»Nätla» , f. nässla; Urtica dioica. Kl.,Nättla, Nätlar, brännässlor.
Ordstäfv; ”Den snälla bönan värper ókkså i nässlorna”, äfven den sluge förgår sig stundom och handlar oförsigtigt”.
»Nättla», nässla v. a. 1 sticka sig af en brännässla. Nälla sej.
»Nättle-bränd» , adj. bränd af nässlor.

»Urtica L., Nässelsläktet»,
bot., ett släkte af 30 örter, hvilket bildar typen för fam. Urticaceæ. Blommorna äro skildkönade, monoika eller dioika, och sitta i små samlingar(”nystan”), hvilka icke sällan sitta tillsammans på ett utdraget fäste och sålunda bilda hängeliknande blomställningar. Hyllet är enkelt, fyrdeladt, grönaktigt. Ståndarna äro 4. Pistillen har blott 1 stift med penselformigt märke. Frukten sitter fri inom kalken och är en 1-rummig, 1-fröig nöt. Af släktet Urtica finnas i den svenska floran 2 arter: den med mångårig rotstock försedda U. dioica L., brännässlan, och den 1-åriga U. urens L., etternässlan. Den förra har bladen, vanligen med hjärtlik bas, äggrunda, långspetsade samt groft och hvasst sågade. Blomställningarna äro längre än bladskaften, blommorna nästan alltid 2-byggare. Om solen efter en regnskur varmt belyser en blommande brännässla, får man se ståndarna elastiskt sträcka ut sig, hvarvid frömjölet med en liten explosion utkastas och bildar liksom ett litet rökmoln omkring eller öfver blomman (s. k. explodiflori). Det föres sedan med vinden till andra blommors märken. De tidigt om våren uppspirande skotten användas som grönsaker (”nässelkål”). Brännässlan används äfven som djurfoder (till svin och fjäderfä). Alla nässslarter äro mer eller mindre rikt försedda med s. k. ”brännhår” (se Hår, växternas), hvilkas kiselhaltiga spetsar vid beröring afbrytas i sned riktning, så att en ytterst fin, snedskuren spets, alldeles lik kanylspetsen till en injektionsspruta ”morfinspruta” i dagligt tal), bildas, hvilken ytterst lätt intränger i huden och däri inför den brännande vätskan. Man har begagnat piskande med brännässlor (urtikation) till retning af förlamade kroppsdelar. Urtica-arterna ha långa och starka segbastfibrer, hvarför flera af dem ha användning som textilväxter, särskildt U. cannabina (inhemsk i Persien och Sibirien) och U. dioica, som under Världskriget t. o. m. blef föremål för kultur. –. Om den s. k. ”blindnässlan”, som icke är någon nässelart.
Brännässla, Urtica dioeca (Latin)
Nässlorna äro sällskapliga örter med små grönaktiga vindblommor, vilkas ståndarmjöl överlämnas åt vinden av ståndarna själva på det sättet, att de hastigt räta ut sig från sitt inböjda knoppläge, varvid knappens ståndarmjöl av farten slungas upp i luften. Blommorna äro enkönade, och U. dioeca är desstom tvåbyggare. Liksom hos de flesta vindblommiga växter är frukten en nöt.
Fortsätt läsa →