Jag har börjat skissa på en ny serie som jag kallar för Namn i Tolleby. Detta är den första delen, och denna kommer att bli längre med en enorm wall-of-text än de kommande delarna, eftersom en del saker behöver förklaras för de få individer som skulle komma på tanken att orka läsa allt.

Namn i Tolleby, del I
Namn förvandskas genom tiderna. Hemma på går’n har vi namn på de flesta biddarna’ (markerna och/eller platserna). Ofta beskriver namnen jordmånen, om det är sol eller skugga, växtlighet, topografi/geografi eller liknande. Exempel på detta kan vara Gule åkern (gulaktig lera när man plöjer), Skuggåkern (dåligt med sol), Rostflaga (rödbrun lerjord på en liten åker), Hemåkrarna (nära huset), Långåkrarna (långa, smala tegar) Gele-gabet (ett trångt bergspass/gap vid platsen Gelen) Stormyr (en stor myr), Långemyra (en långsmal myr), Sandwhigedarl’n (Sandviksdalen vid Tolleby tjärn) och Frökärrsmyra (en myr med mycket kaveldun som fröar varje år).

Det kan inte ha varit lätt för den lantmätare som reste till Tjörn att förstå dialekten Tjörbu’. Man ser det ofta i den nedtecknade texten på gammalswenska att lantmätaren har haft funderingar om vad bonden egentligen hade sagt för namn på platsen. Lantmätaren kom vanligtvis ifrån Uddevalla, Stockholm eller Göteborg och beroende på lantmätarens uppväxt och härstamning kan det se en smula lustigt ut i skifteshandlingarna. Man i de flesta fall skrev man som det lät. Ibland bytte man lantmätare mitt under förrättningen och den nye uppfattade orden på ett helt annat sätt än sin företrädare, och hade sin egen stafvning på saker och ting.

Om man vill lära sig prata tjörbu’ är ett bra tips att stoppa munnen full med havregrynsgröt och prata med det speciella i-ande som är typiskt för öarna på västkusten. Att prata med den fina Liiidingö-dialekten är inget som tattarna folket i Stockholm hittat på själva. Det var nämligen som så, att efter andra världkriget blev det kutym att de vuxna, föräldrarna i Den Kongleliga Hufvudstaden nyttjade sin semester utan ha med barnen. Mamma och pappa måste ju få vila upp sig ordentligt! Barnen skickade man till Det Stärkande Landet i väst för att vistas på koloni, sommarkollo. När avkommorna efter sommaren återvände till mor och far, hade de anammat den klädsamma västkustdialeten med i-ande.

Exempel på tjörbu’ som knappt går att förstå för utomstående.
-Wa ä de no titt’? (Vad händer? Hur är det?)
-Ditt förpillade [plats där vederbörande kommer från], ex Rönnänge-skiddâs! (skidd-âs – ett ytterst nedlåtande kraftuttryck om både människa och djur).
-La bli, la wära, la kua få skitt! (Låt kon få vara i fred!)
-Drabeerebochser. (Dra-på-sig-byxor d.v.s arbetsbyxor/kläder)
-Plowen. (Plogen)
-Hâl (någonting är stelt, eller en stenhäll. Uttalas med långt a, haaal)
-Schwjill. (Stenfot på byggnad)
-Schwassla. (Plaska i vätskor)
-Sleeba på en schwâ-a. (Halka på en berghäll som vetter ner mot vatten)
-Schkäre-leija (Skäreleja, en båttyp)
-Dräb (ha ihjäl)
-Katta (katt).
–Ku (ko)
–Kräg, kräg’a (flera djur)
–Schjwårt (något är duktigt, redigt, rejält)
-Hummerkubewäletauw (hummer-kupa/tina-väle (dvs flytbojen vid ytan)-tåg (grovt rep).

Ex 1 på meningsuppbyggnad
– Dräb katta i schwjilla.

Ex 2
– På möra låg ham hâl på gårdsplan.

Man förstår att lantmätar’n kunde bli perplex när bönderna började berätta om tegar, ägnar, åkrar, lider och berg.

När det stora Laga Skiftet påbörjades i Tolleby, Stenkyrka socken, Tjörn, år 1829, var det inte en liten enkel förrättning som var endast tog en vecka eller två att färdigställa. Det tog många år innan alla marker hade nedtecknats, gåtts igenom både fysiskt och psykiskt  och skiftats mellan gårdarna, och det slutgiltliga laga skiftet blev färdigt år 1837.  Det var otroligt viktigt att ingen gård fick mer bördig mark än den andra.

Fortsätt läsa →