För några helger sedan satt jag och hade redig snuva och kunde inte sova. Klockan fyra på morgonen såg jag en intressant annons på Blocket om ett objekt, inte mer än 2 mil bort. Visserligen finns det redan en Ferguson TE-20 – även känd som Grålle – på gården, men eftersom min dotter Elin 3,5 år ville ha en egen traktor, precis som sin bror, bestämde jag mig för att åka och titta på objektet. Efter en provkörning och rundvisning på säljarens gård, längst ute på Hakenäset, gjordes affären upp. Jag åkte hem efter underställ och varselkläder samt en dunk bensin. När jag kom tillbaka hade telefonen gått varm hos säljaren, så om jag hade ångrat mig stod det flera på kö att för att köpa.
Toppventilsmotorn på 2088 cm3 har fyra cylindrar och är av samma typ som fanns i personbilen Standard Vanguard. I bilen var effekten 68 hk vid 4500 varv per minut, medan traktorversionen blev strypt till 30 hk och maxvarv 2000. Det är vridmomentet som prioriteras i traktorn, inte effekten.
Ferguson TE-20, som tillverkades under åren 1946-1956 designades av irländaren Harry Ferguson, och kom att kallas för Little Grey Fergie, eller på svenska Grållen. (Gråtass i Norge). Modellnamnet kom från Tractor, England 20 horsepower (inte från den faktiska motoreffekten, utan från en beräknad formel baserad på motorstorlek). För 1900-talets jordbruk var Grållen en fantastisk uppfinning, med idén att traktor och redskap skulle vara ett. Det skedde med en unik trepunktsupphängning och steglös nivåreglering som fungerade som så att om det gick för tungt, fördes kraften över till traktorn som därmed fick mer fäste. Stötte plogen i en sten lyftes den automatiskt upp. Tidigare hade traktorerna varit stora åbäken som dels markpackade alldeles för mycket, dels hade viktöverföringen fel mellan bogserat redskap och traktor, vilket resulterade i vältolyckor varje år där traktorförarna strök med. Även smidigheten framhävdes ofta, eftersom tester visade att man kunde bruka marken hela vägen ut till kanterna, vilket inte gick att göra med hästdragna redskap.En liten, men effektiv traktor packade inte samman jorden lika mycket som en stor övermotoriserad sak. Grållen var en hästmaskin, dess förbluffande effektivitet gjorde att den bildligen och bokstavligen bröt ny mark till gagn för folkförsörjningen. Första traktorn med beteckningen TE-20 lämnade fabriken i juli 1946 och den grå kulören – battleship grey – var överskottsfärg från den brittiska krigsindustrin. Allt för att hålla nere kostnaderna. Affärsidén var att vem som helst skulle ha råd att köpa en Grålle, därför såldes traktorn så billigt som det bara gick. Det man tjänade pengar på var redskapen och tillbehören. Hela idén med Ferguson System var inte enbart trepunktshängningen vilket många tror, utan att traktor och redskap fungerade i symbios. Utan traktor, inget system och utan redskap, inget system.
Om man tar och drar en katt i svansen, gräver katten ner sig med klorna i golvet. Ju mer man drar i svansen, desto mer dragkraft får man i katten. Tänk nu att svansen är plogen och katten är traktorn, så får ni en uppfattning om hur Ferguson-systemet fungerar.
Ur Teknikens Värld, nummer 18, årgång 1948
Tvärtemot vad man kan tro, är Grållen nog det mest gedigna fordon som någonsin tillverkats i England. Det är form och funktion i högsta möjliga förening och saknar like inom bilvärlden. Material, toleranser och finish håller mycket hög klass. ANA i Nyköping importerade och satte samman bilar från Standard, som också tillverkade Fergusons traktor. Dotterbolaget AB Farming marknadsförde Ferguson System i Sverige, redan från 1947.
Endast Ferrari kan stoltsera med bättre överlevnadsprocent. Världens näst äldsta Grålle finns faktiskt i Sverige
Av 517 651 stycken Englandstillverkade Ferguson TE-20 exporterades ungefär 40 000 stycken till Sverige, varav drygt 20 000 stycken finns kvar, i ytterst varierande skick. Från originalutförandet utvecklades snart Grållen till att få lite olika beteckningar varav några kan nämnas; TE-20 betyder som sagt Tractor England med 20 hästkrafter. TO-20 var Tractor Overseas, alltså USA-export. TE-A 20 gick på bensin och hade 80 mm kolvar, och ersattes av TE-B 20 med 85 mm kolvar och 8 hk mer än föregångaren. TE-C var den smalspåriga varianten, medans TE-D 20 var fotogendriven (men startades på bensin). Det gjordes även en smalspårig variant som hette TE-E 20, samt en dieselversion TE-F. Sist gjordes en variant speciellt för vingårdar som fick beteckning TE-K.
”Nu får vi alltså se en plöjande traktor med markgrepp och dragkraft utan inbyggd dödvikt, en traktor som ökar i tyngd om jobbet hårdnar och som pressar framhjulen mot marken även i motlut.”
