Vi lära här känna våra egna mänskliga anlag, vår medfödda lust att samlas i arbete och gamman, i sång och lek med varandra; och då kunna vi förstå, vad det var, som gladde de bortgångna släktena och med lätthet förde dem genom deras arbetsfyllda liv. Först och främst att kroppen får sin rätt, att arbetet anlitar all styrkan i hela kroppen och alla dess lemmar och icke blott sysselsätter det finger eller den arm, som ständigt skall användas på samma sätt vid en maskin. Ty intet är så tröttande, så förslöande som detta.

En tysk teolog, Arnold Braunschweiger, vilken tog plats som kroppsarbetare för att sätta sig in i arbetarfrågan, försäkrar, att ingen sysselsättning var så sträng, — fastän han var stark och van att arbeta från barnsben, — som att stå med ena armen ständigt utsträckt för att passa på en järnstång, vilken hela tiden skulle hållas lodrät under arbetet. Och vilket elände är det icke, att skördearbetarens rygg icke längre spännes av liens kraftiga svängar, utan att han skall sitta på en klapprande självbindare och i stället lägga hela sitt arbete i en enerverande omtanke om maskinen!

Månne man rätt betänker, vad som går förlorat genom all denna ersättning av den naturliga människokraften — vilken tillbakagång hos rasen, som sker för varje arbete, som berövas händerna, för varje möda, som besparas kroppen?

-Myter och sagor på väg genom världen, 1925.

---

Idag körde jag och Wiggo upp en sväng till Dalsland för att hälsa på en herre. Mitt ute i ingenstans på en stor slätt ligger en gård. Eftersom jag letat runt i ett par år och försökt att hitta en välbevarad självbindare blev jag glad när den person jag köpte Åkland-kärran av hörde av sig till mig.

-Ja har en gammel schjääälvbindareeee som du kan komma å kolla påååee. De e en så kâllad lättbindare från JF. Den står under tak å de’ finns färg kvar på’n…

Detta samtal utspelade sig för en månad sedan. Eftersom jag idag var hemma på grund av vård af barn, och Wiggo ville ut på en tur, körde vi först och hälsade på Claes i Vänersborg och efter en kafferast bar det av norrut till dalsland. Jag tog en chansning och ringde maskinleverantör’n under resans gång för att se om han var hemma. Jodå, han fanns på ägorna.

Väl framme kände jag mig som att jag var med i ett avsnitt av American Pickers. Det fanns en jättestor nybyggd maskinhall på minst 1000 kvadratmeter, en äldre lada en bit bort och sedan ytterligare en äldre lada på ägorna. Alla byggnader var fulla från golv till tak av maskiner. Alla maskiner var ordentligt smörjda och katalogiserade och sorterade i höghöjdslager-fack. Helt otroligt. Det fanns ungefär 75 stycken plogar av alla sorters modeller och fabrikat. Från 1800-talet till modern tid. Årder, kupplogar, enskär, tvåskär, treskär, bogserade, burna, kombinationer. Harvar, plogar, såmaskiner, skördemaskiner, vallmaskiner. Allt! För att inte tala om traktorer! Han hade ungefär 100 traktorer i varierande skick. En del hade varit med i tidningsreportage. Den äldsta var en CASE från 1920 med feta järnhjul. Det visade sig att han samlade på förkrigs- och tidiga efterkrigsmodeller. Case, McCormick, Field-Marshall, John Deere, Massey-Harris, Massey-Ferguson, Grålle, Bolinder-Munktell, BM, BM-Volvo, Volvo-BM, Volvo….hur mycket som helst.

-Ren skit som skall till smältverket! säger säkert merparten av befolkningen. Men jag måste framhålla att det är en mycket, mycket imponerande samling av kulturhistoriska maskiner.

Självbindaren  var i mycket bra skick. För att vara en självbindare från 1940-talet. Egentligen är väl rätt term lättbindare. Danskarna såg förbättringspotential i de svensktillverkade gjutjärnshistorierna till självbindare som var så tunga och svåra att man i stort sett endast kunde nyttja dessa om det hade varit svår torka i åtta veckor och man hade ett spann med 40 stycken nordsvenskar att dra med. Efter en undersökning som egentligen endast var en okulärbesiktning från min sida (jag kan inte så mycket om just självbindare, men hur svårt kan det vara?), genom att uppmärksamma detaljer som färg kvar på kniven och fingrarna, alla kugghjul ordentlig smorda, endast ytrost, snöre kvar i hållaren. Den enda anmärkningen är väl att det inte var luft i ena däcket. Leverantör’n kör hem den till dörren åt mig när vi har bestämt ett datum.

