Galgen
Som plats för avrättningarna användes dels borggården i fästningen, dels en holme i östra delen av Marstrands hamn. Holmen bär än idag namnet Galgholmen.

I augusti 1830 ägde på Galgholmen rum en avrättning som inte hörde till de vanliga. Det var nämligen så att delinkventen överlevde exekutionen.

På den inre borggården står den ”vanliga galgen” där man kunde ha ihjäl folk utan att använda nymodigheter som falluckor m.m

Saken var den att fången Johannes Bramberg som hade vistats på Carlsten sedan 1825 hade i själva fängelset ertappats och befunnits skyldig till sedelförfalskning. För detta ytterst allvarliga brott dömdes Bramberg ”att hängas viijd sin hals tills dööden infunnit sigh”.

Den ”vanliga” galgen återfinns på den inre borggården, vid tornets vänstra fot. En kuriosa värd att nämna är att det alltid blåser på den inre borggården. Denna är konstruerad som en enorm skorsten med självdrag. Detta för att dåtidens svartkrutsvapen efterlämnade en enorm dimridå som vinden skyndsamt bortforslade från borggårdens försvar.

Exekutionen skulle utföras av den kände skarprättaren Carl Gustaf Beckius från Göteborg. Beckius var en uppfinningsrik herre, och hade precis konstruerat en helt ny en galge som väntade på att genomgå sitt första prov. Finessen med den bestod i att trappan eller plattformen på vilken den dödsdömde skulle stå på var delad i två hälfter vilka med ett grepp hastigt kunde åtskiljas så att den dömde fången blev hängande fritt med åtdragen snara.

Fyra präster var närvarande vid executionen, dessutom myndighetspersoner samt bödeln Beckius med sina biträden, som kallades för nattmän eller rackare. Fången leddes upp på upp på trappan, snaran lades på och trappan drogs isär.

Just i ögonblicket därefter händer det. Repet brast och den hängde störtade till marken, till utseendet livlös. Han var emellertid inte död. Nattmannen hällde vatten på honom och för att ytterligare pigga upp Bramberg åderläts han. Därefter fördes fången bort för att få vård. Alla samtliga närvarande herrar var mycket förvirrade på p.g.a. det inträffade. Skarprättaren nekade att göra om exekutionen förrän han hade fått ett nytt rep och fått provat detta först.

Slutligen enades herrarna om att boven skulle hängas en gång till och denna gång ordentligt. Bödeln trilskades dock och visade på det odugliga repet. Det blev ingen förnyad hängning. Fången fördes på bår från båten till fästningen där slottsläkaren undersökte honom och fann att han genom dödsångesten hade blivit då sjuk att hans hängning inte gick att verkställa.

Man resonerade alltså som så, att fången hade blivit så fruktansvärt sjuk, att han var för sjuk för att hängas. Om man skulle hängas, skulle man vara frisk och vid (någorlunda )god vigör! ”När fångens sjielsliga och kroppsliga tillstånd äro af det slag att han är tillfrisknar skall han hängas vid halsen tills dess att dööden inträder…”

Bödeln fick därefter en skrapa av myndigheterna. På egen begäran befriades sedan Bramberg av kungen själv från vidare hängningar och fick istället stanna på livstid i fångvalven. Beckius nykonstruerade galge kom aldrig mer att användas.

Den olycklige Bramberg fick istället åter användning för ett rep. En januarimorgon 1832 fann man honom hängande död i ett av valven. Utan hjälp av någon avrättningsmaskin hade han själv verkställt exekutionen och den gången med större framgång än själve Beckius.

I England där folk hängdes i massor finns flera liknande historier. Antingen gick repet sönder, eller också hade bödeln tagit till fallet från schavotten lite väl mycket, så att förbrytarens huvud slets av. Den mest kände av de brittiska fångar som klarade livhanken genom en sådan incident var ‘John Lee, the Babbacombe Murderer’, som 1903 klarade sig eftersom falluckan i schavotten inte öppnades som planerat, trots flera försök. Hans livsöde finns beskrivet i boken ”The Man they Could not Hang”.

Denna text är ett utdrag ur inlägget Marstrand – Sveriges Gibraltar.