Plöjning avser att samtidigt luckra och vända jorden. I nutida bemärkelse är plöjning av relativt ungt datum, i det man hos oss intill mitten av 1800-talet allmänt använde årderliknande redskap härför, som endast luckrade jorden utan att vända densamma. En årder i sitt enklaste utförande kunde exempelvis bestå av en timmerstock som var vässad i ena änden. Man drog stocken för hand eller efter en dragare för att få fåror i jorden. Då det, såsom under jordbearbetning närmare anföres, är önskvärt, att jorden tid efter annan vändes, innebar plogens införande i vårt land ett betydande framsteg för jordbrukets utveckling.
Till att börja med utfördes plöjning av den då ännu allmänt odränerade jorden på så sätt, att man mitt emellan två öppna diken plöjde 2 stycken fåror med tiltorna mot varandra, varigenom en så kallad tegrygg uppstod. Genom att sedan köra runt ryggen och växelvis lägga fåra till fåra på ryggens båda sidor färdigplöjdes åkern mellan de båda dikena, den s. k. tegen.