För er som inte vet vad en självbindare är för något så är det en skördemaskin för stråsäd. Innan självbindaren fanns det en apparat som hette självavläggare – men det är en annan historia. Självbindaren utvecklades under 1800-talet och kom att ersätta lien, slåttergillena och folket som band kärvar. Från början drogs självbindaren av hästar och sedan utvecklades traktordriften. Från 1950-talet och framåt ersattes både självbindaren och tröskverket av föregångaren till den moderna skördetröskan.  Ena sidan (vanligen den högra) sticker ut en bit utanför hästen/traktorn och är försedd med en knivbalk, liknande slåttermaskin/slåtterbalk. Knivbalken skär av stråna och ovanför kniven roterar en haspel (skovel) långsamt. Haspeln böjer ner stråsädden mot slåtterkniven så att de kapade stråna kan läggas ner på slåtterbordets transportband. Säden förs därefter till en knytare som sätter ett snöre runt säden så att det blir en kärve. Kärven kastas sedan ut från maskinen.

 

---

Givetvis kunde jag inte hålla mig. Förutom självbindaren så körde jag från gården efter ha lagt bud på en traktorburen hö-räfsa -från Arvikaverken- i synnerligen gott skick (tänk gammal häste-refsa utan sits), en mindre gödselspridare, tillverkad av Scandia-verken. Denna var av äldre modell, liten utan kraftuttag. Drivning på bakhjulen. Ren mekanik. Färg kvar på kättingarna. Stenhårda trälämmar utan mask, mögel eller förruttnelse. Sen råkade jag även nämna att jag var intresserad av en av hö-sprättarna, tillverkning av IH (International Harvester, dvs senare CASE).
Hö-sprätten är en synnerligen lustig konstruktion. Tänk er att man tar ett ramverk och binder fast ett par hönor i detta. Sen kör man med maskinen efter traktorn och hönsfötterna sprätter i slåtter-strängen så att gräset/höet vänder sig.

Så det kan bli! Givetvis hade jag med i beräkningen att allt måste få plats under tak hemma. Alla maskiner kommer att få en restaurering, förhoppningsvis under sommaren.

Till mitt försvar får jag väl berätta hur jag tänkt och efterhandskonstruera bortförklaringar och ursäkter till familj, släkt och vänner.

---

Självbindaren – har alltid velat ha en. Knyta nekar/kärvar för hand går väl an, men tar tid. Och det finns inte så många kvar annat än på hembygdsmuséer och hos entusiaster.

 

---

Gödselspridare – Wiggos idé efter att jag klagat över att ha blivit stel i ryggen efter att ha gjort rent i hönshuset och kört bort en sju-åtta-nio jordskopor med gammalt strö/halm/hö och spridit ut medelst grep på åkrarna. Denna modellen bör lastas för hand så att gödseln blir luftig. Inga problem, kommer ändå inte in med traktorn i hönshuset.

---

Höräfsa – hade först tänkt att göra iordning en av de gamla häst-räfsorna att ha när vi hässjar hö till en långhässja eller två. Blir lite mera känsla då.

---

Hövändare – aldrig sett en sådan förut. Den var så – ursäkta uttrycket – jävla cool!

---

Tröskverket – just det ja! Det fanns ett riktigt fint tröskverk på gården. Tyvärr var det inte till salu. Än. Perfekt storlek, ungefär fyra meter långt, två meter högt. Såg helt nytt ut. Får fråga igen.

 

---

»Sjieflvbindare» skära säden, binda den i kärvar och afvlassa dessa. Maskinen uppbäres likasom själfv-afvläggaren av ett stort körhjul, från vilket rörelsen överföres till såväl kniven som bordet, elevatorn och bindapparaten, vanligen medelst kedjeutväxling. Som körhjulet är stort, blir utväxlingen till skärapparaten låg, vanligen blott 1:1, men för att kniven skall få önskvärd hastighet, göres vevslaget långt, så att knivarna skära över 3 fingrar. Medelst en från kusksätet ställbar »h a s p e l» med 5 — 6 vågräta ribbor föres säden in mot skärapparaten och in över plattformen, som i sin yttre kant stödes av ett bärhjul. För att lyfta liggande säd och hindra axens avklippning finnas likasom hos självavläggare stråskiljare och strålyftare, men dessutom fästas stundom vid fingrarna några, vanligen 4, axlyftare, bestående av en utefter marken framskjutande skena, försedd med en bakåt uppstigande gren, efter vilken stråna glida.

