliknande tillställning som kallades för Allhärjarting.  Tinget

Fortsätt läsa

Renovera spannmålsharpan

Den gamla spannmålsharpan stod länge mer eller mindre bortglömd i ett hörn av ladan, dold bakom ett brädlager. Morfars far köpte spannmålsharpan runt år 1910-1920, och blev denna blev flitigt använd under de återkommande spannmålsrensningarna efter tröskningen i många år tills dess att skördetröskan och de större stationära tröskverken gjorde sitt intåg i den svenska bondekulturen. När vi började städa ladan för ett par år sedan – runt 2014 – släpade jag fram harpan och undersökte den närmare. Jag har aldrig varit speciellt intresserad utav de gamla maskinerna och verktygen som är kvar på gården, men sakta har det vaknat ett intresse för detta. Harpan bars fram, och bars sedan tillbaka. Under 2015 använde vi den på skoj när vi gjorde gammaldags tröskning.  Under 2016 renoverades ladan och både det gamla stifttröskverket och spannmålsharpan fick sig en lätt översyn. Under 2016 fick jag även tag i en äkta Valla-harpa som var i så bra skick att jag inte gjort så mycket med den.

Under sommaren 2016 åkte jag, igen, till färgaffär’n och blandade till någon slags kornblå som skulle likna originalfärgen på gårdens gamla harpa/rensverk. Visserligen ansåg jag, med flera, att den nymålade harpan vid första anblick lyste alldeles för mycket. Den såg för ny ut. Borta var märken, blessyrer och skavanker efter otaliga drängslagsmål, sparkar från livdjur, omkullvältningar, och kraftuppvisningar, samt att den en gång blev tappad från en traktor ner i ett dike och rullade femton meter nerför en slänt innan det tog stopp mot en sten.

 


Efter en grundlig rengöring med tryckluft och lätt fuktad trasa påbörjades ommålning.

Fortsätt läsa

Panorama från Tolleby

Detta panoramafotografi är skapat någon gång i slutet på 1940-talet av en person i släkta’.
Tidstämpeln är att Karl-Erik uppförde mangårdsbygnaden 1945-47 och byggde la’gården  1957.

På sin tid var detta fotografi så populärt (och dyrt med dåtidens mått mätt) i byn, att det fanns ett exemplar som lånades ut, och vandrade runt mellan gårdarna. Tillslut var det ingen som ville kännas vid att vem som hade fotografiet och det ”försvann”.

Fotografiet är egentligen tre fotografier som är sammanfogade till ett panorama. Man ser två mörka partier, en till vänster och en till höger i bild. Detta är skarvarna. Ett flygfotografi från denna tid kostade ungefär 175 kronor, vilket var en stor summa för många bönder, pengar som kunde läggas på annat än ett fotografi att ha på väggen.

När en av gårdarna var till salu på denna sidan århundradet, gick jag husesyn och såg fotografiet i vardagsrummet. Detta lånades ut till oss efter förfrågan till mäklaren, skannades in och återlämnades till väggen det hängde på två timmar efter utlåningen.

sida-ga-tolleby-panorama-001

Tolleby 1947-1953

sida-ga-tolleby-panorama-002-jpg

Namn på gårdarna


Om man förstorar Tolleby Nedergård ser man något luddigt vitt på fältet framför gården. Detta är långhässjor, tre eller fyra stycken, ungefär 100 meter per hässja.

Fortsätt läsa