Sigurdristningen

I den nordiska mytologin (har jag nämnt att jag gillar historia?) hade Andvare till uppgift att bevaka en stor guldskatt. I skepnad av en gädda, levde Andvare i en fors som bar hans namn. En dag när asagudarna Oden, Höner och Loke kom förbi forsen, fick Loke se en utter som han dödade. När de tre asarna sedan sökte natthärberge hos Reidmar (som var far till bl a draken Fafner och till, just det, Utter) kände han igen uttern som sin egen son ”Utter”.

I vredesmod lät han sina två andra söner Regin och Fafne binda Oden och Höner och krävde att Loke skulle hämta så mycket guld att han kunde täcka utterskinnet. Loke begav sig då till Ran som gav honom ett nät med vilket han lyckades fånga Andvare (som var förvandlad till en gädda). Han avtvingade dvärgen guldet som behövdes och passade också på att ta den magiska ringen Andvaranaut. Andvare uttalade då en förbannelse över ringen så att den bringade olycka och ond, bråd död, över alla som ägde den. När Loke överlämnade skatten till Reidmar ledde detta till ett stort gräl mellan honom och hans söner som slutade med deras gemensamma död.

Det är ungefär som den gamla TV-serien Dallas, en emotionellt skadad familj m.a.o.

Det finns faktiskt en stenristning som heter Sigurdsristningen som berättar hela historien.

Träsnitt från 1877 av Sigurdsristningen


Den centrala scenen är: Sigurd sitter naken vid elden (1) och steker drakhjärtat åt sin fosterfader Regin som är Fafnes bror (och ännu ligger sovande i närheten). Med denna tjänst böter han för Fafnes död. Hjärtat är inte färdigstekt, när Sigurd känner efter bränner han tummen och får den blodig. Tummen stoppar han i munnen, och drakblodet gör att han genast förstår fåglarnas språk, vänder om sig och lyssnar.

Fåglarna i trädet (2) säger att Regin inte tänker hålla sitt löfte om förlikning och ämnar döda Sigurd, som då slår huvudet av honom.

Här gör bildföljden ett hopp framåt i tiden: Regin (3) ligger redan död bredvid sitt huvud och Sigurds häst Grane (4) är redan lastad med Fafnes guld. Spridd kring Regin ligger verktyg – hammare, blåsbälg, städ och tång – som visar att Regin var smeden som reparerade Sigurds nedärvda svärd Gram.

Ett hopp bakåt i tiden visar Sigurd, då i rustning (5), nedanför Fafne. Han hade gjort sig, på Regins inrådan, en grop på Fafnes väg till vattnet. Nattetid stötte han svärdet nedifrån genom drakkroppen. Meningen var att han genast skulle drunkna i drakblod, men gropen rann över i tid.

Återstår gör bilden av Utter med guldring i munnen (6), som leder till sagans början, där asarna Oden, Höner och Loke är på vandring. Loke gör ett till synes lyckat stenkast och får en fiskande utter samt hans nyss fångade lax till byte. När asarna gästar bonden Hreidmar blir de bundna och hotas till livet: uttern var Hreidmars son i djurhamn. Loke skickas att hämta guld till mansbot som bestäms till så mycket guld som går åt till att täcka utters skinn. Han fångar dvärgen Andvare och pressar av honom allt guld han äger, även den sista ringen. För denna omåttlighet uttalar Andvare en förbannelse över ringen. Utters skinn fylls med guld, sedan övertäcks hela kroppen. Uttergäld blir på så sätt en kenning för guld. Ringen går åt för att täcka ett sista morrhår. Hreidmar delar inte med sig, så hans söner Regin och Fafne slår ihjäl honom, varpå Fafne behåller guldet och bevakar det i en drakes skepnad på Gnitaheden. Regin blir utan och eggar senare sin fosterson Sigurd, den siste Völsungen, att döda Fafne.

Berättelsen är mycket grym – hela släkten, över 20 personer, dödar varandra och endast Gudrun, dotter till Gjukungarnas konung och Sigurds maka, blir kvar.


Både Fafne och hans bror Utter var riktiga människor som kunde byta hamn, men tydligen behöll de djurskepnaden i döden. Övriga i sagan med samma färdighet är dvärgen Andvare, Gunnar Gjukeson och Sigurd själv (dessa kommer att byta skepnad med varandra för att lura Brynhild). Det är därför fel att prata om ‘Sigurd drakdödare’, Fafnesbane skall det heta. På svenska stavas namnet ‘Fafne’ utan r i slutet. Ett avslutande r som skrivs med R-runan är en gammal nominativändelse som finns kvar i isländskan. Att kalla Fafne en ‘eldsprutande drake’ är också fel då fornnordiska drakar spottade etter, en giftig vätska. Härav uttrycket etter värre