Plattformen består av en med träribbor besatt, ändlös vävbana, som rör sig över 2 valsar och för den skurna säden åt sidan. Här mottages den hos de vanliga högbindarna av elevatorn, som utgöres av 2 dylika ändlösa vävbanor, som föra säden mellan sig till bindarbordet, men hos s. k. lågbindare direkt till den på samma höjd som plattformen befintliga bindappåraten. Låg-bindarna hava konstruerats för att undvika sädens upptransporterande mellan elevator-dukarna, vilka draga kraft och förändra sin längd vid fuktigt väder, men de arbeta sämre i tjock säd och hava därför icke vunnit någon allmännare användning. I bindappåraten samlas säden till kärvar, sammanpackas av 2 armar, packarna, och när kärven härigenom nått en viss storlek och hårdhet, vartill apparaten är inställd, tillkopplas bindappåraten, kärven
ombindes med skördegarn, som avskäres utanför den bildade knuten, varefter kärvarna direkt avläggas, i den mån de bliva färdiga, eller samlas i en kärvsamlare, som tömmes av körsvennen, drängen eller hjälphjonet med hjälp av en trampa.

Skördemaskinerna äro numera mycket fullkomliga, men deras användning inskränkesgenom deras dyrhet och kraftbehov, i det att de kräva 2—3 starka hästar, en dräng, ett hjälphjon eller en helidiot eller två halfv-idioter. De hava vanligen 1.5 skärbredd, men hos självbindarna tillåter elevatorns och skördeapparatens arbetsförmåga svårligen att i tjock säd uttaga hela arbetsbredden. Kraftåtgången hos självavläggare plägar vara 80—100 kg., hos självbindare omkring 150—160 kg. per m. skärbredd. Med en självavläggare medhinnes 4—5, med självbindare 3—4 hektar på 10 timmars dag. Maskinernas användbarhet och det utförda  arbetets beskaffenhet beror i synnerhet på om säden står eller ej. Liggande och hoptrasslad säd är svår att skära med fullt skar och utan avklippning av ax samt orediga kärvar. För tillfredsställande arbete av självbindare fordras gärna, att säden skall vara torr och ej för frodig eller lång. Är den fuktig, töja sig självbindarnas dukar och urtorka kärvarna dåligt, emedan halmen ligger så redigt, att den packar sig tätt, även om bindappåraten inställts till lös bindning. Råg är till följd av halmens längd och vekhet svår att skörda med självbindare.

Skördemaskiner lämna efter sig föga eller intet av lös säd, varför räfsning vanligen är obehövlig. De bespara mycket handarbete, men detta motväges vid självbindarna av en avsevärd kostnad för bindgarn, varav åtgår 4—6 kg. per hektar.

---

Gifvetvis så är det inte slut än, supernörd-inlägget fortsätter nu på modern swenska…. 

Självbindaren vilar i sitt arbetsläge på ett större körhjul och ett mindre stödhjul. Den rätt invecklade ramen görs av profilstål eller plattstål samt stålrör, förenade med bultar och nitar. Ramen kan höjas och sänkas i förhållande till körhjulet. Från körhjulet
överföres rörelsen genom en kedja till mellanaxeln och i fortsättningen användes både kugghjul och kedjor som transmissioner. Om bindaren drages av traktor, kan man anordna direktdrivning av bindaren från traktorn (d.v.s via kraftaxel). Bindaren bör då vara speciellt byggd för traktordrift. Kraften överföres från en axeltapp i traktorns bakre del till bindarens första mellanaxel genom en med tvenne polhemskopplingar försedd axel. Om bindaren är direktkopplad, har dess arbetande organ samma hastighet även om körhastigheten minskas, vilket särskilt är fördelaktigt vid skärning av liggsäd [leejda].

