Våffeldagen eller Vårfrudagen?

Historiskt sett har Vårfrudagen markerat början på vårbruket, för att numera övergå till det moderna påhittet med våfflor. Personligen tror jag att Vårfrudagen förvandskats genom sluddrigt uttal och/eller dialekt.

-Låtsas att Ni är valfri kung, drottning, biskop eller annan historisk viktig person,  stoppa munnen full med mat och säg ”Vårfrudagen” inför tjänaren/hjonen/tinget/kyrkorådet/riksdagen;

”-Idag  är det hwåffldagn!”

Åhörarna undrade givetvis vad Ni just sade och eftersom ingen vågar fråga i rädsla att framstå som sinnesslö, fick man försöka fundera ut vad <ämbete här> just sade.

”- Våffeldagen? Jahaja….våfflor skall det vara.”

Efter detta blev det vedertaget uttryck. ”Vårfru” blir lätt ”våfflor”, förtom i  det lömska, halv-danska Skåne där man ställde sig frågande till våffelätandet. I danskprovinsen Skåne hette ”Vårfrudagen” nämnligen ”Fruedag”, taget från den lömska  danskan och inte språkligt påminner om våfflor på samma sätt.

Samma datum varje år – den 25 mars, nio månader före jul – infaller Våffeldagen. Andra namn för denna dag är Jungfru Marie Bebådelsedag eller Vårfrudagen. En teori om varför man skall äta våfflor just denna dag har att göra med att man förr i tiden hade större tillgång till mjölk och ägg efter vintern.


»Skicka ett ej lytt hjion efter ingredienser.
Till ett kvarter sur grädda tages 2 kvarter vatten, ett halvt kvarter smält smör och 2 stycken ägg. Alltsammans vispas wäl tillhopa med så mycket gott hwetemjöl att det ringlar sig efter hwispen när han upplyftes.

Bakas sedan på vanligt sätt.

Till dessa våfflor bör vara god tjiock grädda, som intet är för gammal, så blifva de goda»

Till 15 laggar:
3 ¼ dl sur tjock grädde eller crème fraîche
6 ½ dl vatten
1 ¾ dl smält smör
2 ägg
ca 5 dl vetemjöl

-Cajsa Wargs Sura Grädd-Waflor ur »Cajsa Warg, Hjelpreda i

Läs mer

Fettisdagen: Adolf Fredrik och hans obduktionsprotokoll

En utav våra kungar – Adolf Fredrik (1710 – 1771) –  var en man före sin tid. Egentligen var han som vilken modern man som helst; han var en lat jävel som på grund av sin lathet led av hemorojder (gyllenåder). Han älskade att läsa serietidningar, äta mat och dricka sprit, han hade en nördig hobby (sin svarv), han hade en gedigen porrsamling och var en toffelhjälte af Giuds nååde, så flegmatisk att han uppfattades som svagsint och lätt sinnesslö och torde passat som partiledare i vilket modernt riksdagsparti som helst. Men mer om Adolf Fredrik liv & leverne, död och obduktionsprotokoll längre ner, först ska vi prata om fettisdagen och semlan.

”Samme Hamilton bief en annan gång begåfvad med en träddosa, som konungen sjelf svarfvat. Lovisa Ulrika beledsagade skänken med några ord om det stora värdet af en sådan kunglig nåd. Hamilton svarade, att han detta visserligen kände och erkände; men likväl Önskade, att hans majestät varit guldsmed i stället för svarfvare.”

-Berättelser ur Svenska Historien (46 band, 1823 – 1872), 
Till ungdomens tjenst utgifven af Anders Fryxell


Visste ni att;
– Den första semlan i norra Europa återfinns på en målning från 1250-talet i en dansk medeltida 20170227-semla-001kyrka.
– Vi beräknas äta ungefär 5 miljoner semlor på fettisdagen och ungefär 40 miljoner semlor årligen.
– Traditionsenlig premiär för semlan är annandag jul.
– Bruket av semlor noterades i Stockholm först år 1679.
– Sveriges mest kända fanatiska semelälskare är Ture Sventon.
– På 1700-talet börjar semlorna att fyllas med mandelmassa.
– På 1800-talet serverades de i tallrik med het mjölk, överströdda med socker och kanel.
– På 1900-talet börjar vi äta semlor direkt i handen.

Läs mer

Jultomten 2019

Om någon utomstående hade betraktat folket, hade man säkerligen undrat vad som pågick. Det var ungefär 60 personer gick i samlad tropp på Tolleby gamla landsväg och följde de utsatta, brinnande marschallerna. Påhittet med jultomten som jag och Holger gjorde för att glädja Wiggo när han var liten, har sakta men säkert utvidgats till att numera vara början av en tradition.

Efter besöket hos tomten blev det glögg och pepparkakor på logen. Även i år tog alltsammans med att träffa tomten och att efteråt dricka glögg och äta pepparkakor på logen, nästan exakt en timme. Alldeles lagom tid för en julaftons morgon.

Men hur började alltsammans egentligen?


»Sö»,
dialektord; får, tacka, lamm.


Sö-hus är ett fähus för sö’r, det vill säga får. Förr i tiden vid lammningen, och när lammen var små och sårbara för rovdjur, gick man varje afton och stängde in sö’na (fåren och/eller lammen) i säkerhet under natten.


»Fäbod».
I äldre tid, då kreaturen under hela sommaren föddes på bete, var vanligt, att betesmarker, som voro för avlägsna från bygden för att medgiva djurens dagliga skötsel hemifrån gården, bebyggdes med hus för djuren och deras vårdare samt för mjölkens behandling. Bebyggandet åtföljdes vanligen av röjning av mera stenfri och bördig mark för slåtter till hjälpfoder på platsen och stundom även till vinterfoder vid hemgården. Fäbodväsendet hade i äldre tider sin stora betydelse genom den möjlighet, som därigenom bereddes, att tillgodogöra fodret på avlägsna marker och för bygdens utvidgning, men har inskränkts på grund av nyare tids högre pris på produkter och arbete samt stegrade fordringar på djurens avkastning och produkternas kvalitet.


Under hösten år 2012 var jag och Wiggo som vanligt på upptäcktsfärd på markerna. Wiggo tyckte om att klättra och ta sig fram i oländig terräng, därför blev det som så att vi till slut hamnade intill resterna utav ett av de gamla sö-husen i Tolleby. Wiggo, (vid tiden nästan två år gammal), frågade mig vem som bodde där, om det kanske var trollen? Jag skojade och sade till Wiggo att ”-där bor jultomten”. Ännu lyckligt ovetande om vad jag satt för sten i rullning promenerade vi hemåt. Detta som jag sagt om jultomten kunde Wiggo inte lämna bakom sig. Med ett barns livliga fantasi ville han jämt och ständigt besöka ”tomtens hus”, trots att Tomten aldrig var där. Jag fick mer och mer dåligt samvete att ha lurat i pojken att tomten bodde i den omkullramlade ruinen, som mest liknade ett stenröse än en schwjill (Tjörbu’ för stenfot/husgrund). Jag och morbror Holger började diskutera att återställa sö-huset till sin forna glans, eller bättre. Det blev mycket prat, tiden gick sin gilla gång, och Wiggo släppte inte sin fascination för stenhögen.  Eftersom ingen hade brytt sig om den lilla gläntan på många, många år (minst 100 år) hade växtligheten tagit över i form av syren, klängerväxter som kaprifol, asp, sälg, och en. Ungefär fem hela dagar gick åt att röja rent i gläntan och elda upp allt man sågat ner. Det blev fint och öppet i den lilla gläntan efteråt.

Läs mer