Många olika slags djur har huserat i lagårn genom tiderna. Men det är första gången mig veterligen som vi haft en svan i stallet, närmare bestämt en knölsvanunge. Det hela började med att jag precis avslutat söndagsmiddagen hos mor, när hon fick se en fågel som vaggade fram på vägen utanför gården och ropade att jag skulle komma och titta. Jag slängde en flyktig blick genom fönstret och fick se en grå liten varelse som vaggade fram och tillbaka längst gada, den en gång i tiden stensatta, men nu grusfyllda byvägen mellan gårdarna. Skatorna äntrade med den lilla fågeln på marken och liknade i sina utfall Stukabombare som sedan fick sällskap av ett par plågoandar i form av kråkor. När jag närmade mig den vilsna fågeln stod jag stilla en stund och betraktade varelsen. Den vaggade fram och tillbaka över vägen och kom sakta emot mig, med svanens karaktäristiska gälla lockläte. Den tittade på mig och jag tittade på den och efter en stund började den sakta vagga fram och svängde in i hagen bredvid huset, där den lade sig i det höga gräset närmast fårstängslet. Jag följde efter och funderade, iaktog skatorna, kråkorna och trafiken.

Man är uppfostrad med stränga förmaningar om att när man hittar ”övergivna” djurungar i naturen gör man bäst i att låta dessa vara ifred, och när det gäller fågelungar är tumregeln att dessa skall noga övervakas och vara helt övergivna i minst 48 timmar.  Och nej, honan kommer inte att stöta bort sin unge om den doftar av människa. Så säger man bara för att barn inte skall ta med sig rådjurskid och annat hem. Man bör dock inte klappa fåglar eftersom vårt hudfett från förstör fågeldunets vattenavstötande skydd.

---

»Svansläktet»,
Cygnus, zool., tillhör fam. änder (Anatidæ), ordn. andfåglar (Anseriformes) inom fåglarnas klass. Detta släktes representanter äro stora simfåglar med mycket lång, smal hals; näbben är hög vid basen, i spetsen nedtryckt och längre än hufvudet; trakten mellan ögat och näbbroten (”tyglarna”) är naken. Benen äro långt bakåtsittande, befjädrade nästan till hälleden. Svanerna förekomma i alla delar af jorden, mest i de nordliga. De arter, som tillhöra det nordliga halfklotet, äro hvita (ungarna gråaktiga), hvaremot de på det södra äro helt eller delvis svarta. Sina födoämnen taga svanerna förnämligast ur växtriket och upphämta dem vanligen från grundt vatten, i det de ställa sig i upp- och nedvänd ställning i vattnet för att kunna sträcka hufvudet och halsen ned till bottnen; halsens längd får ersätta dykningsförmåga, som saknas. De simma förträffligt och flyga väl, sedan de mer eller mindre bullersamt uppkommit från vattnet. På land röra de sig otympligt. För människan äro de mycket skygga och mot andra djur ofördragsamma. De lefva parvis vid sötvatten, och deras äktenskap synas vara för lifvet. De äro stryk- eller flyttfåglar. Sångsvanen (C. musicus) har pannan ofvan platt; tyglarna och näbbens bas framåt till under näsborrarna äro gula, öfriga delar af näbben svarta, stjärten i spetsen afrundad. Luftstrupen går in i bröstbenet och bildar där hos äldre individer af denna och nästföljande art en vertikal slynga. Längd 160 cm. Hvad den mycket omtalade ”svanesången” beträffar, åstadkommes denna icke, som man trott, af den döende svanen, utan höres som ett klangfullt, tvåtonigt läte under flyttningarna.

-Nordisk Familjebok, 1911

---

Svanesång refererar förresten till en mycket gammal föreställning om att knölsvanen  är helt stum under hela sitt liv, men att den är kapabel till att sjunga endast en oerhört vacker och hjärtskärande sång precis innan den dör. Dock kände man redan i antiken till att detta var en myt. Exempelvis skrev Plinius den äldre i sin encyklopedi Naturalis Historia från omkring år 77 i bok 10, kapitel 32: olorum morte narratur flebilis cantus, falso, ut arbitror, aliquot experimentis, ”observationer visar att historien med den döende svanens sång är felaktig”.