Bindarens haspel för säden mot skärapparaten (kniven). Haspeln utgöres antingen av ribbhaspel eller stavhaspel (fig. 1). Den senare förmår upplyfta även mycket svår liggsäd. I liggsäd bör på fingerbalken med c:a 30 cm mellanrum fästas axhjftare, vilka förhindra axklippning. Längst ut på skärapparaten anbringas en stråskiljare. Om denna är hög och bred såsom torpedstråskiljaren (fig. 1), underlättas skärningen av liggsäd och råg. Den skurna säden faller på plattformen, där en ändlös duk roterar och för säden till elevatorn. Denna består av två ändlösa roterande dukar, mellan vilka säden uppfordras till bindarbordet. På bindarbordets främre del sitter en stråjämnare, som flyttas efter sädens längd. Säden ordnas och sammanföres av två st. packare, som packa den mot en avtryckare (A i fig. 2). När trycket mot denna blir tillräckligt för att övervinna trycket av en fjäder (B i fig. 2), höjer sig en hävstång (den syns under strecket till B i fig. 2), varvid ett spärr-stycke nedfaller, en kuggväxel inkopplas och bind-mekanismen börjar arbeta. Nålen (bindgarnet utgår från nåländan på fig. 3), höjer sig och för bindgarnet mot garnhållaren. Denna håller förut garnets ända och då nu knytarekroken börjar vrida sig, sammanbindas garnets båda ändar till en knut, som tilldrages, då kärven av utkastarna (de som mannen håller i på fig. 3) kastas ned på marken eller på en kärvsamlare, som fastsättes på bindaren under utkastningsstället. Med en kniv avskäres garnet före utkastningen. Kärvsamlaren samlar upp 3—5 kärvar och lägger av dem, då man trycker ned en trampa. Genom att samla kärvarna i rader inbesparas arbete vid hopsamlingen av kärvarna.

Med en 5 fots bindare, dragen av tre hästar, uppgår avverkningen till 0,3—0,4 hektar per timme. Med en 7 fots direktdriven traktorbindare medhinnes 0,7—0,8 hektar per timme vid goda arbetsförhållanden. Garnåtgången brukar utgöra omkring ett nystan à 4,2 kg per hektar.

Det sägs att den person som uppfann knytfunktionen till självbindaren blev galen i slutet när han väl fick till all mekanik….

---

Trodde ni att det var slut?
Icke! Supernörden fortsätter…

Hur fungerar då själva knuten som självbindaren gör? Är det en vanlig kärringknut, eller? Nähä då. Efter att ha fått läsa igenom en tjock hög av gamla manualer har jag sammanställt informationen till lättbegriplig(?) fakta.

Självbindaren använder sig av en vattenknut. En överhandsknut användes  för att hindra ändan av ett rep att trasa upp sig och till utvidgning av repet. Men den kan även nyttjas till att förbinda två linor, trådar etc etec med varandra. Man lägger ändarna intill varandra och gör helt enkelt en halvknut på båda tillsammans.

Olika namn för samma sorts knut: vattenknut, repslagarknut, repknut, tömknut, hundhuvudknut eller hästsvansknut.   En sådan knut är lätt att göra, men den är svår att ta upp och frestar linan mycket om ändarna sträcks åt olika håll. Om så är fallet bör knuten i stället utföras på följande sätt. Först gör man på ändan av ena tåget en halvknut utan att dra till den; sedan sticker man in den andra änden i knuten, där den förra ändan går ut.

och man låter den följa densamma hela vägen runt och ut ur knuten, så att denna
blir dubbel

Man kan också knyta ihop två ändar med vattenknut direkt på följande sätt; först gör man en halvstek; sedan lägges vardera ändan emot den andra som om du skulle knyta en råbandsknop, men i stället för att göra en ny halvstek, tar man vardera ändan utmed den andra runt första halvsteket, så att det nya halvsteket kommer att medföra en fördubbling av det första. På så sätt göres knuten fortare och bekvämare än på det förra. Enkelt va? 😉

Således är då en korrekt utförd vattenknut säkrare än en råbandsknop, men intee lika nätt. Denna knut använddes förr mycket av de engelska bankfiskarna. Dock bör de ändar, man afvser att knyta ihop vara ungefär lika grova. Att förena en grov ände med en fin ände går inte så bra. Då är det bättre att göra en skotstek.

Det är en vattenknut, som de självbindande skördemaskinerna utföra, vare sig enkel vatttenknut (Munktells självbindare, McCormicks självbindare med den s. k. Appleby-bindaren) eller vattenknut med ögla (Wood’s självbindare).