Självbindaren har anlänt

»Sjieflvbindare» skära säden, binda den i kärvar och afvlassa dessa.

Den 19’e juni var jag uppe hos maskinhandlar’n igen och tittade på en självbindare, samt lite annat smått och gott. Idag levererades dessa till gården. Det som är mest intressant är självbindaren. En så kallad lättbindare av danskt fabrikat, JF. Danskarna tyckte att de svenska åbäkena till självbindare var för tunga och omständiga, så det gjorde den egen variant. Jag har skrivit tidigare om självbindaren, läs mer här.

Så här ser den ut.
Ett ~~hjon~~ ~~man~~ hen sitter på sitsen bak. Man har då tre spakar framför sig. En spak är för att ställa längden på kärvarna. En annan för att höja och sänka kniven, och den sista för att höja och sänka haspeln (saken som snurrar). Haspeln matar in säden och böjer säden mot kniven. Kniven skär av säden och säden hamnar på en duk (ej monterad). duken för upp den avskurna säden mot en knytmekanism som löser ut när rätt mängd säd är upplagd för att bli en passande kärve (nek). Då löser avtryckaren ut och ett snöre sätts och knyts runt neken. Neken kastas sedan av bindaren ut på marken.

Tittar man bakom plåten till mekaniken så är den ganska simpel. I manualen står det att ”en redig karl behöver knappt en instruktionshandvisning för mekaniken är så enkel att begripa…”

Här ser vi en bild på garnhållaren för sisalgarnet.

Inuti garnhållaren låg den här lappen i mint condition.

Bakplåten ser inte så illa skadad ut, men kommer att restaureras.

Lite blandade bilder, på en bild ser man hållarna för fötterna. Eftersom knytaraxeln sitter till vänster om sitsen i fothöjd bör man inte ha skosnören på sig…’

En närbild på knytarmekanismen

Det följde med en del reservdelar, helt nya. Eller nya och nya, i varje fall inte äldre än 65-70 år. En vevstake med modellbeteckningen kvar samt smörjnippel, en extra haspelarm med stag, lite skyddsplåtar som jag inte kommit på hur de skall sitta.