I förlängningen har begreppet svanesång blivit ett idiom med innebörden ett sista teatralt eller dramatiskt uppträdande eller vilket sista uppträdande, verk eller prestation som helst. Ett exempel är Franz Schuberts samling av sånger som publicerades 1828, samma år som han dog, och som är kända under namnet Schwanengesang, vilket är tyska för Svanesång. Vanligtvis innebär begreppet att personer känner till att detta blir det sista han eller hon gör och därför gör detta sista uppträdande till en magnifik final. I Anton Tjechovs enaktare Svanesång anno 1887, beskrivs en åldrande skådespelare som grubblar över sitt förflutna när han sitter ensam i en nedsläckt teater.

Men för att återgå till svanungen i lagårn, den mådde förhållandevis väl och lade sig tillrätta i en av kaninburarna. Elin ville hela tiden störa det arma djuret, men efter att jag, i de skarpaste ordalag, berättat att för mycket stress kan döda, lät hon förskräckt svanungen vara ifred. Jag diskuterade med Christine och med mamma om hur vi skulle fortsätta och hur det kom sig att en svanunge hade förirrat sig ner till går’n.

Vissa år häckar svanarna vid Olsby damm, vissa år i ”dämmet” (Yelen/Gölen/Järn), vissa år i Bö tjärn och vissa år i Tolleby tjärn. Dock är Tolleby tjärn den vanligaste boplatsen, men ibland flyttar de runt mellan sjöarna. En unge har hamnat på efterkälken och svängt till höger ner mot går’n, istället för vänster mot tjärn’t. Tills jag tog vara på den.

---

Jag och Wiggo tog fyrhjulingen och körde upp mot tjärn’t för att se om vi såg mamma och pappa svan, eller om det kanske hänt något. Vi strök förbi tjärn’t men såg ingenting genom den täta vassen. Jag vände fyrhjulingen och fick till en fin fyrhjulsbromsning med tillhörande lätt sladd när tre svanungar vaggade upp mitt på vägen framför oss. De tre svanungarna lockade ständigt på hanen och honan utan att få gensvar. I vanliga fall brukar svanens näste finnas längst med vägen mot tjärn’t och tro mig, man märker ganska snart när en svanhona tycker att man kommer för nära nästet. En knölsvan kan nästan springa på vattnet med vingarna utsträckta (vingspann upp till två meter) och föra ett förfärligt oväsen mot en inkräktare i hemmets trygga vrå. Jag gick så långt ut jag kunde utan att trampa igenom och bli blöt, men inga svanar protesterade mot min framfart. Konstigt. Det körde ett par bilar fram och tillbaka på vägen alldeles bredvid svanungarna, som nu tryckte sig platt mot marken, en halv meter från körbanan.

---

Jag sade till Wiggo att den käcke lille gossen skulle vid vägen och se till att svanarna inte skulle bli överkörda. Under tiden körde jag och hämtade en rengjord kattbur som jag försiktigt tog ner i stallet och stoppade in svanungen i. Christine följde med upp tillbaka. Svanungarna var kvar och honan och hanen stod inte att finna. Jag tog upp de tre svanungarna och stoppade även in dessa i buren tillsammans med sitt syskon. Nu stod jag alltså där, hållandes en kattbur med fyra knölsvanungar i. Men var fanns honan och hanen? Jag sade till Christine och Wiggo att gå ner via Juhns hauwe till gåse-skära (skära med hårt ”k”, som i ordet ”skopa”.) Under tiden körde jag till vattenverket och småsprang ner till Bö tjärn för att se om honan och hanen fanns däri. Efter att raskt ha marscherat runt en fjärdedel av Bö tjärn, vände jag tillbaka och mötte Wiggo springades på vägen, han hade sett en stor svan långt ute i Tolleby tjärn bakom en vassrugge. Vi körde åter till tjärn’t och gick ner till gåse-skära där Christine väntade tillsammans med mamma och en kattbur full med svanungar.

Efter att ha stått tysta och låtit ungarnas lockrop låta över tjärn’t kom tillslut honan och hanen majestätiskt glidande över den blanka vattenspegeln. Jag sa till Wiggo att han skulle hålla sig i bakgrunden ifall mötet med fru Svan skulle mynna ut i det mer turbulenta slaget. Plötsligt uppenbarade sig ännu en svan, tillsammans med två ungar. Jag satte mig på huk och öppnade försiktigt buren. Svanungarna kom ut, stirrade på oss i några sekunder inann de pep och hoppade i vattnet, för att sedan simma ut till herr och fru Svan.

Vad löjligt glad man blev. Och det var då typiskt att jag skulle få lite skräp i ögat just då…