”Den kanske mest betydelsefulla delen i Fergusons system är hydraulpumpen. Nu finns det många andra traktorer som kan lyfta redskapet eller sätta i det i jorden på hydraulisk väg, en i och för sig oskattbar tillgång: men det i Fergusonsystemet epokgörande är att man dessutom har fortlöpande hydraulisk kontroll av redskapets arbetsdjup, dels automatiskt genom en spiralfjäder vid tryckstagets infästning på traktorn, dels manuellt genom regleringsspaken till pumpen. Utan att stanna traktorn kan man alltså från förarsätet ställa om t.ex plöjningsdjupet. Men hydraulpumpen har också en funktion som nödbroms. Om plogen skulle stöta på sten, kraftiga rötter eller andra markfasta hinder uppstår, genom redskapets ökade överslagningstendens, en stöt genom tryckstaget, som pressar ihop spiralfjädern vilken i sin tur öppnar pumpventilen och lättar bakhjulen från redskapets vikt och de naturkrafter som påverkar densamma. Följden blir att bakhjulen förlorar sitt markgrepp och börjar spinna. Varken traktor eller redskap kan således skadas genom hindret.”
-Ur Teknikens värld, årgång 18, 1948
Grållen är en törstig maskin, som drar ungefär lite över 2 liter bensin per mil. Efter andra världskriget hade bensin ett oktantal under 80, och provningen hos Statens Maskinprovningsanstalt år 1947 skedde med oktan-antal 74. Trots detta går det bra att köra en Grålle på dagens bensin. Tidigare var högsta tillåtna hastighet för traktorer endast 20 km/h, utom i Sverige där tillåten hastighet höjdes till 30 km/h år 1952, med krav att traktorn skulle registeras. När Sverige gick med i EU 1995, höjdes hastigheten till 40 km/h och numera (2017) kan man ha en traktor som går i 60 km/h, med motkrav på ABS-bromsar på båda axlarna. (ABS på framaxeln är tillbehör och kostar ungefär 50,000 kr).
Konstigt nog är det en fantastisk skön känsla att köra en traktor utan hytt – att sitta ude. Jag skulle ändå höstplöja och började med 135’an, men kände mig tvungen att prova med Grållen.
På kvällen dagen efter köpet plöjde jag och Elin i Trä’t. Det var i början på 1950-talet det senast plöjdes med Grålle på det stället.
När är traktorn byggd?
Year Serial no
1946 1 – 315 = 315 st
1947 316 – 20894 = 20,578 st
1948 20895 – 77772 = 56,877 st
1949 77773 – 116461 = 38,688 st
1950 116462 – 167836 = 51,374 st
1951 167837 – 241335 = 73,498 st
1952 241336 – 310779 = 69,443 st
1953 310780 – 367998 = 57,218 st
1954 367999 – 428092 = 60,093 st
1955 428093 – 488578 = 60,485 st
1956 488579 – 517651 = 29,072 st
Förarvy. Full gas på stubbåkern i 25 km/h. Känns som 100.
Hösten 1946 startade produktionen på hösten, och man hann bygga 315 stycken Grållar. Sista året, 1956, ställdes produktionen om för Ferguson 35, som blev känd som Guldkalven, eftersom motorn var målad i bronsfärg. FE-35 innebar ingen större förbättring. Den hade hög/låg-växel, men gick fortfarande i 20 km/h. Efterföljaren konstruerades i samarbete mellan Massey-Harris och Ferguson och kom att heta MF-35 och blev från 1958 målad i rött och grått. MF-35’an var uppdrevad till 30 km/h och fick under åren fler uppgraderingar och förbättringar. Fortfarande var det en liten traktor, och många av delarna från Grållen var samma. När MF 135 ersatte MF-35 var Grållen förlegad. Den ansågs gå för fort på ettans växel och för sakta på fyrans, samt bränsleslukande och hade ingen hytt, utan i bästa fall en störtbåge.
Efter några dagar beslöt jag att förbättra ekipaget genom lätt modernisering. Nya kättingar och schakel införskaffades, samt nya dragarmar och stabiliseringsstag. Det första steget bestod i att byta kättingar. Dessa används för att minska eller öka hur mycket redskapet efter traktorn skall svänga i sidled.
Två nya dragarmar överst. Original underst.
Operation nummer två och tre bestod i att byta dragarmarna och montera stabiliseringsstagen. Originalarmarna från 1956 var slut i oxögonen, dvs kulorna, och var lite lätt slitna och sneda. Eftersom det satt skit, rost och sju svåra år och Djävulen var med behövdes övertalningsförmåga medelst vinkelkap, slägga, smörjmedel och mod och morske män!
Nästan klart. Endast en kedjan kvar att sätta fast.
Nu har jag även fått tag i en startvev, för man kan – med den rätta knycken – , med lite tur få igång motorn med handkraft. Förhoppningsvis med mindre problem än farbror Melker i Saltkråkan hade med sin båtmotor….
Tjörnbo 