»Sommar i Tolleby under 1940-talet»

Vi befinner oss i konungariket Sverige, Västkusten, Bohuslän, Tjörn, Stenkyrka socken i (S)Tolleby. 

Det är en fantastiskt härlig sommardag i mitten av augusti. Lien och självbindaren står slöa och vilar sig i skuggan av fruktträden tillsammans med en Ferguson TE-20 ”Grålle”, samtidigt som folket avnjuter en sen lunch bestående utav sill och potäter. Kanske det bjuds på en skördesnaps och någon klinkar på en mandolin. Kaffet inmundigas svart som synden och den rediga snusen i form av ett hekto, lägges på rätt plats under läppen. En pipa tänds. Spannmålet har precis skördats (slagits) och står på tork ute på fälten. Vi hoppas på några härliga, torra dagar till utan nederbörd så att skörden kan köras till logen för tröskning. Det är 1940-tal och runt om i Europa pågår kriget.

Morfar låg som så många andra vapenföra unga män, i det ”förbannade militära” som de äldre kallade det. Enligt dem var kriget en bisyssla som fick vara så god att vänta för att skörden måste ju in! Morfar låg förlagd till Göta artilleriregemente A2, tillhörande Göteborgs garnison, och tjänstgjorde som körkarl och kusk vid förflyttning av pjäserna. Det gick bl a ut på att sitta mitt i ett fyr- eller sexspannsekipage  bland hästarna och hänga sig så långt till höger eller vänster man orkade när ekipaget skulle svänga i full galopp.  Behövde man bromsa skulle man klättra fram och hänga sig runt halsen på ledarhästen och bromsa in denna för att få stopp på allt.

Artilleriregementets övningsfält låg på Tånga hed i Vårgårda, där man övade sig i konsten att inte ramla av hästarna och slå ihjäl sig. En gång behövde man förflytta regementet från Vårgårda till Göteborg å de snaraste. De hann att marschera hela sträckan 7 mil under en dag. Kort sagt, det var annat virke i folket förr i tiden. Vakta rikets gräns mot den lede fienden på vardagarna och ta dig hem på helgen för att arbeta på går’n.

---

Fotografierna är tagna vid ”X”. Kragemärrarna står vid ”Y”. Det gula strecket är ”store väijen”, länsväg 169.

Här nedan ser vi tre fotografier jag fått inskannade utav Bohusläns muséum. Upplösningen är 2200 x 2360 i .TIF-format med en storlek på 5 MB per bild. Kort sagt, man kan förstora ganska bra. Jag har dock fått förminska bilderna för att passa bloggen.

Vägen som fotografiet (det vänstra) är taget på nyttjas på samma plats än idag. De andra två fotografierna är tagna ungefär på den plats där länsväg 169 går idag. För er som känner till området så ser ni att varken Gunnars eller Karl-Eriks gårdar är byggda. (Karl-Erik byggde huset 1947 och lagården 1953). Jämför med bilden i Panorama från Tolleby. Härav har jag satt tidstämpeln 1940-tal.

Om man följer gamla vägen rakt fram mot berget i fjärran, ser man ett vitt hus med röd lagård. Detta området kallades för Ödetofta‘. Till höger om Ödetofta’, en bit högre upp i backen ligger ett vitt hus. Detta är Oskars gamla lanthandel, numera privatbostad. Oskar var en av mormors (Edith) fasters (Hannas) söner. Till höger om gamla lanthandeln ligger en större träddunge. Detta området kallas för ”Trä’t”. Ytterligare till höger syns en byggnad, detta är början på  går’n, Tolleby Nedergård.

Apropå lanthandeln, en dag under 1950-talet stod min ena morbror i lanthandeln och tittade på kritor, papper och pennor som han tänkte köpa, när en av grannkärringarna kom in och följande dialog utspelade sig mellan den käcke lille gossen och grannen;

-Varför står du här och ska köpa kritor? Du kan väl ändå inte måla något vidare?
Morbror tittade på grannen och replikerade;
-Jag frågar inte er vad ni skall göra med era pengar, så varför frågar ni mig vad jag skall göra med mina?

Oskar, handlarn, flydde in på lagret och skrattet hördes troligen till nästa härad.

---

Tre byggnader till vänster om Ödetofta’ ligger Tolleby Missionshus, numera privatbostad. Till vänster om missionshuset ligger Tolleby Mellangårdar (f.d Nilses, samt Svenssons, John Berntssons och Rune Lundbergs). Till vänster en bit utanför bild ligger Kroken där Ossians (Ossan‘) gård ligger. Om man går på vägen och tar till höger vid Ossians lagård kommer man upp till Stätta (och Tolleby Gravfält) och kan gå vidare ner i Morik, detta är en av de gamla gång/körvägarna som fanns förr och gick mot Skärhamn.

Tvärs över bilden i mitten av fälten går ett krondike. Detta gick förr hela vägen upp till Tyfta och Olsby damm, men stannar nu mot dämmet i Yelen/Gälen/Järn. Vid krondiket står en kragemär‘ – Tjörns väldiga storhässja, ofta högre än någon lagård. Kragemärren på bilden är dock av mindre format. Man använde en kragemärr till att hässja gråärt och (bond)bönor på, ofta gick dessa till kraftfoder till kräga’ under vintern, men även till hushållet. Kragemärrar ställde man på den minst produktiva mark man kunde undvara, därför var det brukligt att ha dessa tingestar över ett rejält dike eller på en bergsklack.

Den uppmärksamme ser att längs med hâggål’n har man sparat en ren (som går runt fältet). Detta (förutom hjulspåren) visar att det är slaget med slåttermaskin eller mest troligt, en självbindare,  och inte med lie. Man lät renen vara ren (haha) för att inte meja ner grödan med traktorn/hästen på första varvet.

Slåttermaskinen/självbindaren har alltid kniven till höger (om man inte är i England eller dess före detta koloniområden, då sitter kniven till vänster) och man körde på den tiden det första draget i högervarv. Man startar alltså vid fältets vänstra kant så att hästen eller traktorn kör så nära kanten som möjligt och svänger hela tiden till höger vid fältets slut. Nu för tiden kör man det sista draget i vänstervarv eftersom man inte använder sig av renar längre. Självbindaren är väl mest troligt att man kört med, och då kan det vara bra att ha en ren kant som maskinen kunde kasta kärvarna/nekarna på.

Även hâggål’n ser väldigt ren och putsad ut – ofta skar man gräset som växte här för hand med skära eller lie och gav till hönorna eller grisarna på sommaren. Och volmarna/såtarna/stackarna/nekarna är många.

Prydligt och ordentligt var ledorden på den tiden.