Inom jordbearbetning är vältning en medveten packning av jorden direkt efter sådd. Förutom att krossa jordklumpar, trycks fröet ner i markytan. Det finns olika typer av vältar; det vanligaste i folkmun brukar vara ringvälten, som egentligen heter Cambridgevält. Sedan finns det knastervält, ribbvält (eftervält/harv) och slätvält. Förr i tiden nyttjades uttrycket bult (”att bulta), trumla eller kornstock. Namnet kornstock kommer av att den aldrig användes på rågåkrarna utan endast på kornåkrar. På 1700-talet blev välten ett vanligt jorbruksredskap i många landskap, men det dröjde till 1800-talet innan välten blev vanlig i hela riket. Ursprungligen bestod välten av en rund ekstock, eller flera stockar som satt på järnaxlar ihop med ett ramverk. På ramverket kunde man i sin tur lägga stenar för att tynga ner välten till olika djup, beroende på vad man hade sått. Under slutet av 1800-talet blev det vanligare med gjutna ringvältar och de gamla trävältarna kasserades.

Hufvudsakligen två typer av dessa moderna vältar användas; »cambridgevälten» och »ringvälten».Cambridgevälten har varannan ring försedd med tandad kant och varannan med slät. Ringarna äro ej förenade med varandra och de tandade sitta dessutom glappt på axeln, varigenom de lättare hålla sig rena. För traktor användas flera sektioner löst kopplade vid varandra, ty alltför breda vältar skjuta ihop jorden vid vändningarna. Ringvältarna ha två rader släta, spetsiga ringar, uppträdda på runda axlar. Ringvältar med tandade ringar på ena valsen tillverkas även. Efter utländsk förebild ha även hos oss börjat tillverkas vältar med tunna ringar och mellanrum emellan varje ring. Därigenom blir det undre jordlagret tillpackat och ytan förblir lucker. De passa särskilt på lättare jord.

Tredelad Cambridgevält

Crosskills vält

»Vältning» utföres dels för att packa jorden och dels för att bryta event. skorpa, d. v. s. det hårda skikt uppe i själva markytan, som under vissa betingelser uppstår å vissa jordar. Vältens sammanpackande verkan på jorden måste bedömas olika för olika jordar och ju luckrare jorden är av naturen, desto viktigare är vältning och vice versa. I ali synnerhet äro de organogena jordarna i stort behov av V. och för dessa erfordras vältar med 1 000 à 1 500 kg per m arbetsbredd, under det att vanliga, närmast för mineraljordar avsedda vältar, vanligen hava en vikt av c:a 200 à 250 kg per meter arbetsbredd.

»Vältens» effekt är emellertid ej enbart beroende av dess tyngd, utan markfuktigheten vid vältningen spelar även en avgörande roll, i det att fuktig jord packas hårdare av välten än torr jord. Avser vältningen brytandet av skorpa spelar utom vältens vikt även dess konstruktion särskilt dess ytutformning en avgörande roll, i det att de olika slagen av ringvält, cambridgevält och liknande göra ett bättre arbete än slätvältar.

Om man med vältning önskar packa jorden till något större djup, än vad som går med vanliga vältar, kan man använda s. k. alvpackare (subsoilpacker).

Vi har en gammal [tjöreweij] – körväg som tidigare varit väldigt populärt att uppställa bilar på. Gärna i kombination med att skräpa ner med lite allt möjligt, plastmattor, avgassystem, burkar, snusdosor, räkningar, sopor. Det finns till och med folk som gjort behov på vägen. Allt som oftast brukar infarterna till hagmarkerna blockeras. Tanken är säkert god hos bilisten – att inte stå uppställd på vägen – i vägen,  men glömmer samtidigt bort att det finns folk som behöver komma in på markerna. Eftersom det sitter tre olika skyltar vid vägens början som talar om att det dels är privat väg, återvändsgränd samt förbud att parkera, förstår man att det kan vara svårt för söndagsbilisten att uppfatta dessa skyltar och glatt parkera där det passar denne samt vid konfrontation gärna hävdar någon hemmagjord variant av allemansrätten. Då kan det vara bra att råka tappa ett lass med timmer på vägen så att den blivit blockerad under en timme eller två. Under tiden kan man dricka kaffe eller sova en stund innan man lastar på igen.

Därför har nu skyltarna kompletterats med en grind och det verkar ha avhjälpt problemet. Efter att ha okulärbesiktigat vägen, kunde jag se att a) folk har kört sönder vägen och i kombination med b) regn,  har resultatet blivit att vägen har varit i extremt dåligt farbart skick. Det var bara att plocka fram schaktbladet, ställa in lutningen och rätta till vägen genom skrapning. Efter en fyra-fem vändor upp och ner blev resultatet bra. Ett par drag med harven rättade till gruset ytterligare och en bultning med välten var pricken över i.

Drängen somnade i traktorn på slutet och fick sig en välbehövlig tupplur. För Wiggo skulle minsann med – det gick inte att lura honom att stanna på går’n hos farmor och se på barnkanalen.

Jag funderade lite till och roade mig med att så en mittensträng med gräsfrö (mellan harvningen och vältningen) så att det blir en fin sträng med gräs på vägen under sommaren. Jag kallar detta projekt för restaurering af köreväg anno 1930.

…I detta sammanhang må erinras om, att man icke får vara alltför sparsam med frö till vallarna, om man skall lyckas erhålla täta goda vallar. En tunn sådd giver en tunn vall. Om man sår in i vårsäd som skyddssäde, bör man alltid mylla fröet. Det är ej nog med den myllning fröet erhåller genom välten, även om det är ringvält. Fröet ligger då i alla fall alldeles i ytan och dess groning är icke pä samma sätt betryggad, som dä det erhållit en lätt mullbetäckning. Sedan fröet blivit utsått, bör fältet först överköras med lätt harv, innan välten kommer Vid inköp av utsäde bör man aldrig köpa billig, dålig vara, ty den som därvidlag »köper billigt köper dyrt». Aldrig bör man köpa utländskt sädesfrö, såvida svenskt står att få. Det utsäde, som odlas på egna åkrar, bör bliva väl moget, väl torkat och bärgat, väl rensat och väl ansat under uppbevaringen, så att det icke förlorar grobarheten. Endast det bästa är gott nog till utsäde.
»Som man sår får man skörda.»